STILLHETEN INNAN BRUSET

När jag igår natt ställde bilen utanför huset och gick rakt ut i stillheten så slog det mig.
Tystnaden.
En sådan där tystnad som är total, en tystnad som intar hela kroppen, hela själen. Jag kunde inbilla mig att det inte fanns någon mer på hela jorden än jag just då, just där. Ensam men ändå skyddad. För jag var på marker som är välkända, jag kan varje tuva, varje kulle, varje meter på denna tomt.
Hemma i Sverige igen. Inför bokmässan, Ketchup-event och en massa annat intressant. Men just då, där jag stod i stillheten, mitt i natten, så var det bara jag och naturen. Kanske ett tecken? Att ta in stunden, njuta och inte hela tiden skynda, skynda som jag så lätt gör. Nej, just då blev jag ett med naturen, ett med universum, jag blickade upp mot stjärnorna på en mörk himmel, det var just då det enda som påminde mig om att jag faktiskt existerar.
Tystnaden ... jag älskar den lika mycket som stadsljuden av sirener, bilar, människor och annat som blir som en orkester så länge man befinner sig i det. Men när dirigenten lägger ner sin taktpinne och alla stråkar slutar att spela, då blir det endast naturens vackra fioler som existerar. Den orkestern heter tystnad.
Det är här och nu som jag hämtar kraft och inspiration i några dagar.
Innan allt ska hända.

Birgitta