Underbara mittemellan-dagar. Man värmer kylskåpets rester, tar praliner från understa lagret och läser det som legat på vänt. En promenad med samtal utan avbrott. Utan vidare hast och fläkt.  Och så mitt i skogen en gren med granna kulor. Visst blir man glad när någon utan vinning bara gör. Lite som en rondellhund, eller en lyktstolpe som fått ett stickat fodral. Tranströmmer-dikten som anspelas på finns här.

Lizelotte, önskar God fortsättning

Det bästa med Stockholm är tåget hem säger vi käcka göteborgare. Fast det tycker inte jag. I Stockholm bor mina barn. Det tycker jag är det bästa med Stockholm.

Men jag uppskattar också tåget hem.Det tar lagom lång tid för att svara på mail, skriva klart en rapport, ta en kaffe och sova en lur. Men just idag gav jag mig själv en dubbeldajm och ett glossigt magasin från Pressbyrån innan jag klev på. Kanske just det som gjorde att min stolsgranne rekommenderade mig att läsa Liv 3.0 vad vet jag.

Hur som helst kom vi att prata och ett par uppsluppna timmar senare satt jag fortfarande med mitt magasin orört i knät. Vi presenterade oss aldrig med namn, det blev inte så. Men vi tackade för sällskapet och önskade go'kväll. Och jag kom att tänka på Hjalmar Gullberg:

Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte borde vara så.

Lizelotte, med Liv 3.0 framför sig

Min höjdpunkt på varje bokmässa är besöket hos Sekwas förlag som specialiserat sig på franska och engelska romaner översatta till svenska. Med en diger bokhög under armen när jag lämnar montern varar alltid mässan till långt långt fram på hösten för min del. Har just avslutat Regnvakt av Tatiana de Rosnay (ni vet hon som skrev Saras nyckel). En bok med rika beskrivningar och associationer som flätas in i varandra. I centrum står fotografen Linden Malegard som kommer till Paris för att fira sin fars 70-års dag. Det är översvämningarnas och terrorattackernas år 2015 som sätter en apokalyptisk stämning. Det slutar aldrig regna och allt eftersom vattennivån i Seine stiger rullas olyckor, händelser och familjehemligheter upp. Som om de alla slängdes i vattnet och tvingades simma. Det blir tydligt hur omständigheter och tillfälligheter får genklang i generationer.  Inget är glömt, men kanske kan det förlåtas? Starkt plus för det rika språket och den genuina känslan som förmedlas av naturens krafter.

Next up: Maggie O’Farrell med Ett hjärtslag från döden.

Först hade jag hela rummet för mig själv. Sen blev vi två på salen och då drogs draperierna för mellan sängarna. Rätt skönt ändå.  Min nya rumskamrat var av en helt annan åsikt. "Jag behöver ljus! Kan vi ha öppet mellan oss?" Hm. Ok då, jag är inte den som är den... 

(Det här var några år sedan och får räknas som preskriberat nu.)
 
Lite motvilligt låter jag mig bli bekantad. Det är ungefär en och en halv meter emellan våra sängar och det blir konstigt att inte prata. Vi utbyter vardagligheter på kvinnors vis på lasarett. Vilka åkommor vi har, var besvären är som värst och om sjukhusmaten går att äta. Och sen raskt vidare till hur många idioter det finns i samhället idag. Ja det är inte klokt. För att inte tala om han i bostadsrättsföreningen som är riktigt djävla blåst. Jag sugs med och det är riktigt roande. Men jag måste avbryta då och då. Telefonen ringer och så har jag försökt börja på min bok femtioelva gånger.
 
Jag huttrar lite under mina täcken och det blir dags att sova. Läsa får jag göra en annan gång. Förutom ett gammaldags lakan har jag ett randigt täcke, en rutig filt med fransar och två ljusblå filtar från Alingsås tvätteri (Legendarisk inrättning ju! Tidigare känd för att samla vigselringar och annat som följer med tvätten i en burk till festkassan, bäst att behålla ringarna på!) För säkerhets skull har jag lagt min vita pälsfleece runt nacken och fötterna har jag stuckit in i mina uggisar. Syns inte under alla täcken.
 
Madame Flodhäst bredvid (kanske inte snällt but now you get the picture) utbrister "Gud så varmt här eeh! Och där ligger du, herreminjee! Är det ok jag klär av mig naken?"   Inga problem. Hon fläker av sig allt hon har, tjostar och dunsar ner i sängen bredvid med hela sin väldiga kropp. Vilket par vi är! Mitt i hela eländet av njurstenar och blindtarmar, smärtor som svider och kärl som brister, måste man ändå skratta.
 
Ingen av oss sommar på länge. Men efter någon timma drar det igång. Snarket. 

Du vet hur det är, först försöker man tänka bort det, sen lägger man kudden över huvudet. Men när det inte funkar är det som att det verkligen biter sig fast. Jag börjar harkla mig då och då. Hjälper inte. Jag höjer och sänker min säng för att det skall låta. Hjälper första gången bara.
 
Sen får jag en snilleblixt. Jag kan ju ändå inte sova. Så jag öppnar paddan och ritar upp ett diagram. Y-axeln får stå för volymen och x-axeln frekvens. Ingen exakt vetenskap precis, 1-10 pinnhål på båda och så börjar jag pricka in värdena. Det går lekande lätt. Efter bara några minuter har jag en imponerande graf. Men vad ska jag med detta till? Kan ju knappast visa fram det. Det är bara för mycket. Så jag sparar det under "Madame Flods kurva, 4-5 feb.", stänger locket och hasar ut i köket för en kopp te. Fem minuter senare kommer även Madame Flod och behöver en kopp nypon.  "Jag har inte sovit en blund". "Joho du! Det har du visst" säger jag segervisst med fullt av bevis i min graf. "Nä nä, jag ska säga dig att för varje gång jag snarkat till, har du harklat dig och då blir jag klarvaken förstår du. Jag snarkar bara precis i insomningsskedet nämligen."
 
Men vaf...! En del får alltid rätt liksom.

Lizelotte

Så glad för sommarens leverans av kaffekoppar! Direkt från Provence dessutom. Jag kunde inte bestämma vilken blå nyans jag skulle beställa så det fick bli hälften av varje.

Lena Hasse, smyckeskonstnär och keramiker med verkstad och butik L'Atelier i franska Seillans gör de mest fantastiska saker. Hemsidan är på gång - Stay tuned!

Lizelotte

Det börjar bli dags att byta ut lata semesterdagar och rosékvällar mot lite återställande ordning. Och i måndags kväll började det plinga igen.

Varje kväll klockan 21.00 plingar det i min telefon. Det är ungefär då jag brukar sjunka ner i soffan med en kopp te. Och det passar ganska bra, för då är det dags att tänka på det positiva som hänt under dagen. Det är därför det plingar.Inget gnäll, bara plats och fokus på det som har varit bra.Tre bra saker. Det kan vara allt från att jag äntligen fick klart rapporten, ett samtal vid kaffeapparaten till ett leende på bussen.

Det går alltid att hitta tre bra saker i vardagen. Ibland glimmar det till i havregrynsgröten. Och ibland får man bara vara glad att man får vara med.

Lizelotte, back in business

- Det blir bara värre och värre för varje år som går säger jag. 
- Att ligga här i stolen menar du? 
- Ja det är hemskt. Jag är JÄTTERÄDD för dig. Verkligen. 
 
Barndomsminnen som spökar. Amalgam och tandläkarborr utan bedövning. Nu ligger jag här med mitt vuxna förstånd men utan kontroll. Jag blundar när bedövningssprutan närmar sig men konstaterar efter en stund att här ligger jag och tänker på annat än rotfyllning. Här ligger jag och tänker på vad jag ska plantera på södersidan. Där det är så soligt hela tiden. Vad som kan klara sig en sommar utan regn. 

- Går det bra? 
Min tandläkare är uppmärksam och på alerten. Ifall ett panikutbrott är nära kanske. 
- Archhh. 
Jag nickar för att förstärka och försäkra att det här går ju jättebra. Det är precis som när jag skall hålla tal på fester. Jag talar om för min bordsherre att jag nog kommer svimma. Så han har högsta beredskap. Men det gör jag ju aldrig. Med några överdrifter går det så mycket bättre. Och det är ju skönt att dela upp ansvaret lite också.

Lizelotte, still standing

Morfar stod på gårdsplanen och såg hängig ut när jag kom cyklande. "Hej morfar" sa jag och lutade cykeln mot väggen. Morfar tittade upp men istället för att säga hej sa han "Jag kan inte begripa vad det ska vara bra för. Så dumt så att..."

Intill lagårdsväggen stod en obligatorisk soptunna utplacerad av kommunen. Det gick inte att komma undan.  I hela sitt liv hade han tagit hand om sina egna sopor. Återvunnit, sorterat och fördelat. (Okej det fanns säkert brister i det hela...) Nu ville kommunen att allt skulle ner i samma säck och hämtas mot betalning. "Så dumt så att..." morfar saknade ord.

Men nu är det jag som blivit försedd med kärl, påsar och olika fack av kommunen. Jag sorterar, fördelar, pressar ihop och återvinner. Funderar på vad som kan läggas var och att man nog skulle haft en gris och en höna som tagit hand om somligt ändå...En bondgård på Götaplatsen som sagt, det vore toppen.

Lizelotte, månskensdrömmer

Picture this: Det är skrivarkurs i spanska Tolox med Birgitta och Christina och vi går in på tredje dagen. Då får vi en uppgift.

”Skriv en novell på max 500 ord. Platsen skall vara Hotellet i Tolox. Utgå från följande mening: Hela dagen hade han känt sig olustig, och när han nu borstade tänderna upptäckte han att tungan saknades.”  
 
Några våndas, andra kastar sig genast över arbetet. Det blev 13 väldigt olika fortsättningar på denna första mening kan jag säga! Här är min version:
 
Hela dagen hade han känt sig olustig, och när han nu gick runt i rummet och borstade tänderna upptäckte han att tungan saknades. Fan också. Vilken tur ändå att han inte behövde hålla i morgondagens föreläsning. De hade tidigt bestämt att de skulle varva för att hålla energin uppe och imorgon behövde han inte stå till svars för någonting. Barbro kunde klara sig själv i konferensrummet, hon ägde ämnet lika mycket som han gjorde. Var lika skicklig. Ja nästan ännu vassare på att beskriva hur själva hantverket skulle utföras i detalj.
 
Själv hade han slarvat när han skar till. Eller om han sluntit. Det hade hur som helst gått för fort. Han kände hur det knöt sig i magen, brann i strupen och snurrade i skallen. Vämjelse. Det här måste ordna sig på nåt jäkla vis. Han gick ut i badrummet, ställde ifrån sig tandborsten i glaset och tog fram mobilen för att snabbt slänga iväg ett sms till Barbro. ”Måste reparera gårdagens misstag. Kan inte prata nu, hör av mig imorgon kväll.”
 
Han kunde inte gå och lägga sig nu. Ångesten var för stor. Han återvände ut till rummet där han tidigare stått och betraktat sitt verk. Nu hade han hela natten och morgondagen på sig. Det kommer lösa sig lugnade han sig själv.
 
Han brukade må bra, vara fullt koncentrerad när han kom till det här stadiet. Han skruvade upp volymen på Beethovens femma, tog på sig den vita rocken böjde sig ner mot alla verktyg och attiraljer, valde ut en lämpligt smal kniv och en spackelspade, tog fram sin palett.
 
Om han bara förlängde strandlinjen med en blandning av grönt och svart skulle landtungan vara på plats och tavlan återspegla verkligheten. Årets vernissage i Tolox, som skulle kröna kursveckan skulle inte få befläckas av misstag.

Lizelotte

Bland mimosa och olivlundar slingrar sig vägen från kusten och upp i bergen. De sista backarna är hisnande. Jag vänder blicken upp mot målet, Hotel Cerro de Hijar, och vågar inte titta ner förrän vi är framme. Men då! Vilken vidunderlig vy.

Här ska vi vara i fyra hela dagar och bara göra det vi längtar efter just nu. Skriva, prata synopsis, dela erfarenheter och få inspiration. Det är skrivarkurs i härliga spanska Tolox som mina bloggvänner Birgitta och Christina håller under dessa  fullmatade och intensiva dagar. 

Hatten av! Väl hemkommen, full av inspiration och med konkreta verktyg och nycklar i bagaget känns det nu lättare att ta sig vidare. För mig blev det den mest inspirerande skrivarkurs jag har varit på. (Och jag har varit på ett antal.) Jag har satt målet att ha ett klart råmanus om ett år. Då är det nämligen skrivar-retreat, dvs steg II – samma tid och samma plats. 
 
Det här tar jag med mig:
1. Hur man effektivt beskriver olika karaktärer
2. Nyttan med att bygga upp och dokumentera ett persongalleri. (Bonus: Jag började se nya sidor och bevekelsegrunder hos en av mina karaktärer)
3. Verktyg för hur man kan planera och lägga upp sin story med olika vändpunkter.

Men sen då, hur ska man skriva brevet till förlaget? Ja, det är redan klart. Nu ska jag bara ta itu med att skriva berättelsen.

Lizelotte, siktar på målgång om ett år

Adlibris säljer, lite otippat, garn på nätet och just när jag klickat hem Bob Hanssons senaste Tankar för dagenslog jag till. 8 nystan i olika färger. Det blir en hel del visade det sig, sisådär 8 par ullsockar om jag måttat rätt.  Har aldrig närmat mig strumpstickor förr så jag lär ha att göra ett tag – och jag vet egentligen inte vad det var som flög i mig. Men kanske prokrastinerar jag bara för att slippa göra novelluppgiften till kursen i Tolox nästa vecka. Hur som, att sticka en socka var bra för idéer och tankar, hälen undantagen, så det blir en novell också i sista stund. Och kanske en socka till.

Lizelotte, ser fram emot skrivardagar i bergen

Sommar? Hallå det är 8 grader i luften och parkasen hänger fortfarande på kroken i hallen! Men jag tar en kvällspromenad och jag plockar årets första vitsippebukett. Ser grannens magnolia i full blom på vägen hem. 

Instagram är full av rosa körsbärsträd och det är lätt att drömma om semester och sommar när den är som bäst. Strax innan.  

Lizelotte

Så sa Thomas Björkman, författare och entreprenör, under Sveriges Innovationsriksdag förra veckan. Jag hade förmånen att få lyssna, och det var framför allt teknikutvecklingen han fokuserade på, men mina tankar gled genast in på gamla-farmor. Hur hon sträckte fram skålen och bjöd på sockerbitar när jag var liten. Och hur jag fyllde fickorna och sa att jag skulle ta dem senare. Inte ville jag ha sockerbitar när det var lätt att springa till kiosken och köpa smågodis (eller gott som vi sa). Socker var sparsmakad lyx i hennes värld. Inte alls i min.

Vi har allt det hon slet för och drömde om. Ja vi har mer, vi har för mycket, förmodligen bortom hennes föreställningsförmåga. Men hon visste vem hon var och vem Gud var.  Vi är med om en rusande teknikutveckling och AI, men är mer osäkra på vår plats i evolutionen och vår roll som människor.
 
Fast visst är det häftigt att vara med! Och det kommer aldrig mer att gå så långsamt som nu.

Lizelotte, Längtar efter boken jag just beställt: Världen vi skapar, av Thomas Björkman.

Kravlösa dagar, långa promenader och härliga bufféer. Och framför allt tid att umgås, prata färdigt och läsa goda böcker. Påsken är bäst.

Överst på läslistan har jag haft Hälsoresan av Maria Borelius. Närmade mig den med viss vånda för matvanorna är verkligen si och så. Men, här är konkreta tips och smarta idéer för hur man kan leva ett hälsosammare och friskare liv. Mer inspiration än pekpinnar alltså. Och vem vill inte bli piggare, starkare och kanske lite lyckligare? Värt att prova tänker jag som nu fyllt skafferi och kylskåp med helt nya saker. Mandelmjölk, kokosolja och proteinpulver….
 
Lizelotte, stänger påsken med en sista marsipankyckling

Jag köpte min första häst när jag var 10 år. En unghäst, det var vad besparingarna räckte till, så honom kunde jag inte rida på under det första året. Det blev många promenader i grimma längs stigar och skogsvägar. Lite ensamt var det, och jag har fortfarande en speciell minnesbild från en dag. Hästen lunkar makligt bakom. Jag sparkar till i gruset, ser ner på min gula kofta och knapparna som blänker i solen och så som en uppenbarelse; Jag är kanske ensam just nu. Men, jag har ju mig själv.  Och så la jag ena handen på min axel. Låter högtravande,men så var det.  Och jag var nöjd, tyckte att det kändes bra. Att ha sig själv. Här och nu. Det är väl ungefär vad jag har återlärt mig idag... efter en kurs i mindfulness har intresset bara ökat och det finns så mycket inspiration och kunskap att ta tills sig. Här är några tips!

Klipp med Jon Kabat-Zinn, läkare och forskare som utvecklat mindfulness

Klipp med Åsa Nilsonne, Mindfulness i hjärnan – Vetenskapsfestivalen 2016

Lizelotte, funderar på varför man behöver lära om det man visste som 10-åring…

Tänk om man hamnar på sjukhus och har fula trosor på sig? Nej det vill man verkligen inte riskera. Jag är uppvuxen efter den devisen, eller ja, jag minns att det var så tongångarna kunde gå. "Man vill verkligen inte hamna på sjukhus och ha sjaskiga underkläder på sig!" Visst finns det värre saker att ängslas över! Men. Nu bjuder vi in till nästa Ketchup-event hos Evanette den 21 mars. Där finns det inte bara sköna underkläder i vårens färger, där finns baddräkter, badrockar, fina nattlinnen och massor av mer saker man gärna vill fräsha upp garderoben med. 20% på allt i butiken, bubblor och tilltugg, utlottningar och, inte minst, härligt mingel men många sköna människor. Kom!

Anmäl dig här!

Lizelotte & Co

För mig blev sportlovet något helt annat än vad jag tänkt mig i år. Inga skidor och vin chaud i backen... men en inställd resa är också en resa, för att travestera Lundell.

Det blev istället en trivsam blandning av kultur, må-bra-saker och nostalgi. För ensamma kvällar hemma i soffan ska inte underskattas. Pannkaksmiddag, diska-en-annan-dag och spela jättehög musik. Men inte vilken musik som helst förstås. Minns ni till exempel Un banc, un arbre, une rue1971? Eller Après toi 1972? Jag minns! Inte minst hur vi mimade hemma i vardagsrummet med egenhändigt ihopknåpade mikrofoner. (Ett stearinljus insvept i stanniolpapper, et voilà!)

Varje kväll, ungefär då jag brukar sjunka ner i soffan med en kopp te, då plingar det i min telefon. Och det passar ganska bra, för då är det dags att tänka på det positiva som hänt under dagen. Det är därför det plingar.

Inget gnäll, bara plats och fokus på tre saker som har varit bra. Det kan vara allt från att jag äntligen fick klart rapporten till ett samtal vid kaffeapparaten eller ett leende på bussen.

Ibland glimmar det till i havregrynsgröten. Och ibland får man bara vara glad att man får vara med!

Lizelotte, tänker att allt man fokuserar på blir större

Säsongens gymkort ligger i väskan. Klippkort till yogan är införskaffat, personlig tränare är bokad och, som om inte detta vore tillräckligt för en ganska otränad kropp och själ, så har jag börjat en kurs i mindfulness.

Inte så lagom start kanske men så har jag också inspirerats av Michael Dahlén, ni vet rockstjärneprofessorn som ändrade 40 vanor på ett år och skrev en bok om det. Kan han ändra 40 kan jag ändra 3! Så tänker jag.

Det som satt längst in var Mindfulness. Trodde mest att det var till för att bota stress och ångest, men det är ju så mycket mer!  Så istället för att låta tankarna dansa fritt, drömma sig bort om framtiden eller analysera och skärskåda det förflutna har det här med medveten närvaro nästan blivit beroendeframkallande. Jag VILL gå in i meditationsbubblan!

Fast nej, gymmet har inte blivit beroendeframkallande (än) men inget hindrar att försöka igen och igen – det blir ju träning av det också!

Lizelotte, tar nya tag 

PS Gratisapp till mindfulness-övningar här :-)