Jag vet att det bara är plåt. Något materiellt som inte är att fästa sig vid. Men det är väl just det att den är något mer. Något mer än en röd liten bil.
 
Det är dags att säga hejdå, jag behöver den inte längre. I alla fall inte just nu och inte kan den bara vara parkerad här på gatan. Så nu står jag här och tvättar den för sista gången, putsar rutan, skurar mattorna och tänker på pappa. Pappa som gillade Ford och pappa som hjälpte mig att välja ut den. Jag tyckte den såg ut som en röd liten träsko! Påminde om dem jag fick på min 4-års dag och som jag hade på mig under täcket när jag skulle sova första natten. Ja det tar emot att skiljas! Inte från bilen egentligen men med den försvinner min kära pappa lite längre bort. Till ännu lite mera dåtid.  

Lizelotte, försöker låta bli att vara så nostalgisk