ÄR MIN FÖRSTA ROMAN REN SKIT?

I veckan som har gått har jag redigerat "Något du inte vet att jag vet" en sista gång innan min fantastiska redaktör Johanna Rydergren tar över och förslår ändringar och korrigeringar som ska göra manuset ÄNNU bättre. Innan Johanna lägger sin hand över nästan 99 000 ord (blir ca 350 sidor i en tryckt roman) så är det bara jag själv och min förläggare Erik som har läst. Ingen annan. Bara vi. När jag gick igenom texten för hundrafemtioelfte gången nu i veckan så slog det mig några saker:

1. Jag är inte lika rädd längre. Förr behövde jag många som testläste, men idag är jag mer trygg i mitt författarskap.
2. Manuset kändes bättre än jag kom ihåg det. Jag har inte ägnat det en sekund sedan jag släppte det till Erik i början av december, nu läste och ändrade jag med färskare sinnen. Den insikten gjorde mig lugn.
3. Att det jag skriver idag är så far away från min start som författare. Man kan tycka vad man vill om mina böcker, men om någon tar sig tid att läsa alla mina sex (snart sju) romaner med start från den allra första ("Tre Veckor") så kommer ni märka en stor skillnad i språk, gestaltning, dramaturgi, dialog … ja, i allt.

Så vad vill jag säga med detta inlägg?
Jo, jag är nöjd. Det är inte så ofta jag säger det, men idag är jag nöjd. Ett manus har lämnat min trygga famn och blåst iväg för att nagelfaras och jag ser fram emot det slutgiltiga resultatet.
Och som svar på min fråga:
"Är min första roman ren skit?"
Nej, inte alls. Den är inte på långa vägar lika välskriven som mina böcker är nu. Det saknas mycket i den. Men ren skit – nej. Fast … jag skulle skriva den helt annorlunda idag.
Och det är väl det som kallas för utveckling.

Birgitta