Men idag då? Idag kör vi novellens dag tycker jag.

Noveller är lagom korta om man inte hinner eller orkar läsa så länge åt gången. Och ibland kan en novell säga minst lika mycket som en hel roman. En komprimerad berättelse med stor läsupplevelse för mig var Roy Spivey av Miranda July som publicerats i The New Yorker. Underbar och dråplig läsning att skratta till men också känna ett styng av sorg över när berättaren inser att hon levt sitt liv kring en inbillad verklighet. Eller kanske ännu värre, blivit utsatt för ett practical joke?  Den där nödutgången att ta till, lösningen i kanten att snegla på om det blev besvärligt var bara en illusion.

Upptäck Miranda July om du inte redan har gjort det! Förutom romaner och film har hon också gjort just en novellsamling. Ingen hör hemma här mer än du. Kärleksfull, cool och lite skruvad. Visst är bara titeln fantastiskt?

PS. Du kan också lyssna på Roy Spivey här och samtidigt ta del av ett skönt litterärt samtal med uppläsaren David Sedaris och The New Yorker Magazine.

Vad säger du om dig själv och din yrkesroll om du bara har några ögonblick eller en hissresa på dig?

Frågorna har varit många och Elin Adermalm, som går kommunikatörs-programmet på Göteborgs Universitet, har just intervjuat mig om allt från hur det dagliga arbetet som kommunikationschef kan se ut till hur kommunikationsprocessens teorier omsätts i praktiken. Inte dumt att stanna upp och reflektera.

Årets superkommunikatör 2015 är för övrigt 14-åriga bloggkollegan Misslisibell, eller Lisa Jonsson som hon heter, med en kvarts miljon följare. *) Ja vad säger man? Lycka till med studierna Elin! Kommunikation är det nya svarta.

Kommunikatörsyrket har ju inte funnits i så många år jämfört med många andra, men ändå hunnit genomgå stora förändringar. Allt från att vara budskapshanterare som pressombudsman och broschyrproducent till att ha funktionsansvar, vara strategisk rådgivare eller affärsutvecklare. I den bästa av världar är kommunikatörer inblandade redan från början i organisationens alla processer och förändringsarbeten. Framför allt ökar medvetenheten kring kommunikationens betydelse mer och mer, något som Cecilia Schön Jansson, vd för Sveriges Kommunikatörer, brinner för och föreläste om för branschen i Göteborg här i veckan. Det kändes som om hela publiken sträckte lite extra på sig!
 
*) Här ligger vi på Ketchup fortfarande i lä, men efter Birgittas inlägg häromdagen så rakade våra läsarsiffror i höjden – Kul!

Stubbåkern och dungarna utanför fönstret.  Jag kan varenda tuva och täppa, var man sjunger högt utan att någon hör och apar sig utan att någon ser.  

Kurs i meditation? Behövs inte. Jag hoppar in i ett annat tidsrum bara. Prova själv!

Väldigt många år senare jobbar jag i en fransk koncern, och inför en konferens i Paris uppmanas alla att skicka in en bild på sig själva som barn. Konstig grej men okej. Jag hittar en bild och laddar upp medan jag funderar över meningen och poängen med det hela. Det visar sig att barnbilderna på alla oss deltagare ska projiceras på skärmar i en sorts stå-buss med bar och hög musik. Vi kör runt i natten och stannar till vid alla sevärdheter. Vi hoppar av och dansar vid Sacré-Cœur, skålar vid Eiffeltornet och tar knasiga foton vid La Madeleine.

Plötsligt slår det mig att fotot jag laddat upp och som fladdrar förbi med jämna mellanrum är taget samma år som Paris planterades i hjärtat. 1970. Jag vet att det kan vara en hård stad. Kall och hänsynslös. Till och med ful och smutsig. Men den kan också vara alldeles underbar. Som här och nu. Och ett poänglöst bildspel kan få den mening man ger det.

Men nu däremot var det helt ok att gå hem och plugga! I gubbficksbyxor. Eller kanske helst i  loafers, rutiga knästrumpor, veckad kjol och Lyle & Scott i lammull. Och så ett pärlhals-band på det. Obligatorisk skolväska verkade vara pjäxbag (!) från Mats Sport. Obs: slängd över axeln. Jag hade en hel del att lära och det tog ett tag innan jag plockat upp allt.

 Men så en dag, på väg från gympan, säger Bittan ”Vill du följa med mig hem efter skolan på torsdag? Jag säger till mamma att vi blir en extra till middagen iså fall”. Alltså. Något sådant hade jag bara läst om i en flickbok från Wahlströms. Men nu gick Bittan bredvid mig i sin ljusblå Busnel-kavaj med pjäxbagen slängd över axeln. Och när torsdagen kom satt vi där, åt wienerschnitzel, gjord från grunden, med citron och ansjovis toppad med kapris och konverserade mamma Marianne och pappa Carl-Johan.  Livet på andra sidan älven. Jag glömmer det aldrig. 

Ja vi tog oss igenom det tillsammans - så nu vet vi hur man gör när man trollar tillbaka allt som är raderat. 

Och så vet vi hur man undviker att radera: Vi är inte inne på sajten samtidigt och skriver.  Även om vi snackar mycket med varandra så har vi en del torftiga konversationer också. Just för att undvika publicering på bloggen samtidigt.

Såhär kan det se ut.