Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink, är en välskriven upptäcktsfärd genom utvalda företeelser i den svenska historien. Boken utgår från citat, seder och nyckelord för olika tidsepoker och skriver historia från ett oväntat håll. Är det rent av orden som ibland styr eller åtminstone har ett finger med i utvecklingens gång?

Helt klart är att allt förändras över tid, inte minst språk och ord. Här får vi gå på upptäcktsfärd genom historien och olika företeelser från 98 e Kr till #Metoo 2017. En del reflekterande, en del med en twist och andra med glimt i ögat. Allt från kapitlet om Tors Hammare till Zlatans Volvo och Öppna era hjärtan.  I gott minne har jag själv historien om svenska hockeylaget som överraskande vann VM guld i Sovjet 1957 och inte förberett någon nationalsång. Utan ackompanjemang tog lagkaptenen upp Helan går, den enda låt som hela laget kunde utantill. Och mitt i hoppfaderallanlej stod marskalk Zjukov, som vunnit slaget vid Stalingrad och lett Röda armén in i Berlin, i stram givakt.

Lizelotte

Hela huset bekräftade hennes liv. Jag tyckte det var svårt att se alla saker som samlats där på Kvarnstensgatan 2 genom årens lopp. Trängas i lådor och skåp, det äldsta från 1793. Och alla ytor av bord, hyllor och fönsterbleck med foton i ramar och prydnadssaker i glas, trä, malm, porslin och säkert något mer. 
 
Äggvärmare sydda i slöjden och julpynt av papper, toarullar och bomullsskägg. Saker, saker, saker.  En del bleknade av åren, andra av solen och somligt helt intakt, som tallrikarna på väggen och badrumskaklet från 67. 
 
Jag tyckte det var omskakande att se, för på Brattåsgatan 17, där jag kommer ifrån, revs det för att få luft och ljus. Eller byttes ut för lite omväxlings skull. Soffor, mattor och bord. Väggar fick nya tapeter och använda kläder åkte på tippen. Bordssilver åkte ut med diskvattnet i den bokstavliga meningen utan att det var meningen. Så var det där. Visst hände det att jag fiskade upp saker ur soptunnan och visst grät jag över någon förlorad, säkert trasig, docka. Och just därför är det hårt inkapslat i ett skal. Lika hårt och lika skört som äggskal. Don’t you dare to knock. 
 
Men så tror jag att livet gjorde det åt mig. För nu sitter jag här på Björkfeldtsgatan 3 med allt omkring mig. Saker, saker, saker. Från alla tidsåldrar och alla epoker. Egna och andras. Porslinsfigurerna kanske blir moderna igen? Dukarna kanske någon annan vill ha? I framtiden menar jag. Varma barnkläder i olika storlekar, ifall man får besök och skall ge sig ut på promenad. Kurslitteratur, t-shirts och reklamklockor, kul att plocka fram på nostalgiträff med gamla kollegor.  Jag kommer inte ut ur sakernas tillstånd. De vittnar om vårt liv här på jorden och jag vet faktiskt inte riktigt vad som händer med mig om de blåser bort. Je suis Kvarnstensgatan 2. Don’t you dare to knock.
Lizelotte

Just lagt ifrån mig boken Finna sig av Agnes Lidbeck. Boken som legat länge och väntat på mig. Som jag börjat på men aldrig kommit längre i än till sidan 20. Men så, efter att ha läst ett reportage om författaren i tidningen Vi läser fick jag upp intresset! Det tog fortfarande en bra bit in i boken innan jag tog till mig hennes avskalade och nakna sätt att skriva. Man får inte veta någonting runt omkring huvudpersonen utom just det som historien är avsedd att berätta, men där består historien av många rika detaljer som fångar stämningen. Allt kretsar kring Anna, hur hon ser på sig själv eller kanske ännu mer hur hon tror att omgivningen uppfattar henne. Hon speglar sig i männens blickar och undrar redan på BB efter att ha fött sitt första barn om männen som ser henne vill ha henne eller kommer vilja ha henne sen. Hela hennes identitet och liv kretsar kring att vara sedd. Hon vårdar sina barn, står bredvid sin tråkiga man i en äktenskaplig teater tills dess att de båda skaffar sig nya partnrs och bryter upp. Mönstret går (förstås) igen i nästa relation. Att vara behagfull.

Insiktsfullt går författaren in i en modern kvinnas huvud och man blir påmind om att det nog inte har hänt så mycket sedan Simon de Beauvoir med friheten och jämlikheten.

Kan inte vänta med att börja på hennes andra bok Förlåten där två systrar intar varsin roll när de röjer huset efter sin pappas död. Relationer, relationer. Ett outtömligt ämne inte sant?

Lizelotte

Svälten - en fackbok jag läser med samma iver som en fängslande roman. Hur kan en bok om svält i mörkaste dystra fattigsverige under 1800-talet åstadkomma detta?

Missväxten under 1867-1869 är en av de värsta naturkatastroferna i svensk historia. Och 
redan på första sidan kommer man rakt in i det ofattbara. En familj i norra Sverige som inte har någonting kvar att äta, sedan håret på kohuden har skrapats av, stekts och ätits upp, kokar och steker ett par gamla uttjänta kängor. Sverige 1867. Ett utarmat bondeland. Ett stycke historia som inte är så långt bort i tiden. Jag tänker på min gammelfarfar Johan som föddes 1878. Han dog strax innan han skulle fylla 102 och jag 17. Jag tänker på vilka omställningar och skiften han var med om under sitt liv. Han upplevde visserligen inte de värsta nödåren kring 1867 men berättade om fattiga vintrar, umbäranden och magra skördar. Hur de räfsade ihop de sista höstråna med sina bara händer. Inget, verkligen inget fick förspillas. Idag dör fler av övervikt än av undernäring.

Boken är intressant ur flera aspekter. Inte minst beskriver den en rad olika öden och vad som händer med människors beteenden i olika stadier och hur tillvaron krymper. Men boken konstaterar också att de berättelser som finns bevarade framförallt kommer från de som inte själva drabbades allra värst. ”De som verkligen svalt, de som verkligen led den djupaste nöd - de är tysta ända in i döden.”

Svälten av Magnus Västerbro belönades hösten 2018 med Augustpriset. Läs den. Inte bara för historielektionens skull utan berättarkonstens.Kusligt bra. 

Lizelotte

Jag har läst Bränn alla mina brev av Alex Schulman. En sorglig och vacker kärlekshistoria. En kolerisk person i centrum som styr så många tragiska öden. Så välgjort. Jag vill kunna skriva så! Göra det komplexa till en känslosam berättelse som är både spännande och lätt att följa, skickligt röra sig över tid och knyta ihop skeenden långt tillbaka i historien med mellantid och nutid. Nutiden hade visserligen inte behövts för att få mig som läsare på kroken.  Den känns mest som ett berättartekniskt knep för att få igång och ihop det hela. Men jag kan ha fel. Och hur som helst så står det inte i vägen för det han så skickligt och  gestaltar baserat på verkliga personer, dagboksanteckningar, brev och händelser. Historien handlar om Alex Schulmans mormors otrohetsaffär med Olof Lagercrantz på 1930-talet. Det som hans morfar, Sven Stolpe, kom att beskriva som ett sexuellt attentat. Klicka hem, läs och njut av denna berättarkonst. Det är min rekommendation.

Lizelotte, väntar på nästa roman av Alex Schulman