Alperna from the inside

Jag älskar att vara inomhus. Jag vet inte riktigt varför det är så men jag anar att det beror på viss vana eller kanske ovana. Idag är jag inomhus hela dagen.

Jag skriver, läser och äter Marabou apelsinkrokant för det är vad som finns. Jag vill inte gå ut. Inte till lilla affären och inte ens ner till receptionen. Jag är en stugsittare eller kanske en rumssittare om man så vill, och jag älskar det. Som äter det som finns kvar på rummet från gårdagens utflykt och vill helst inte att övriga familjen ska komma hem för tidigt från backen. Vi är i alperna och det är underbart. Underbart att få en dag som denna för sig själv. Inga krav på flåshurtiga strapatser och backar att ta sig ner för. Bara jag, min bok och min dator.
 
Jag har kommit hela vägen ner till Italien med buss och utan pass. Men när jag sedan stod utanför luckan som säljer liftkort får jag höra i kön att man måste visa upp sitt pass. En besviken medresenär får traska hela vägen hem till hotellet igen. En halv kilometer kullerstensbacke. I pjäxor. Åh nej. Men jag står kvar i kön. Det slog mig redan strax utanför Helsingör att passet låg kvar hemma i lådan. Ja ja, svenskt körkort borde väl funka tänker jag fast jag vet att det egentligen inte gör det.

Vill ni ha mina semesterpengar eller inte? Jag ler när jag kommer fram till luckan. Beställer ett veckokort för hela liftsystemet och det går förvånansvärt och lekande lätt. De har hunnit byta personal medan jag väntat och nu var det inga problem alls. Man måste älska Italien.