- Det blir bara värre och värre för varje år som går säger jag. 
- Att ligga här i stolen menar du? 
- Ja det är hemskt. Jag är JÄTTERÄDD för dig. Verkligen. 
 
Barndomsminnen som spökar. Amalgam och tandläkarborr utan bedövning. Nu ligger jag här med mitt vuxna förstånd men utan kontroll. Jag blundar när bedövningssprutan närmar sig men konstaterar efter en stund att här ligger jag och tänker på annat än rotfyllning. Här ligger jag och tänker på vad jag ska plantera på södersidan. Där det är så soligt hela tiden. Vad som kan klara sig en sommar utan regn. 

- Går det bra? 
Min tandläkare är uppmärksam och på alerten. Ifall ett panikutbrott är nära kanske. 
- Archhh. 
Jag nickar för att förstärka och försäkra att det här går ju jättebra. Det är precis som när jag skall hålla tal på fester. Jag talar om för min bordsherre att jag nog kommer svimma. Så han har högsta beredskap. Men det gör jag ju aldrig. Med några överdrifter går det så mycket bättre. Och det är ju skönt att dela upp ansvaret lite också.

Lizelotte, still standing

Morfar stod på gårdsplanen och såg hängig ut när jag kom cyklande. "Hej morfar" sa jag och lutade cykeln mot väggen. Morfar tittade upp men istället för att säga hej sa han "Jag kan inte begripa vad det ska vara bra för. Så dumt så att..."

Intill lagårdsväggen stod en obligatorisk soptunna utplacerad av kommunen. Det gick inte att komma undan.  I hela sitt liv hade han tagit hand om sina egna sopor. Återvunnit, sorterat och fördelat. (Okej det fanns säkert brister i det hela...) Nu ville kommunen att allt skulle ner i samma säck och hämtas mot betalning. "Så dumt så att..." morfar saknade ord.

Men nu är det jag som blivit försedd med kärl, påsar och olika fack av kommunen. Jag sorterar, fördelar, pressar ihop och återvinner. Funderar på vad som kan läggas var och att man nog skulle haft en gris och en höna som tagit hand om somligt ändå...En bondgård på Götaplatsen som sagt, det vore toppen.

Lizelotte, månskensdrömmer

Picture this: Det är skrivarkurs i spanska Tolox med Birgitta och Christina och vi går in på tredje dagen. Då får vi en uppgift.

”Skriv en novell på max 500 ord. Platsen skall vara Hotellet i Tolox. Utgå från följande mening: Hela dagen hade han känt sig olustig, och när han nu borstade tänderna upptäckte han att tungan saknades.”  
 
Några våndas, andra kastar sig genast över arbetet. Det blev 13 väldigt olika fortsättningar på denna första mening kan jag säga! Här är min version:
 
Hela dagen hade han känt sig olustig, och när han nu gick runt i rummet och borstade tänderna upptäckte han att tungan saknades. Fan också. Vilken tur ändå att han inte behövde hålla i morgondagens föreläsning. De hade tidigt bestämt att de skulle varva för att hålla energin uppe och imorgon behövde han inte stå till svars för någonting. Barbro kunde klara sig själv i konferensrummet, hon ägde ämnet lika mycket som han gjorde. Var lika skicklig. Ja nästan ännu vassare på att beskriva hur själva hantverket skulle utföras i detalj.
 
Själv hade han slarvat när han skar till. Eller om han sluntit. Det hade hur som helst gått för fort. Han kände hur det knöt sig i magen, brann i strupen och snurrade i skallen. Vämjelse. Det här måste ordna sig på nåt jäkla vis. Han gick ut i badrummet, ställde ifrån sig tandborsten i glaset och tog fram mobilen för att snabbt slänga iväg ett sms till Barbro. ”Måste reparera gårdagens misstag. Kan inte prata nu, hör av mig imorgon kväll.”
 
Han kunde inte gå och lägga sig nu. Ångesten var för stor. Han återvände ut till rummet där han tidigare stått och betraktat sitt verk. Nu hade han hela natten och morgondagen på sig. Det kommer lösa sig lugnade han sig själv.
 
Han brukade må bra, vara fullt koncentrerad när han kom till det här stadiet. Han skruvade upp volymen på Beethovens femma, tog på sig den vita rocken böjde sig ner mot alla verktyg och attiraljer, valde ut en lämpligt smal kniv och en spackelspade, tog fram sin palett.
 
Om han bara förlängde strandlinjen med en blandning av grönt och svart skulle landtungan vara på plats och tavlan återspegla verkligheten. Årets vernissage i Tolox, som skulle kröna kursveckan skulle inte få befläckas av misstag.

Lizelotte