Dock har jag hunnit fundera en del och kommit på nya "lager" i historien om Ann-Britt Larsson - Queen of fucking nothing.  
Under Norgeresan bodde vi i Vrådal och körde fantastiskt fina vägar som slingrade sig längs sjöar, fjordar och över fjäll. Vi besökte Gaustatoppen 1883 möh. Först med en liten rälsbuss (med plats för 10 pers) 850 meter rakt in i berget och sedan åkte vi med en kabelbana 1100 meter inne i berget upp till toppen där det låg en kommunikationscentral sedan kalla krigets tid. Vi åkte även till Rjukan - ett samhälle som bla är känd för de höga branta fjällsidorna som omger den och att där ligger Vermork kraftstasjon - där ett av de viktigaste sabotagen under andra världskriget skedde när motståndsrörelsen hindrade Tyskarna från att utveckla kärnvapen med det tunga vattnet som producerades i kraftstasjonen.
Vi åkte även över Hardangervidda - så otroligt vackert - och vi hann vi även med att titta på Telemarkskanalens slussar i Ulefoss. Dessutom hann vi med att äta en massa go mat, umgås med härliga människor och skratta mycket!

Så nu är jag laddad med nya batterier och för att delta i uppstarten av Låna & Läs på Akademibokhandeln på Kungsgatan i Göteborg under måndags kvällen.

 

 

Efter det delade alla in sig i grupper och jag fick gå runt mellan dessa och svara på frågor om boken, tidigare böcker och om mig själv, samtidigt som det dracks kaffe och kaka.  

På bilden ser ni mig tillsammans med Jenny Magnusson.

Idag lär jag bara hinna med ett par timmar skrivande för det är 100 praktiska saker jag måste ordna (känns så iaf) och tidigt i morgon bitti åker jag till Norge på motorcykeläventyr till och med söndag, så då blir det heller inget skrivande eller bloggande.

Men på måndag är jag tillbaka med en ny blogg och då tänkte jag skriva om min nya kompis!
 

8345 ord har det blivit och motsvarar ungefär       10 % av berättelsen. Känns bra! Nu skulle jag bara vilja sitta och skriva och skriva.

I förrgår köpte jag ny dator och invigde den i går. Det höll på att sluta med förskräckelse eftersom jag tänkte döpa om mitt nya manus och istället lyckades radera hela mappen med Ann-Britt synopisis, manus mm. Som ni förstår lyckades jag återställa allt. Men innan dess var det några hemska minuter!!!

I samband överföringen av material från gamla till nya datorn hittade jag lite bilder och här står jag och säljer min första bok tillsammans med Peder Lamm till förmån för Stadsmissionen.

I kväll ska jag medverka på Bokmalens bokcirkel/readtreat och i morgon ska jag berätta hur det gick.

Det är i mötet med andra personer som man behöver ha egenskapen hårdhudad. Människor vill väldigt gärna tala om när de har hittat ett fel i ens text. Ex. Du har stavat fel på sidan tre eller Det går inte att köra den sträckan på den tiden som du påstår i boken osv. Oftast är det så viktigt för personen att få tala om att hen har rätt och jag har fel (kunden-har-alltid-rätt-principen) att jag aldrig får veta vad jag är nyfiken på- vad tyckte du om boken?

Den vanligaste frågan en författare får tror jag är: Kan man leva på det?

Själv när jag får veta vad en person jobbar med som jag träffar på en middag eller i något annat sammanhang frågar jag ALDRIG – Kan man leva på det?

Den nästa vanligaste frågan tror jag är: Vad gör du på riktigt?

Här har jag alltid ungefär 100 olika alternativa svar som jag INTE säger…

Imorgon ska ni få en rapport om hur det går med mitt manus jag skriver.

Det enklaste är att börja med Fysiska kännetecken som  kön, ålder, längd, vikt, hår, hud, kroppshållning, klädstil osv. Googla gärna fram en bild också. Bilden som finns på min blogg här idag visar hur jag tänker mig karaktären Farmor i min bok Alibi AB.

Sociologiska och Psykologiska kännetecken som klass, arbetsförhållande, utbildning, familjerelationer, uppväxt, intressen, tv-program, musiksmak, moraluppfattning, religion osv.

 Fyll på med: Vad är det värsta som kan hända den här karaktären? Vad är karaktärens högsta önskan - kan finnas en officiell och en hemlig, vem ser karaktären upp till - varför, ser ned på - varför osv osv.

 Så tar man sig tid att ta reda på allt det här om sin karaktär så vet man alltid hur ens karaktär kommer att agera eller reagera i en viss situation.

 Själv har jag inte gjort min läxa när det gäller Ann-Britt Larsson!  Som jag skrev i en tidigare blogg så är jag inte riktigt säker på hur gammal hon är ännu och som en läsare påpekade i en kommentar, angående mitt råmanus, där jag skrev att Ann-Britt hade blodvallning, framkom detta. Visserligen var det bara ett råmanus, som jag påpekade när jag publicerade, men jag var tveksam när jag skrev för mig själv och hade lagt dit en kommentar (ta ev bort mening eller gestalta tydligt och mer). Alltså - jag var velig angående min karaktär och då blev texten velig :-)

 I helgen har det varit massor av bilåkning och då passade jag på att "lära känna" Ann-Britt bättre och de övriga i bilen fick också hjälpa till!

 Läs min blogg i morgon så ska jag berätta om hur HÅRDHUDAD det är lämpligt att vara när man är författare

 Det får vara hur ostädat och rörigt som helst - det gör inget - jag tar på mig ett par mentala skygglappar.

Så ni förstår att det inte handlar om inspiration när jag skriver utan målmedvetenhet och envishet. "Vanligtvis" skriver jag mina 1500 ord per dag måndag  till fredag men jag har tyvärr fått inse att jag bara kommer att ha möjlighet att skriva 4 dagar/vecka. Allt annat blir en bonus!

Hittills har jag fått ihop 4873 ord denna vecka. Vad jag har slitit och kämpat!
Det är alltid trögt i början av ett nytt manus innan man har kommit in i berättelsen ordentligt. Men jag är nöjd ändå och 4873 ord motsvarar 6% av manuset. Nu har jag alltså 94 % kvar att skriva!


Ha en fin helg så kommer det ett nytt inlägg av mig på måndag.

 

KAPITEL 1

                      Rännilar av svett letade sig nedför ryggen på Ann-Britt Larsson och under armhålorna växte fuktringarna sig allt större. Hon hade gärna lossat på halsduken och knäppt upp översta knappen i kappan men eftersom hon stod upp i den fullsatta bussen med en matkasse i varje hand var det dumt att våga sig på. Det var som att stå i en ångbastu. De övriga passagerarnas regnfuktiga kläder luktade svett och unket och fick henne att kväljas så hon bestämde sig för att andas enbart med munnen. In-ut-in-ut. Hon fokuserade på andningen medan blodvallningarna sköljde som vågor genom hennes kropp. Varför hade busschauffören full värme på? Förstod han inte att sådant bidrog till att sprida bakterier och smittor? Nu var bara två hållplatser kvar, hon fick hålla ut, som vanligt. Ann-Britt höll alltid ut insåg hon med ens, vad det än gällde, hemma, på jobbet, med barnen, barnbarnen, bland vänner. Ögonen fylldes med tårar och hon blinkade och blinkade, bet i hop käkarna så det gjorde ont i tänderna. Kassarna var tunga och det värkte i händerna, snart måste hon få sätta ner dem och räta ut sina fingrar och få fart på blodcirkulationen.

Bussen stannade till med ett tvärt ryck och Ann-Britt var tvungen att släppa taget om den ena kassen för att klara av att hålla balansen men hon for ändå framåt mot en kille i 20-årsåldern med rakat huvud, tatueringar och ringar i både näsa och öron.

"Vad fan gör du kärringjävel, försöker du tafsa va, ta mig på kuken?"

Ann-Britt öppnade och stängde munnen, hon fick inte fram ett ord. Killen knuffade till henne så hon trycktes mot fönsterrutan och slog i bakhuvudet. För en sekund svartnade det framför ögonen och illamåendet sköljde över henne.

 "Hon tog mig på kuken", skrek han och pekade på Ann-Britt med hela armen. Ann-Britt kände blickarna från de övriga passagerarna och såg avsmaken i deras ögon. Hon skakade frenetiskt på huvudet och såg hur ett flin spred sig över killen ansikte medan han betraktade henne.

Så öppnades dörrarna och Ann-Britt sökte efter kassen som hon nyss släpp taget om men den hade vält och varorna låg utspridda på golvet där de redan trampats på många gånger om.

"Ursäkta mig," sa Ann-Britt och trängde sig desperat mot dörröppningen. "Ursäkta, jag ska stiga av här."

"Hördu peddotanten, det är väl mig du ska be om ursäkt, va?"

I ögonvrån såg hon hur den tatuerade killen sträckte sig fram och högg tag i hennes kappa. "Be om ursäkt," fräste han och det lyste av illvilja och råhet i hans ögon.

"Förlåt, det var inte meningen." Ann-Britt slet sig loss och pressade sig av fullkraft mot öppningen och snubblade ut i regnet.

"Nästa gång anmäler jag dig, så du vet det," vrålade killen innan dörrarna stängdes och bussen körde iväg.

Ann-Britt såg sig omkring. Hon hade stigit av en hållplats för tidigt.


Är det någon av er läsare som vågar sig på att tycka till????

(Karaktären Ann-Britt Larsson har jag hämtat från min senaste bok Alibi AB där hon arbetade som arbetsförmedlare.)

I måndags gick jag igenom Alibi AB-manuset och läste de delar som handlar om Ann-Britt och såg att jag skrivit att hon var 63 år vilket jag inte kom ihåg. Jag hade egentligen tänkt att hon skulle vara några år yngre, vi får se, det är ju jag som är författaren och bestämmer. (I alla fall tills någon bokförläggare, lektör eller redaktör vill bestämma något annat)

Ann-Britt Larsson tillhör den "gamla stammen". Hon väntar på sin tur, är tålmodig, tänker "det är underförstått att", vänder andra kinden till, man tar inte för sig, man förhäver sig inte, försöker se lagom ut, vill inte sticka ut, tar inte plats, låter sig köras med för hon vill inte stöta sig med någon osv. Jag tror att ni har träffat henne och vissa delar finns nog i oss alla. Visst vore det skönt om det fanns total rättvisa här i världen!

 I morgon får ni läsa inledningen på mitt nya manus ANN-BRITT LARSSON - queen of fucking nothing. 

Redan när jag skrev min första bok 5:e Moseboken så bestämde jag mig för att jag MÅSTE skriva minst 1500 ord per dag och på det sättet har jag skrivt 5 böcker hitills. Visserligen blev det inte så många igår men jag skyller på att jag är ringrostig - har ju faktiskt inte skrivit något på ett halvår. Jag har också tänkt att den här boken ska bli ca 80 000 ord lång. När jag skrev mina deckare var målet 100 000 ord och för Alibi AB var målet också 80 000 ord. Alibi AB slutade på ca 80 800 ord.

På bilden ser ni mig tillsammans med Birgitta Bergin på min senaste releasefest. Ser verkligen fram emot releasefesten för ANN-BRITT LARSSON - så nu gäller det att skriva på!

I morgon berättar jag varför jag valde just berättelsen om ANN-BRITT LARSSON

Även om man vet vilken berättelse man vill skriva så kan den börja på så mänga olika sätt. 

Jag har faktiskt tre historier jag vill berätta, alltså tre böcker jag vill skriva men jag har inte bestämt mig för vilken ännu.

Den första heter NÅDASTÖTEN som är del 5 i serien om Kommissarie Ingrid Bergman. I mina tidigare böcker jag skrivit om samhällsfrågor som upprör och berör mig som ex dålig tolerans och rädsla för hbtq i vårt samhälle, bötning, religion, övergrepp på barn, nätdetjting och förföljelse på nätet, stalkning, hur lätt det är att ta över någons identitet och ojämlikhet i könsfrågor.
Jag hade inte tänkt skriva en deckare nu men jag har gjort research under en längre tid och samlat på mig mycket material om vår svenska bondes villkor och den svenska jordbrukspolitiken och jag är upprörd som så många av er andra. Men att skriva deckare är mörkt och tungt för sinnet – man skrattar inte ofta under skrivprocessen!

Den andra heter HJÄLPSAM AB som är en uppföljare till Alibi AB. Den här boken skulle givetvis vara jätterolig att skriva för jag gillar verkligen karaktärerna i Alibi AB – de får mig att le bara jag tänker på dem och vissa textavsnitt jag skrivit – tex. när Viola ska köpa en mobiltelefon eller när Jossan beskriver en brasiliansk vaxning för polisen. Frågan är bara om det tillräckligt många läsare som gillar Alibi AB för att skriva en uppföljare. Saken är ju den att säljer inte Alibi AB tillräckligt bra så kanske jag står med ett HJÄLPSAM AB-manus som ingen är intresserad av.

Den tredje heter ANN-BRITT LARSSON – queen of fucking nothing. Ni som har läst Alibi AB känner säkert igen henne som Felix arbetsförmedlare. Ann-Britt Larsson är en kvinna i slutet av 50-årsåldern som, enligt sin omgivning, har passerat bäst-före-datum vad det gäller det mesta. När maken vill skiljas för att han känner att de har ”vuxit ifrån varandra” så kan hon inte annat än att hålla med och hon flyttar till en hyreslägenhet. Men så visar det sig att maken har ihop det sedan länge med en av sina anställda på byggfirman. När Ann-Britt dessutom, återigen blir förbigången vid en omorganisation på jobbet och de vuxna barnen behandlar henne som ett hembiträde, blir det för mycket och det brister för henne när hon ska släpa upp matkassar till sjätte våningen i hyreshuset där hon bor för hissen är trasig. Där, när hon sitter storgråtande i trapphuset presenterar sig Carmen, en granne och de blir vänner. Eftersom Carmen är en kvinna som ser positivt på, och tar för sig av allt i livet – får hon så småningom Ann-Britt att förändras till ”the queen of fucking det mesta” och den nya Ann-Britt ger igen för alla gamla oförrätter med en stor portion humor och uppfinningsrikedom.

Nu ska jag börja skriva! Läs i morgon om vilken jag valde och hur det gick...

Jag kommer att sakna morgonbaden i havet som är så vitaliserande för kropp och själ och jag kommer att sakna lugnet och att man nästan ständigt befinner sig utomhus oavsett väder. Jag kommer att sakna småpratet med alla stammiskunder som besökt butiken under sommaren

Men idag är det avstamp för Ketchup of the day och bloggalliansen som jag ingår i tillsammans med Birgitta och Lizelotte. Det är en ynnest att ha vänner som man kan dela glädje och sorg med, som gläds åt ens framgångar och lyssnar och stöttar vid och motgångar.  De är dessutom inte ”bara” författare de är faktiskt riktiga Kinderäggvänninor – Begåvade, Snygga och Roliga!

 I morgon kommer nästa stora avstamp för mig för då ska jag börja skriva på en ny bok.
Jag kan avslöja att jag väljer mellan tre olika idéer. Vilka det är får ni läsa om i morgon!

Välkommen tillbaka!

Christina