Det bästa med Stockholm är tåget hem säger vi käcka göteborgare. Fast det tycker inte jag. I Stockholm bor mina barn. Det tycker jag är det bästa med Stockholm.

Men jag uppskattar också tåget hem.Det tar lagom lång tid för att svara på mail, skriva klart en rapport, ta en kaffe och sova en lur. Men just idag gav jag mig själv en dubbeldajm och ett glossigt magasin från Pressbyrån innan jag klev på. Kanske just det som gjorde att min stolsgranne rekommenderade mig att läsa Liv 3.0 vad vet jag.

Hur som helst kom vi att prata och ett par uppsluppna timmar senare satt jag fortfarande med mitt magasin orört i knät. Vi presenterade oss aldrig med namn, det blev inte så. Men vi tackade för sällskapet och önskade go'kväll. Och jag kom att tänka på Hjalmar Gullberg:

Byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte borde vara så.

Lizelotte, med Liv 3.0 framför sig

Min höjdpunkt på varje bokmässa är besöket hos Sekwas förlag som specialiserat sig på franska och engelska romaner översatta till svenska. Med en diger bokhög under armen när jag lämnar montern varar alltid mässan till långt långt fram på hösten för min del. Har just avslutat Regnvakt av Tatiana de Rosnay (ni vet hon som skrev Saras nyckel). En bok med rika beskrivningar och associationer som flätas in i varandra. I centrum står fotografen Linden Malegard som kommer till Paris för att fira sin fars 70-års dag. Det är översvämningarnas och terrorattackernas år 2015 som sätter en apokalyptisk stämning. Det slutar aldrig regna och allt eftersom vattennivån i Seine stiger rullas olyckor, händelser och familjehemligheter upp. Som om de alla slängdes i vattnet och tvingades simma. Det blir tydligt hur omständigheter och tillfälligheter får genklang i generationer.  Inget är glömt, men kanske kan det förlåtas? Starkt plus för det rika språket och den genuina känslan som förmedlas av naturens krafter.

Next up: Maggie O’Farrell med Ett hjärtslag från döden.