Jag vet inte heller varför jag minns alla kläder så tydligt, det är som om de representerar olika årtal genom hela livet. Häromdagen stelnade jag till framför Lailas Second hand i Vasastan. Jag parkerade cykeln och gick bestämt fram till det jag hade skymtat utifrån. ”Jag måste få prova” sa jag. På galgen hängde en cognacsbrun skinnkappa med kapuschong och pälskrage. Min mammas från 1975. Ja, inte exakt den då, men en exakt likadan. Jag konstaterar att den är för kort i ärmarna. Men man kanske kan förlänga den? Den är för snäv om livet. Men man kanske inte måste ha den knäppt? Den är inte riktigt användbar... Men man kanske kan ha den på en galge i hallen? Nu hänger den på en galge i hallen.  Den kom hem till mig och jag har fångat in en bit av mig och en bit av mamma. Eller i alla fall en av alla livets årsringar och ett stycke nostalgi.

Birgitta och Christina berättar om hur det är att kasta loss och satsa på sin grej. Två författare som förverkligat sin idé och vågat satsa på sin dröm.  

Ytterligare två tjejer som vågat satsa på sin idé är Lilian och Erika från Borås.  För ett par år sedan startade de Milook med en idé om ett helhetskoncept för kvinnor i alla åldrar med säsongslösa kläder som håller över tid.  Vi presenterar konceptet och visar kollektionen som också finns till försäljning under kvällen.

Varmt välkommen till oss, hoppas att vi ses!

​Läs mer och anmäl dig här
 

Vilken lyx att bara få strosa omkring, slå sig ner för en fika och sedan hux flux få ett infall. Jag åker till Skansen! Bussen som tar mig dit stannar precis utanför Abba-museet.
Ja varför inte? Där har jag aldrig varit.

Jag förlorar mig i Hall of Fame, stannar kvar hos Lundell, Yngwie Malmsten och Latin King. Och Gullan Bornemark! Fäller en tår och kan inte låta bli att sjunga med i ”Min kära lilla ponny”.  Det här med att vara nostalgisk är ju inte bara sorglöst och trevligt. Det är tid som går och som aldrig kommer tillbaka. 

 Ut i solljuset igen och mot Skansen, som ju egent-ligen var målet för eftermiddagen. Här ligger de gamla gårdarna tätt och här finns ju alla möj-ligheter i hela världen att bli ännu mer nostalgisk. Som om det var bättre då.

Men så här prydligt placerat på en kulle och i efterhand ser det väldigt charmigt och trevligt ut. Tillbaka in till city igen kan jag bara konstatera att man borde unna sig fler mellanrum. Det känns som en hel dag till skänks!

Stora Torps Stall får stå kvar. Och Göteborgs kommun har gett klartecken till  reparationer som påbörjas nu. Inte en dag för tidigt, det är tvärtom bråttom. Men riktigt bra. Hästar och stall är en brygga mellan det gamla bondelivet och det nya urbana. För många barn en möjlighet att komma nära djur och gårdsliv. 

Stora Torp är gården på landet, fast mitt i stan, med anor från Gustav Vasas dagar och stallbyggnader från 1800-talet.

Bra gjort alla som kämpat så. Som stridit för att bevara denna unika stallmiljö. Inte bara för byggnaderna förstås, utan för att ungdomar kan leva sin dröm och utöva sin sport i närmiljö. Inte alla har möjlighet att bli skjutsade till kranskommuner för att kunna rida, sköta om och vara med hästar. Och vi andra som bara går förbi kan stanna till, andas in lite ljuvlig la’gårdsdoft, höra ett gnägg och köpa färska ägg i alla färger. Mitt i stan som sagt. Kan inte bli bättre.

Har du inte läst den vill jag bara rekommendera! Samhällskritisk och skriven ur ett barns perspektiv på ett lekfullt språk som säkert inspirerat många författare efter det. (T ex Ett öga rött av Jonas Hassen Kehmiri.)

Momo, en arabisk pojke på sisådär 10 år, han vet inte säkert eftersom han inte har blivit ”datummärkt”, bor tillsammans med madame Rosa, en pensionerad prostituerad i Paris. Lägenheten ligger ”sex trappor upp till fots” och är ett evigt bekymmer för madame Rosas gamla ben och värkande kropp.  

Med ett delvis självuppfunnet språk reflekterar han och drar sina slutsatser om livet, ålderdomen och döden.  Men också om vänskapen, lyckan och kärleken. Kärleken mellan honom och Madame Rosa, en polsk judinna som överlevt Auschwitz.  För det är det som boken ytterst handlar om tycker jag även om segregation, fattigdom och fördomar är underliggande teman. Allt genomlyst på ett dråpligt sätt genom Momos sätt att berätta.  I min bok finns många öronmärkta sidor och understrukna rader. Till exempel när han stjäl en hundvalp som blir hans käraste ögonsten, för att senare inse att hunden inte har ett bra liv hos honom i den lilla trånga fattiga lägenheten. Han säljer den dyrt till en dam och slänger sedan pengarna i en brunn och gråter hela vägen hem. 

Här finns alla stora livsfrågor även om handlingen är förlagd till en värld som inte är så bekant för många av oss. På vägen har man lika nära till skratt som sorg över sakernas tillstånd.

Emile Ajar, som fick Frankrikes finaste litteraturpris, Prix Goncourt 1975, är en pseudonym för Romain Gary, vars egentliga namn är Romain Kacew. Bara det är en intressant historia!

Inte alla blir så förtjusta i boken som jag. Det stod helt klart när vi diskuterade den några vänner häromsistens. Men ingen går oberörd förbi. Läs den och döm själv – Finns som e-bok på biblioteket till exempel. Men jag säger bara  lyckliga du som har boken framför dig!

Kåhögs Gård utanför Göteborg var också nära att lägga ner mjölkproduktionen för en tid sedan, men så bestämde man sig för att vända på steken och nu blomstrar försäljningen.

Förutom att leverera till Arla säljer Kåhögs Gård i en egen butik och kön ringlar sig lång till mjölkmaskinen. Utan hets och irritation för det här är värt att vänta på. Riktig mjölk i riktig flaska. Det går också bra att ta med sig en egen förpackning och fylla på för 10 kronor litern.

Och då vet man att större delen av förtjänsten hamnar i rätt ficka. Bondens.

-  All mjölk är pastöriserad men inte homogeniserad, säger Birgitta Börjesson som driver gården tillsammans med sin familj. Det betyder att den är upphettad och nedkyld för att ta bort eventuella microorganismer, men mjölkens fetthalt förblir intakt. 

Och det smakar ljuvligt! Precis som hemma på gården hos morfar. Då stod min vita emaljmugg på en hylla i mjölkrummet och efter varje kvällsmjölkning var det avsmakning. Inte pastöriserat och inte nerkylt förstås. Bara ljummet och ko-varmt! 

Idag importerar vi 40% av det vi konsumerar i mejeriprodukter.  

Alla bor inte nära en producerande bonde med gårdsförsäljning. Men jag tror att vi är många som vill kunna köpa mjölk och andra mejeriprodukter från gårdar med en djurvälfärd i världsklass och med låg användning av antibiotika. 

LRF driver nu en kampanj för svensk livsmedels-produktion. Målet är att ha samlat in en halv miljon namnunderskrifter som skall lämnas över till regeringen den 21 september. Just nu är det drygt 60 000 som har skrivit på. En bit kvar alltså. Skriv på du också! 

Vi klarar inte att vara helt självförsörjande på mjölk idag och fem mjölkbönder i veckan lägger ner sin verksamhet, enligt Lennart Holmström på LRF.

Så vid ett krisläge – vad händer då? Vi har militärt försvar för en vecka och jag kan inte låta bli att undra; hur blir det med mjölken?