ETT ÖSREGN ...

Ungefär så känner jag mig trots en värmande sol och vajande palmer. Jag går upp på morgonen, drar på mig favvo-jeans-shortsen och en t-shirt och halvt om halvt slänger mig framför datorn. Hungern har inte infunnit sig ännu men det kryllar i huvudet, från den stund då jag öppnade ögonen från nattens sömn, gick tankarna igång om Anders, Kicki, Bettina, Magnus, Sussie och de andra. MÅSTE få ner det innan jag tappar tråden. Sitter andlöst och knappar på tangenterna och stänger ute alla ljud tills hungern till slut pockar på. Paus. Fixar te, ägg och yougert, äter framför datorn och så är jag igång igen. Så där håller jag på som i trans hela dagen. Stannar upp en stund, tar en kaffe, går runt i cirklar, skriver igen. Kommer på att jag måste äta och inser då att jag fortfarande går i samma fula shorts och t-shirt. Kvällen kommer och jag har inte lämnat huset. Fortsätter ändå. Shortsen får bli kvar och när klockan är midnatt så avrundar jag och går till sängs med Anders, Kicki, Bettina, Magnus, Sussie och de andra. Tur att Mr Right är bortrest.
Så ja, jag känner mig som ett ösregn. Men så här är det i slutet av ett råmanus. Om några få dagar skriver jag sista kapitlet. Efter det blir jag vacker som ett solsken. Ta-da!
Så håll ut, Birgitta! Håll ut!

Birgitta