lucköppning

”Var e’ Lott-ongen?” hörde jag morfar säga nere på gården. Lott-ongen det var jag det och nu kikade jag fram mellan de glesa brädorna uppe i ladan.  Jag såg hur han står stod där med högaffel i hand och sökte med blicken, vände sig om och frågade igen. Vem han frågade vet jag inte, jag såg i alla fall inte till någon. Men han såg så rörande trevlig ut när han var sådär lite hjälplös att det faktiskt var nära att jag kröp fram ur mitt gömställe.

Men jag var 10 år och mer intresserad av att smita iväg på en badtur än att hjälpa morfar att ta in hö. Det kliar ju så ”förjolat”. Mitt jobb var att stå på vagnen och trampa ner det morfar lassade upp. Tobbe, min kusin, körde traktorn mellan stackarna och gammelmorfar lassade han också. Och så var det Gottfrid förstås, som kom cyklande från Alafors för att hjälpa till och för att få lagad mat, i alla fall den dagen. Gottfrid var ungkarl och bodde i en liten brun etta med kokvrå där det låg tidningar, tomma kaffeburkar och allehanda bråte överallt. Hur han själv fick plats undrade vi alla eftersom han var rund som en tunna och lång som en stör. Han kom körande på sin cykel och mötte morfar på gården. Jag såg hur de pratade utan några vidare gester och åthävor och hur de gick vidare mot ladugården. Det var Gottfrid som hittade mig till slut och läxade upp mig. ”Var det inte du som lovade trampa hö hela sommar’n bara du fick ha hästen i la’går’n hos morfar din?” Jag tittade i backen och skämdes, för det där var verkligen sant.

Hötramp mot spilta och utfordring. Så var det sagt. Morfar grymtade något när jag infann mig bland höstackarna och sen var det inte mer med den saken.

Det var en dag i juli och det var varmt. Tänk hela somrarna var det soligt och varmt när jag var barn. Det är i alla fall så jag minns det. Mormor kom med kaffekorg och vi satt oss i diket med rulltårta och rabarbersaft. Kaffet serverades i porslinskoppar med fat, för Gottfrid ville alltid dricka på fat, till och med såhär ute i backen. Han sörplade och tjostade och jag tyckte att han hade ett förfärligt bordskick.

”Får det lov att vara en påtår?” En servitör stod lutad över mig och på ett ögonblick var nutiden här. Avenyn med Götaplatsen i bakgrunden tonade åter fram. Det hade hunnit mörkna något och trafiken hade tätnat. Även om höet kan klia om sommaren och skogen kan vara mörk om vintern så förstår jag ändå inte hur jag hamnade här, mitt i stan. Inte var det för alla bilar och betong. Men kanske för de trevliga caféerna. Kan man få en bondgård på Götaplatsen?