Jag älskar att vara inomhus. Jag vet inte riktigt varför det är så men jag anar att det beror på viss vana eller kanske ovana. Idag är jag inomhus hela dagen.

Jag skriver, läser och äter Marabou apelsinkrokant för det är vad som finns. Jag vill inte gå ut. Inte till lilla affären och inte ens ner till receptionen. Jag är en stugsittare eller kanske en rumssittare om man så vill, och jag älskar det. Som äter det som finns kvar på rummet från gårdagens utflykt och vill helst inte att övriga familjen ska komma hem för tidigt från backen. Vi är i alperna och det är underbart. Underbart att få en dag som denna för sig själv. Inga krav på flåshurtiga strapatser och backar att ta sig ner för. Bara jag, min bok och min dator.
 
Jag har kommit hela vägen ner till Italien med buss och utan pass. Men när jag sedan stod utanför luckan som säljer liftkort får jag höra i kön att man måste visa upp sitt pass. En besviken medresenär får traska hela vägen hem till hotellet igen. En halv kilometer kullerstensbacke. I pjäxor. Åh nej. Men jag står kvar i kön. Det slog mig redan strax utanför Helsingör att passet låg kvar hemma i lådan. Ja ja, svenskt körkort borde väl funka tänker jag fast jag vet att det egentligen inte gör det.

Vill ni ha mina semesterpengar eller inte? Jag ler när jag kommer fram till luckan. Beställer ett veckokort för hela liftsystemet och det går förvånansvärt och lekande lätt. De har hunnit byta personal medan jag väntat och nu var det inga problem alls. Man måste älska Italien.

ANN-LOUISE skrev jag med stora bokstäver, vek pappret i tre delar och satte upp som en skylt på min bänk.

Det var första dagen i tredje klass och jag var trött på mitt namn. Eller så ville jag bara prova en annan sida av mig själv. Jag minns inte riktigt. Men jag minns att vuxna ofta sa att man skulle vara sig själv. Och att jag tänkte ”vilket själv ska jag vara? Vilken av dom?” Fröken Lena noterade min skylt och tyckte nog att hon skötte det snyggt. Hon annonserade helt enkelt inför alla  att hon såg att det hade kommit en ny flicka till klassen och slog ut med armarna mot mig. Jag reste mig upp och protesterade genast. ”Jag har bara döpt om mig!” 

Men kanske är vi som prismor? Mångfasetterade och som visar upp olika sidor när vi vrider oss mot olika ljus?

Alla kallade mig för Ann-Louise det året.  Så lätt var det!Jag kan ju säga också att jag hette Hansson på den tiden och det hade antagligen en viss inverkan på mitt val...

Händer det inte väldigt lite i modet nu egentligen? I alla fall så där i vardagslag… Visst var det länge sen det kom något revolutionerande och kul som ställde allt gammalt på ända och som ”alla” skulle ha?  Som v-jeansen till exempel. Eller platåskor! Eller ”korts” till nylonstrumpor och stretchstövlar…. Ja listan kan bli hur lång som helst och varje årtionde har haft sina signaturer. Men nu? 

Jag flanerar runt under ett par timmar på besök i stora stan men tycker jag sett allt förut. Och istället för att tycka det är tråkigt börjar jag tycka att det är ganska bra. Så kan vi slita ut det vi har.
 
Ändå pekar allt på att vi konsumerar mer än någonsin förut. Ungefär 15 kilo textil per år och person enligt Naturvårdsverket. Det håller ju inte det vet vi ju. Och sju av tio svenskar shoppar kläder en gång i månaden eller oftare enligt Myrorna*).

Garderoberna bågnar trots att vi bara använder hälften av det som hänger där enligt samma undersökning! Jag lite längtar efter att komma hem. Rensa och skänka. Och slita ut vad som finns kvar. 

*) Myrornas ndersökning i december 2015

Facebook och instagramflödet innehöll många vackra vinterlandskapsbilder igår morse när jag lämnade Göteborgs central för Stockholm. Men här och idag skiner solen och inspirerar till vårkänslor istället.

Och! så passande lanserade Birgitta sin nya roman igår kväll på Nalen. Glammigt, festligt och trångt kring signeringsbordet! Nu är jag jättenyfiken på att läsa - gör det du också!