TACK ÄLSKADE SKOR

Det är en krispig morgon, men temperaturen ligger redan på tjugosju grader. Allt i luften står still, solen håller på att gå upp. Sopbilarna stånkar fram, några vilsna själar är ute, frukostbutikerna drar upp sina jalusier. Dagen är på gång.

Jag trampar fram, metodiskt och med fokus. Tramp, tramp, tramp. Det känns skönt och inom bara några minuter stänger jag av omvärlden och bara går in i mitt huvud, i mina tankar. Jag sorterar och reder ut, jag resonerar, jag bestämmer mig och valen är på något vis enklare att ta i det här skedet. Idéer rusar igenom huvudet och jag har fullt sjå att sortera. Jag ser inte vart benen bär mig, jag trampar mekaniskt fram.

En timme går fort. Innan jag riktigt fattar vad jag har gjort så står jag utanför samma port som jag stod utanför en timme tidigare. Svettig, trött, flämtandes. Och tänker: har jag sprungit hela vägen?

Nu har solen gått upp på allvar, temperaturen likaså. Bara på den här timmen är livet mera vaket, folk börjar flanera, alla är på väg någonstans. Jag tar några djupa andetag, sköljer ner mängder med vatten, klappar på Pepsi som hoppar överlyckligt på mig som om jag varit borta en vecka. Hon slickar på mina ben, jag tror hon gillar saltet från svetten…

En springrunda. Så befriande. Så skapande. I varje fall för mig. Min skor som har tagit mig fram tusentals mil. Utan dem… och nu är det en ny dag och jag sätter mig vid datorn full av energi och kreativitet. Tack vare mina skor.

Om två veckor är nästa råmanus klart.