EN IDOL ÄR DÖD

Vaknar med en befriande känsla i magen. Den stora redigeringen är äntligen över för min nästa roman Som ett brev på posten. Dag och natt har jag slitit de sista fem dygnen. Flitens ljus har legat tungt över mig och min dator. Och igår så klickade jag iväg det. Klart.

Nu ska man ju inte tro att det är klart bara för det. Nej, så mycket som återstår innan release den 7 mars. Nu ska texten sättas, läsas igenom en gång till, korrekturläsas, alla övriga små texter ska bli till, baksidan, omslaget ska få sin sista touch, bilder på mig (hatar det) och fortsatt planering av PR och inte minst release.

Bara roliga sakar (nästan).

Så jag stiger upp med lätt sinne ur sängen, slår på nyheterna och får reda på att… David Bowie har gått ur tiden. Min tid stannar för en stund, jag slås av en mängd minnen, hans låtar börjar spelas i mitt huvud och jag fattar absolut ingenting. När blev Bowie gammal? Jag trodde han var evigt ung.

Så tänker jag för tusende gången: Fånga dagen. Lev när du lever, allt är inte oändligt.
Och ute är himlen grå och snön smälter.

God morgon världen.