Svälten - en fackbok jag läser med samma iver som en fängslande roman. Hur kan en bok om svält i mörkaste dystra fattigsverige under 1800-talet åstadkomma detta?

Missväxten under 1867-1869 är en av de värsta naturkatastroferna i svensk historia. Och 
redan på första sidan kommer man rakt in i det ofattbara. En familj i norra Sverige som inte har någonting kvar att äta, sedan håret på kohuden har skrapats av, stekts och ätits upp, kokar och steker ett par gamla uttjänta kängor. Sverige 1867. Ett utarmat bondeland. Ett stycke historia som inte är så långt bort i tiden. Jag tänker på min gammelfarfar Johan som föddes 1878. Han dog strax innan han skulle fylla 102 och jag 17. Jag tänker på vilka omställningar och skiften han var med om under sitt liv. Han upplevde visserligen inte de värsta nödåren kring 1867 men berättade om fattiga vintrar, umbäranden och magra skördar. Hur de räfsade ihop de sista höstråna med sina bara händer. Inget, verkligen inget fick förspillas. Idag dör fler av övervikt än av undernäring.

Boken är intressant ur flera aspekter. Inte minst beskriver den en rad olika öden och vad som händer med människors beteenden i olika stadier och hur tillvaron krymper. Men boken konstaterar också att de berättelser som finns bevarade framförallt kommer från de som inte själva drabbades allra värst. ”De som verkligen svalt, de som verkligen led den djupaste nöd - de är tysta ända in i döden.”

Svälten av Magnus Västerbro belönades hösten 2018 med Augustpriset. Läs den. Inte bara för historielektionens skull utan berättarkonstens.Kusligt bra. 

Lizelotte

Jag har läst Bränn alla mina brev av Alex Schulman. En sorglig och vacker kärlekshistoria. En kolerisk person i centrum som styr så många tragiska öden. Så välgjort. Jag vill kunna skriva så! Göra det komplexa till en känslosam berättelse som är både spännande och lätt att följa, skickligt röra sig över tid och knyta ihop skeenden långt tillbaka i historien med mellantid och nutid. Nutiden hade visserligen inte behövts för att få mig som läsare på kroken.  Den känns mest som ett berättartekniskt knep för att få igång och ihop det hela. Men jag kan ha fel. Och hur som helst så står det inte i vägen för det han så skickligt och  gestaltar baserat på verkliga personer, dagboksanteckningar, brev och händelser. Historien handlar om Alex Schulmans mormors otrohetsaffär med Olof Lagercrantz på 1930-talet. Det som hans morfar, Sven Stolpe, kom att beskriva som ett sexuellt attentat. Klicka hem, läs och njut av denna berättarkonst. Det är min rekommendation.

Lizelotte, väntar på nästa roman av Alex Schulman