VILSE I MÖRKRET

Fel!
Jag kör fel!

Med en isande känsla i kroppen, som får blodet att frysa till istappar och som i sin tur får hjärnan att sluta fungera så inser jag att jag precis missade avfarten och därmed missade infarten till… flygplatsen. Jag märker hur jag i nattens mörker – klockan är fem på morgonen – hamnar på motorvägen mot Sevilla istället för att fortsätta rakt fram på motorvägen mot Malaga och flygplatsen.

Fan!
Fan, fan, fan!

Och när har jag möjlighet att svänga av från motorvägen som går till Sevilla då?
Och så satans mörkt det är, vilket väderstreck ska jag åt?

Bara lugn, Birgitta. Bara lugn!
LUGN!

Kommer på att jag har en GPS. Ja, en GPS. Nu ska allt ordna sig.
Jag saktar ner farten och vrider GPS-knappen fram och tillbaka för att ställa in den på flygplatsen. Det går, och ett förrädiskt lugn sprider sig i mina vener.

Men det tar snabbt slut.
Isen kommer tillbaka med våldsam kraft, som en hel istid faktiskt.
Alla motorvägar, precis alla, har spanjorerna lyckats bygga om runt omkring Malaga. Min GPS går bananas och tanten i högtalarna berättar hela tiden att jag ska vända om eller ta mig till en körbar väg.

Fan, fan, fan.

Måste alltså lita på mitt lokalsinne som aldrig har existerat.

Så kommer en avfart, jag svänger av vägen bort från Sevilla, i ett svettigt ögonblick hade jag faktiskt övervägt att åka dit, har aldrig varit där, men förnuftet tog tag i mina stelfrusna vener och nu svänger jag av. Mot Malaga. Letar efter skyltar, så som man gjorde innan GPS:en gjorde entré. Gryningen kommer, jag kan plötsligt skönja havet, jag åker åt det hållet, kommer fel, vänder om, börjar hitta skyltar till ställen jag känner igen och …
Ett tu tre står det en skylt med ”flygplats” på.

Flygplats!

Jag skriker ut min glädje, yes, jag är på g igen, jag är med i spelet, man räknar inte ut Birgitta Bergin i första taget, jag är fucking bäst! Drar på som en bålgeting, kommer in med skrikande hjul på flygplatsen, slänger nycklarna till Jonas som alltid tar hand om bilen, han står där troget och väntar, rusar in i flyghallen, tränger mig förbi alla i säkerhetskontrollen, springer till gaten som nästan ska stänga och är glad att jag för en gångs skull bara åker med handbagage.

Jag hann.
Jag sitter på planet.
Lite svettig. Lite skärrad. Men jag hann.

Sevilla får det bli någon annan gång.