MER FEELGOOD ÅT FOLKET

Just nu sköljer en Bridget Jones-våg över landet. Det talas om filmen överallt. Och skrivs. Och låter. För även radiostationerna spelar Bridget Jones-låtar och har feelgood-dagar med hänvisning till Bridget.
Men så bra då!
Jag älskar feelgood, kanske delvis för att jag själv skriver feelgood-böcker. Och jag blir glad när just ämnet feelgood lyfts fram. Detta ord/ämne/genre som är så stort men som ändå bespottas och hädas av så många. Jag möter det varje dag i olika sammanhang, ibland direkt mot mig, men ofta rent allmänt. Så många förståsigpåare som raljerar över hur simpel en feelgood-roman är med lågt språk, noll gestaltning och ingen direkt djup handling. Bland annat. Om man skrapar lite på ytan hos dessa allvetare så har de många gånger förkastat feelgood bara genom att se på omslaget (ve och fasa om det finns rosa i något hörn) och de har sällan eller aldrig ens läst en (bra) feelgood och har dessutom ett stort behov av att tydligt tala om vilken finkultur de själva läser.
Vad nu finkultur är för något?
Men vet ni vad? Folk får tycka vad de vill, läsa vad de vill, lyssna på vad de vill och se på de vilka filmer som de vill.
Det är inte det som stör mig.
Det som stör mig är det där suckandet, rynkandet på pannan, fnysandet, mentaliteten ”jagärnogmerkulturellänensimpelfeelgoodläsare.
Usch.
Så tack Bridget för att du förgyller media just nu.
Och själv fortsätter jag att skriva mer feelgood åt folket.

Birgitta

PS. Jag har ännu inte sett den nya filmen, men det ska jag göra, jag älskade de andra två. 
PS igen. Du har väl inte missat min senaste feelgood-roman: Ett oemotståndligt begär ;-)