Thank God I am a country boy

Vaknar till liv efter en veckas influensa-mörker. Börjat jobba så smått och t om haft två möten. Fast hemifrån. Det är ändå bra fantastiskt. Här kan jag sitta vid köksbordet och Skypa med kollegorna, ingen ser mittbenan i nacken, det räcker att kamma luggen. Älskar digitalisering!

Men älskar inte allt med digitalisering… så lätt så lätt att fastna i beteendemönster. Till exempel: Det händer ju inte något nytt stort på Instagram flera gånger om dagen. Ändå är jag gärna där och scrollar och swipar. På spårvagnen. I väntrummet. Ja, när som det uppstår tidsluckor. Och plötsligt har det gått 10, 15, 30 minuter utan en enda egenproducerad tanke. 

Jag tänker på det här när jag tittar på fotot framför mig. Min ponny som jag hade när jag var liten och som fick bo i la'gårn hos morfars kor. När jag galopperade över stubbåkrarna var det - i själva verket - oändliga vidder vid foten av klippiga bergen, hjälmen var en cowboyhatt och jag hörde i mitt inre hur vinjetten drog igång. Det var film och jag var med i den.

När jag la upp säsongens hö-störar på morfars tomma oljefat i hagen flög vi - i själva verket - över höga oxrar och trippelbarr i en TV-sänd uppvisning på Scandinavium. Att den lilla hagen lutade och var rätt skev var verkligen inte något jag tänkte på då. Min värld var liten och ändå var den så gränslöst stor. Drömmar och fantasier tog vid när det blev för tråkigt eller för ensamt.

Och istället för att scrolla bland andras bilder kan man ju faktiskt skapa sina egna tankar och filmer om så bara inne i huvudet. Där får man göra precis som man vill. Tror jag ska börja med det igen.

Lizelotte, cowboy