Famlade mig fram i mörkret. Hittade mobilen och tryckte på ficklampan. Mobilen är sällan långt borta numera eftersom den behövs hela tiden till precis allt. Som igår då när  strömmen gick och allt blev totalt becksvart.

Fick fram tändstickor,  tände levande ljus och tänkte på Christina Paulina Augustdotter. Min kära gamla gammelfarmor. Så becksvart det måste ha varit när levande ljus och fotogen inte var något man kunde slösa på. Så mörkt. Och kallt. Och lite farligt. "Akta så du inte trillar i brunn och drunknar "sa hon alltid när jag sprang ut för att leka.

Hon gav mig sin förlovningsring strax innan hon dog. Fast det visste jag inte riktigt just då. Jag var fem år och ringen blev lagd i ett kuvert och farmor skrev med darrig stil. På konfirmationsdagen.

Vad drömde hon om, Christina Paulina Augustdotter?  Som hade gnetat ett helt liv. Varit fattig bondmora men fått allt att gå ihop ändå. Som ville något bättre för oss som kom efter. Som bjöd mig på sockerbitar och hade orörda tjocka röda täcken i linneskåpen medan hon slet på de redan lappade och lagade. Som använde enkla lakan och lät de broderade ligga hårdmanglade i skåpen. Lakan som sedan ingen egentligen ville ha eller trodde sig behöva.

Tänk så onödigt sa man efteråt. Så onödigt att hon inte använde allt fint medan tid var. Så onödigt att hon inte själv njöt av tjocka fina täcken och unnade sig vacker stärkt brodyr. Men jag tror att hon njöt av ha det just så. Att öppna linneskåpet och se det ligga där. Att veta att man lämnar något fint efter sig. Som ringen! Jag har den på mig varje dag. Inuti är graverat Johan 6/4 1900. Svindlande 116 år sedan. Min kära gamla gammelfarmor. Vad du än drömde om så är ringen med, året runt, och jag tänker väldigt ofta på dig. Refererar till dig och knyter ihop dig med mitt liv. Som igår när strömmen gick.

Lizelotte, med önskan om en riktigt God Helg till alla, med ljus & julefröjd

Det här med att rensa i röran… visst finns det ett stort motstånd, i alla fall hos mig, men när det väl är gjort känns det otroligt renande. En del saker är ju befriande att göra sig av med, andra åker tillbaka in i skåpet eller garderoben igen fast de egentligen inte borde… Susanne visste svaret på detta i alla fall och bjöd in till sko-bytar-party härom kvällen. Så genialiskt. Och på köpet en kul kväll och anledning att ses. 

Själv hade jag inte så många – men ett par fick jag med mig dit i alla fall, och kom hem med ett par stövlar som jag var grymt nöjd med! Nu tänker jag föreslå klädbytar-party. Jag såg i alla fall några bra kavajer skymta i värdinnans garderob…  

Lizelotte, slår ett slag för en hållbar garderob

Jag har snöat in på Kennedy. Mitt i presidentvalskampanjen för ett par veckor sedan reste vi runt i New England och bland annat besökte vi ett Kennedy-museum i Hyannis och ett, det bästa, i Boston.
 
Nu vill jag veta allt! Läser och googlar och slukas upp av denna fascinerande familjehistoria som man aldrig riktigt blir mätt på -  för här finns allt. Politik, maktspel, glamour och drama. Ond bråd död. Och också vacker poesi.

Just nu ligger ”She walks in beauty – A womans journey through poems”  på mitt nattygsbord. Alla utvalda och kommenterade av Caroline Kennedy. Här finns allt från Gertrude Stein och Dorothy Parker till Emily Dickinson och Lord Byron. Och väldigt många fler som för mig är helt okända. Men! Vilken fröjd! Och dikter är så rymliga. De kan innehålla en hel roman på bara några rader.  Som denna av Nikki Giovanni t ex.  

 Lizelotte

Efter en intensiv dag med jobb och till och med gympass (jag vet, det är nästan för bra för att vara sant) så väntar mig denna syn när jag kommer hem!

Kära Ketchup-vänner på trappan med lilla Pepsi och en smörgåstårta i famnen. Bara att hälla upp bubblet och låta inspirationen flöda. För efter novelltävling (se första sidans inlägg!)  blir det fler aktiviteter och event med Ketchup of the day i verkliga livet.

Stay tuned alltså!

Lizelotte

Det är film som gäller. Live på Facebook, på Instagram och på mångas webbsidor. Små korta filmsnuttar som tar vår uppmärksamhet till något roligt, vackert eller viktigt. Allt fler filmar helt enkelt. Och förutom alla goda råd som florerar om att hålla kameran still, hitta bra ljus och djup så kommer här det viktigaste av alla - Kolla in här!

Lizelotte, bakom mobilkameran

Just när träningsivern hade lagt sig… (ja, ja, vi pratar om min  7-minuters app och 7-minuters löpning – men allt är som bekant relativt!) …då får jag rekommendationen att läsa Anders Hansens Hjärnstark, som visar på forskning att regelbunden träning är den bästa hjärngympan som finns.

Glöm sudoko alltså. Det gör dig bara bättre på sudoko men ingenting annat. Här översätts blytunga studier med siffror och statistik till inspiration, och med ganska lättsamma övningar kan man öka koncentrationen och bromsa åldrandet.
 
Redan efter några kapitel åker springskorna på. Kan bara rekommendera att läsa boken eller se filmklipp här.  Och så springa sen då!

Lizelotte, gör 7 minuter till 30

Efter en kvällsrunda på stans kulturkalas hamnar jag i soffan där ett stycke verklig kultur rullas upp: En hel timma med Sven-Ingvars!  Såg ni dom igår?
 
De har liksom alltid funnits och jag blir lycklig av att bara se dem och höra dem! Precis som när man hör Ulf Elving på radion. Han har också alltid funnits.

Rusar upp på vinden, rotar fram Önskebrunnen och önskar att man kunde öppna en lucka i tiden - bara en liten liten stund... 

Lizelotte

Häromdagen läste jag i Svd att allt fler kineser turistar i Sverige, det är till och med de som stod för den största ökningen under juni månad jämfört med förra året.

Så det var väl med det i bakhuvudet som jag fastnade för rubriken ”What things do chinese people find strange about the West?” när jag ramlade in på Quora, en sajt där alla kan ställa frågor till alla, och alla kan svara, inom i princip vilka områden som helst. 

Lite kul sajt om man är frågvis, själv har svaren på livets frågor eller bara vill läsa om andras funderingar och få inspiration...

Lizelotte, just surfing around

En sak vet jag om rabarbersaft: det är min madeleinekaka. Det för mig direkt till höskörden och fika vid dikeskanten, varma torra vindar, doften av traktor och diesel. Nej, vi spände aldrig för hästen, då hade väl pekoralen slagit volter på ängen. Men ändå, det räcker och blir över för att nostalgin ska blomma.

Vi hängde hö på långa stör, pressade ner och satte i en stor spik som höll till, och så på med fler lass tills stackarna blev godkänt höga. Och godkänt breda och godkänt raka. Ett sant slit och en sann välsignelse när mormor kom med kaffekorgen och rabarbersaften. Den känslan! Det var den jag ville åt idag när jag fick för mig att göra saft och gick ut för att hämta in några stjälkar. Men rabarberna hade blivit stora som träd, verkade helt oanvändbara och avslöjade väl hur sällan jag befinner mig i trädgårdsrabatterna. Never mind. Doftminnen är ändå så flyktiga.

Men det var doften av diesel som ledde min gammelfarmor till traktorns tappade tanklock. Det var som uppslukat av jorden, ingen kunde hitta det fast vi letat i timmar. På gårdsplanen, längs med vägen, ute på ängen. Ingenstans. Morfar anklagade Lasse. Lasse skyllde på mig för jag hade ju stått och tittat på när han tankade. Mormor bad alla sluta träta och leta istället. Till slut kom alltså gammelfarmor ut. Efter ett varv runt huset gick hon ut på ängen, ställde sig någonstans i mitten och styrde sedan raskt ner till skogsbrynet. Där låg det. Ja så säger familjemyten i alla fall…

Lizelotte, bland minnen och rabarber

jag vet inte hur många gymkort jag köpt, som mest ligger och skaver i plånboken. Jag vet inte heller hur många powerklasser jag signat upp mig på men sen undviker att delta i. Eller hur många gånger jag fått träningstips och scheman av mina barn... Men nu har jag hittat en app istället!  Det är tredje dagen på semestern. Och tredje dagen i rad som jag rör på mig.

7 minuters löpning, 1 minuts ställtid och 7 minuters styrka. 15 minuter alltså. Tillräckligt kort för att jag skall ta mig för det varje dag. Äntligen en träningsmelodi som håller - tre gånger på raken måste ju vara en vana?

Lizelotte, numera sportig

Snurrigt och pussligt blev det att koordinera vad alla i familjen gör i sommar och när man kan ses. Slipper inte undan på semestern heller, det fick bli ett schema helt enkelt, färgkodat för olika orter. 

Så. Nu kan vi bara vara. Inom ramarna.

Excel is the shit! /Lizelotte

- Min mamma är en ljusblå pärla. Hur ser din mamma ut? sa jag till min kompis Annika när vi satt där med pastellkritorna i hennes kök.

Vi var sex år och skulle snart börja skolan. Vi stavade inte till några långa ord men vi hade ett rikt bildspråk vill jag tro.

Mycket glömmer man längs vägen men bilden av min mamma som skimrande ljusblå stannade kvar.  Och så under en promenad i Marockos Atlasberg, för inte så särskilt länge sen,  på smala knotiga stigar och bland ivriga försäljare utan kunder, så ligger något där. Precis så blått, exakt så skimrande som jag alltid sett det. Här format till ett hjärta.  

Strumporna! Vart tar de vägen? Hur många par man än köper tycks det ändå bara bli en ensam maka kvar. Efter senaste genomgången såg det ut såhär hemma hos oss.... Magiskt.

Nu blir det en gång för alla inköp av samma sort. One size fits all. Och alla udda enslingar blir dammtrasor till badrumsgolvet (obs ett bra tips) innan de åker i soppåsen. 

Grundsund vaknar till liv. På ICA ringlar sig kön lång ner till chipshyllan och på Café Syltrutan doftar det nybakta bullar och rykande hett kaffe.  Det bottenmålas och fejas i hamnen och Strandstädarna har just gjort dagens insats. Jag träffar dem på Syltrutan när de slår sig ner för fika och summerar dagens skörd.

200 säckar med plast och bråte är ihopsamlat på kajen tillsammans med allt det som inte får plats i säckarna. Sånt som kylskåp, batteri och några fiskelådor.  Skräpet som landar här kommer förstås inte bara från närområdet utan seglar in från alla Nordsjöländerna.

Stefan van der Heiden är initiativtagare till föreningen som har ett 50-tal aktiva samlare som hjälper till att hålla våra stränder rena. Men det tycks aldrig ta slut!

Om man ska hålla jämna steg med det som flyter i land skulle man behöva fylla 160 säckar 200 dagar om året. Ändå blir jag så lycklig av att möta entusiaster som Stefan, Lukas och Caroline - som inte bara snackar utan faktiskt gör något för vår vackra skärgård!

I trädgården regerar rådjuren sedan några år och förutom att de mumsat i sig hela tulpanrabatten och halva rosenhäcken släpper de drösvis med fästingar omkring sig. Så här sitter jag nu på vårdcentralen för att få säsongens stick mot TBE.
 
Kan inte låta bli att dela med mig av denna tavla som hänger i väntrummet! Vilken läkare skulle idag låta sig porträtteras med cigarett så flott i handen?! Tiderna förändras… Funderar på vad vi gör idag som kommer att betraktas som livsfarligt imorgon och behöver inte leta länge förrän det framstår klart. Sittandet är den nya rökningen.  Jag läser att var tionde förtida dödsfall orsakas av för mycket stillasittande. Som gammal rökare reser jag mig genast upp ur besöksfåtöljen.  Bestämmer mig för att promenera mera och definitivt hem från jobbet idag!

En god bok i soffan förlänger livet.

Mitt bidrag till gårdagens bokcirkel, som Christina berättar om här, var Tänka snabbt och långsamt av Daniel Kahneman, (psykolog som fått Ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin forskning).

Har du inte läst den så gör det! En ögonöppnare full av exempel på vår benägenhet att följa strömmen och övervärdera intuitiva intryck.

En intressant föreläsning med Daniel Kahneman om det han kallar upplevelsejaget kontra minnesjaget,

finns här på TEDtalk.

Även här i stan kan man drömma om det som väntar. Jag vet ingen som kan beskriva västkusten så varm, färgrik och inbjudande i en enda bild som Elisabeth Seth Rippe. 

Just nu pågår ”Utflykt i Bohuslän” på Arkiv 8 och i fredags vimlade och minglade vi på förhandsvisning av härliga kustmotiv och abstrakta koloristiska målningar i mustiga färger.

De senare visar en ny sida i Elisabeths konstnärsskap - missa inte utställningen som pågår just nu! I sommar hittar du hennes tavlor i Smögen  på Galleri Soludden och Ringareskär. Värt en omväg!

Jag rensar. Bland papper och blad. I kartonger och lådor. Alldeles för länge har det bara legat där, osorterat och vildvuxet. Jag kommer en bit men fastnar då och då vid något jag rivit ut som extra läsvärt ur en tidning eller skrivit själv på baksidan av ett kvitto. Som det här:

Färgglada klädnypor på ett streck
Molnen som flyttas med vinden
Ett linne, en klänning, en kjol med veck
Och solen gör fräknar på kinden 

Fick plötsligt en väldig  längtan till gräsmatta, sommar och kaffe på  trappan.

 

Jag hade aldrig hittat till den här boken själv, Fishing in Utopia, men det är ju just det som är det fina när man börjar diskutera böcker med andra. Den här fick jag i present efter ett sådant samtal och det är jag väldigt glad för. 
 
Fishing i Eutopia är skriven av Andrew Brown, en engelsman som ser på Sverige utifrån fast inifrån. Under 70-talet flyttar han hit (han har blivit kär förstås!), lär sig språket, kämpar med det svenska vemodet, beskriver tystnaden i skogen och den sparsmakade konversationen.

Igenkänningsfaktorn är hög och miljöerna är träffsäkert beskrivna. Jag vet för jag kommer därifrån. Det lilla samhället där alla vet vem alla är och vad alla gör. Jag hoppar över de ingående beskrivningarna av flugfiske - men njuter av hur han skildrar ett Sverige som inte längre finns, på ett sådant sätt att man minns precis hur det var. Ett hårt arbetande men oskuldsfullt land med en stark tro på nya ideal och moderna material.
 
Han skiljer sig efter några år och flyttar tillbaka till England och en karriär som journalist och författare. Tjugo år senare återvänder han och söker det Sverige han en gång lämnade, älskade, sedan hatade och nu upptäcker att han älskar igen.
 
En riktigt bra läsupplevelse och en inre resa i gamla hemtrakter.

Alla kan vi göra misstag. Men för det mesta kanske vi inte talar så högt om dem.  På torsdag är det dags! Cecilia Schönholm, kommunikationsdirektör på Oatley bjuder generöst på händelser där det inte alltid gått som man tänkt sig.

Cecilia blev under förra året vald till Superkommunikatör av tidningen Resumé och Sveriges Kommunikatörer. Hon har arbetat i över 20 år med kommunikation och har varit delaktig i ett antal prisade kommunikationsinsatser genom åren.

Imorgon torsdag den 7 april kan du lyssna på Cecilia Sjöholm när hon intervjuas i livesändning av podden ”Mina Misstag” på den stora mediahändelsen i Göteborg – Meg 16 på Svenska Mässan.

Var med där allt händer! Anmäl dig här så får du också fri entré till MegOpen hela dagen.

Jag älskar att vara inomhus. Jag vet inte riktigt varför det är så men jag anar att det beror på viss vana eller kanske ovana. Idag är jag inomhus hela dagen.

Jag skriver, läser och äter Marabou apelsinkrokant för det är vad som finns. Jag vill inte gå ut. Inte till lilla affären och inte ens ner till receptionen. Jag är en stugsittare eller kanske en rumssittare om man så vill, och jag älskar det. Som äter det som finns kvar på rummet från gårdagens utflykt och vill helst inte att övriga familjen ska komma hem för tidigt från backen. Vi är i alperna och det är underbart. Underbart att få en dag som denna för sig själv. Inga krav på flåshurtiga strapatser och backar att ta sig ner för. Bara jag, min bok och min dator.
 
Jag har kommit hela vägen ner till Italien med buss och utan pass. Men när jag sedan stod utanför luckan som säljer liftkort får jag höra i kön att man måste visa upp sitt pass. En besviken medresenär får traska hela vägen hem till hotellet igen. En halv kilometer kullerstensbacke. I pjäxor. Åh nej. Men jag står kvar i kön. Det slog mig redan strax utanför Helsingör att passet låg kvar hemma i lådan. Ja ja, svenskt körkort borde väl funka tänker jag fast jag vet att det egentligen inte gör det.

Vill ni ha mina semesterpengar eller inte? Jag ler när jag kommer fram till luckan. Beställer ett veckokort för hela liftsystemet och det går förvånansvärt och lekande lätt. De har hunnit byta personal medan jag väntat och nu var det inga problem alls. Man måste älska Italien.

ANN-LOUISE skrev jag med stora bokstäver, vek pappret i tre delar och satte upp som en skylt på min bänk.

Det var första dagen i tredje klass och jag var trött på mitt namn. Eller så ville jag bara prova en annan sida av mig själv. Jag minns inte riktigt. Men jag minns att vuxna ofta sa att man skulle vara sig själv. Och att jag tänkte ”vilket själv ska jag vara? Vilken av dom?” Fröken Lena noterade min skylt och tyckte nog att hon skötte det snyggt. Hon annonserade helt enkelt inför alla  att hon såg att det hade kommit en ny flicka till klassen och slog ut med armarna mot mig. Jag reste mig upp och protesterade genast. ”Jag har bara döpt om mig!” 

Men kanske är vi som prismor? Mångfasetterade och som visar upp olika sidor när vi vrider oss mot olika ljus?

Alla kallade mig för Ann-Louise det året.  Så lätt var det!Jag kan ju säga också att jag hette Hansson på den tiden och det hade antagligen en viss inverkan på mitt val...

Händer det inte väldigt lite i modet nu egentligen? I alla fall så där i vardagslag… Visst var det länge sen det kom något revolutionerande och kul som ställde allt gammalt på ända och som ”alla” skulle ha?  Som v-jeansen till exempel. Eller platåskor! Eller ”korts” till nylonstrumpor och stretchstövlar…. Ja listan kan bli hur lång som helst och varje årtionde har haft sina signaturer. Men nu? 

Jag flanerar runt under ett par timmar på besök i stora stan men tycker jag sett allt förut. Och istället för att tycka det är tråkigt börjar jag tycka att det är ganska bra. Så kan vi slita ut det vi har.
 
Ändå pekar allt på att vi konsumerar mer än någonsin förut. Ungefär 15 kilo textil per år och person enligt Naturvårdsverket. Det håller ju inte det vet vi ju. Och sju av tio svenskar shoppar kläder en gång i månaden eller oftare enligt Myrorna*).

Garderoberna bågnar trots att vi bara använder hälften av det som hänger där enligt samma undersökning! Jag lite längtar efter att komma hem. Rensa och skänka. Och slita ut vad som finns kvar. 

*) Myrornas ndersökning i december 2015

Facebook och instagramflödet innehöll många vackra vinterlandskapsbilder igår morse när jag lämnade Göteborgs central för Stockholm. Men här och idag skiner solen och inspirerar till vårkänslor istället.

Och! så passande lanserade Birgitta sin nya roman igår kväll på Nalen. Glammigt, festligt och trångt kring signeringsbordet! Nu är jag jättenyfiken på att läsa - gör det du också! 

Det är eftermiddagspaus på IHM. Vi pustar ut från digitala marknadstrategier och... checkar våra mobiler förstås. 150-170  gånger per dag kollar vi på vår mobiltelefon enligt statistiken. (Känns overkligt. Hur hinner vi det liksom?!)

 Här möts många olika yrken och branscher. Det vi har gemensamt är viljan att kommunicera och vara aktiv i digitaliseringen! Annica Svensson, min härligt gnolande klasskamrat, sångeska och dansare, matchar CTR, CPC och Google analytics med analogt uppträdande ikväll med Doobidoo-bandet. Vi kanske ses på Jsons Våning (Hard Rock Café) i Göteborg?!

Men, jag skulle till lokalen bredvid och Business in heart, ett annat affärsnätverk med visionen att skapa arenor för strukturerat affärsnät-verkande för kvinnor.  Intressant att lyssna på Ingela Vrågrård från Webbreda som berättade om hur man tar kontrollen över sin webbnärvaro och hur man med några grundläggande grepp kan bli synlig på rätt sätt och påverka sin google-ranking.

Det finns mycket att säga om sökordsoptimering – här är några enkla tips från Hemsida24 för dig som vill komma igång!

Så hur gör man då, för att nå ut och inte minst nå in? Är film det nya svarta? Det verkar så.

Under 2019 kommer 80 procent av all internettrafik att vara video. (Prognos av Cisco.) Enligt samma källa föredrar 59 procent av besökarna på en webbplats att se en film före att läsa en text om båda finns tillgängliga på sidan. Puh! Men här på Ketchup sysslar vi än så länge med det vi gillar allra bäst: skrivna ord. I alla fall ett tag till…

Den 1 mars håller Sveriges Kommunikatörer kurs i att egenproducera film. Hänger du med?! 

Bild: www.freepic.com

Sveriges Kommunikatörer har just arrangerat ett seminarium med Hans Nordfors från Manpower/ Experis. Ett företag som under många många år arbetat med sina kärn-värden.

Vad ledorden People, Knowledge och Innovation står för sitter i ryggmärgen och motsvarar numera självklara sätt att agera på. Och det är väl det som är en del av hemligheten. Att man aldrig får tappa fokus och tro att värderingsarbetet är klart. Och att det börjar med ord. Ord som förklaras, repeteras och exemplifieras. Som blir till naturliga beteenden. Som sprider sig och smittar av sig. Storytelling at its best!

Hela Facebook-flödet är fullt av fantastiska och gnistrande snöbilder idag. Själv har jag precis landat från Marrakech och en helt annan verklighet.

Behaglig sol och lagom värme, nya smaker och nya dofter i ett myller av människor, mopeder, bilar och åsnor. Trånga snirklande gränder med hantverkare och varor staplade på varandra.  Mattor, keramik och tyger, läder, kryddor, och tvålar. Ivriga försäljare och självutnämnda guider…

Känner mig lite lyckligt omtumlad av ”Saharas Paris” som också bjuder rikligt på intryck av konst, arkitektur, design och sköna trädgårdar. Vi hade förmånen att resa hit tillsammans med Susanne Rosenqvist som har bott i Marrakech och skickligt plockar russinen ur kakan.  Tips och ”best kept secrets” kommer, håll utkik på Ketchupbloggen!

PS Här ett inlägg från Camilla Hentschels blogg om en utflykt i Atlasbergen 

Tomtarna är nedpackade, granen är ute och barren är bortsopade. Så himla skönt! Nu är det tid för semlor och tulpaner, fräscha tankar och inte minst - nya planer. Ketchupgruppen har haft möte och som vanligt bubblar det av idéer och nya infall.

Vi har varit igång i snart ett halvår nu och är så otroligt glada för alla besökare och läsare och positiva reaktioner! Så vi bloggar på och kommer utveckla Ketchup of the day med fler avdelningar, event och ämnen. Vi kanske inte kommer förverkliga allt på en gång men inget kan hindra oss att försöka!

Stay tuned!