NÄR SJÄLVKÄNSLAN LYSER STARKT...

Men med sin frånvaro.
Det här med att skapa. Att skriva böcker. Att vara författare.
Det kan döda vad som helst. Som tex självkänslan.
Hänger ni med?
Ska försöka förklara.
Jag sitter ensam och skriver ett manus. Ett hopkok av fantasi, research och upplevda situationer. Ensam. Varje dag likadan. Ensam. Det formas en berättelse på skärmen som är min bästa kompis under en längre tid. Jag och skärmen. Vi skapar något. Jag läser igenom med jämna mellanrum för att komma in i berättelsen och för att förbättra, ta bort, lägga till.
Så långt, så bra.
Men så kommer tvivlen. Och då blir man golvad direkt. Har tvivlen väl börjat komma så håller de sig kvar, som en jäkla influensa som ingen sulfa biter på. Plötsligt är det svart i huvudet och den förbannade skärmen bara gapskrattar åt mig och åt det som jag försöker skriva.
Vem vill läsa det här?
Hur bra är det här egentligen - pucko?
Hur intressant?
Men sådana förskräckliga formuleringar!
Hur tänkte du nu?
Skärmen är som en smittsam sjukdom. Jag svettas lika mycket som ett fyrtiogradigt febersyndrom och självkänslan flyger bort likt en skadeskjuten fågel. Adjöss.
Just nu har jag denna feber. Jag undrar när jag ska bli frisk?
 
Birgitta