Doft av diesel och rabarber

En sak vet jag om rabarbersaft: det är min madeleinekaka. Det för mig direkt till höskörden och fika vid dikeskanten, varma torra vindar, doften av traktor och diesel. Nej, vi spände aldrig för hästen, då hade väl pekoralen slagit volter på ängen. Men ändå, det räcker och blir över för att nostalgin ska blomma.

Vi hängde hö på långa stör, pressade ner och satte i en stor spik som höll till, och så på med fler lass tills stackarna blev godkänt höga. Och godkänt breda och godkänt raka. Ett sant slit och en sann välsignelse när mormor kom med kaffekorgen och rabarbersaften. Den känslan! Det var den jag ville åt idag när jag fick för mig att göra saft och gick ut för att hämta in några stjälkar. Men rabarberna hade blivit stora som träd, verkade helt oanvändbara och avslöjade väl hur sällan jag befinner mig i trädgårdsrabatterna. Never mind. Doftminnen är ändå så flyktiga.

Men det var doften av diesel som ledde min gammelfarmor till traktorns tappade tanklock. Det var som uppslukat av jorden, ingen kunde hitta det fast vi letat i timmar. På gårdsplanen, längs med vägen, ute på ängen. Ingenstans. Morfar anklagade Lasse. Lasse skyllde på mig för jag hade ju stått och tittat på när han tankade. Mormor bad alla sluta träta och leta istället. Till slut kom alltså gammelfarmor ut. Efter ett varv runt huset gick hon ut på ängen, ställde sig någonstans i mitten och styrde sedan raskt ner till skogsbrynet. Där låg det. Ja så säger familjemyten i alla fall…

Lizelotte, bland minnen och rabarber