Famlade mig fram i mörkret. Hittade mobilen och tryckte på ficklampan. Mobilen är sällan långt borta numera eftersom den behövs hela tiden till precis allt. Som igår då när  strömmen gick och allt blev totalt becksvart.

Fick fram tändstickor,  tände levande ljus och tänkte på Christina Paulina Augustdotter. Min kära gamla gammelfarmor. Så becksvart det måste ha varit när levande ljus och fotogen inte var något man kunde slösa på. Så mörkt. Och kallt. Och lite farligt. "Akta så du inte trillar i brunn och drunknar "sa hon alltid när jag sprang ut för att leka.

Hon gav mig sin förlovningsring strax innan hon dog. Fast det visste jag inte riktigt just då. Jag var fem år och ringen blev lagd i ett kuvert och farmor skrev med darrig stil. På konfirmationsdagen.

Vad drömde hon om, Christina Paulina Augustdotter?  Som hade gnetat ett helt liv. Varit fattig bondmora men fått allt att gå ihop ändå. Som ville något bättre för oss som kom efter. Som bjöd mig på sockerbitar och hade orörda tjocka röda täcken i linneskåpen medan hon slet på de redan lappade och lagade. Som använde enkla lakan och lät de broderade ligga hårdmanglade i skåpen. Lakan som sedan ingen egentligen ville ha eller trodde sig behöva.

Tänk så onödigt sa man efteråt. Så onödigt att hon inte använde allt fint medan tid var. Så onödigt att hon inte själv njöt av tjocka fina täcken och unnade sig vacker stärkt brodyr. Men jag tror att hon njöt av ha det just så. Att öppna linneskåpet och se det ligga där. Att veta att man lämnar något fint efter sig. Som ringen! Jag har den på mig varje dag. Inuti är graverat Johan 6/4 1900. Svindlande 116 år sedan. Min kära gamla gammelfarmor. Vad du än drömde om så är ringen med, året runt, och jag tänker väldigt ofta på dig. Refererar till dig och knyter ihop dig med mitt liv. Som igår när strömmen gick.

Lizelotte, med önskan om en riktigt God Helg till alla, med ljus & julefröjd