"Men varför ska jag klä skolbänken med papper när man ändå ska dö en gång?" Jag sa det aldrig men vet att jag tänkte det. Jag gick i fjärde klass och hade glömt ta med hyllpappret som skulle läggas i botten på skolbänken. Det kändes onödigt och det blev inget papper i min bänk det året. 

Såhär i retroljus funderar jag såklart på varför tankarna gick som de gjorde. Det kanske skulle kunna bero på att oljekrisen slog till med full kraft just då, 1973. Fröken satt i katedern, i batikblus och allvarsam min. "Ni ska veta det att nu, nu blir det bara värre" sa hon. Det var svårt att veta vad det betydde men jag minns att jag gick och väntade på sämre tider. 

Just detta kom för mig idag när jag la in hyllpapper i skafferiet på landet. Men förutom att hyllpapper är nästintill omöjligt att få tag i nu för tiden,  har ju det mesta blivit bättre!

Smile as you walk by, Lizelotte

Nej det är ingen nynnande strof. Jag håller på med min to do-lista. Och nu byter jag system. Igen! För det mesta har jag kört Excel-listor med en extra kolumn för datum att sortera på. Men det är liite tråkigt, raderna blir snart så många och skogen syns inte. Ibland har jag hållit mig till uppgiftslistan i Outlook, men flaggorna där ser så ilsket röda ut. Det vimlar av gratis to-do-appar, men jag vet inte... och notislappar är lite svåra att bära med sig. Hur gör ni?

Kanske är själva bytet av system då och då finessen. Man skriver om, prioriterar och blir fokuserad. Nu har jag skaffat en anteckningsbok med hårda pärmar. Känns ju inte alls särskilt nytt och modernt. Men det händer något med tankarna och minnet när man skriver för hand. Så nu provar jag det. Igen. Do to do to do do do do, take a walk on the wild side... Inte heller så ny, men ständigt lika bra.

Lizelotte, back to basics

Det är lugnet efter dagens bestyr och timmarna innan kvällens middag. Som jag älskar detta mellanrum i tiden. Framför mig en tjock glossy Harper's Bazar. Lägger fötterna på bordet och ser på stajlade, retusherade bilder från Louis Vuitton, Cartier och Prada. Man skulle kunna invända att man blir alldeles missmodig av att titta på så många häftiga skor, väskor och kläder som man aldrig har en rimlig chans att köpa. Men nej! Jag får inspiration. Jag försvinner in i tidningens värld. Ett arv från alla tjusiga magasin mamma prenumererade på till sin frisörsalong tror jag bestämt. Mamma som på sina lediga måndagar tog med mig på den långa, slingriga vägen till stan. Hon i förarsätet, i finkappa, klackar och John Silver utan filter. Jag som en liten väninna på platsen bredvid. Vi parkerade på NK och jag sprang efter hennes raska och målinriktade steg. Till Etienne Aigner, Ströms och Eric Skoglund. För att inte tala om Boutique Margot! Att äga en boutique-blus, som mamma sa, det var något alldeles extra det. Och bara påsarna var ursnygga. Bäst av allt var ändå mjukglassen vid NKs garage.  Men det var först på vägen hem det.