BARA FÖR ER: PROLOGEN I NYA ROMANEN!

Så här i väntans tider (ja, min sjunde roman är snart ute i handeln, men just nu är den på tryckning och jag läääängtar) så tänker jag att varför inte ge er prologen? Kanske det får en och annan att bli nyfiken att köpa Något du inte vet att jag vet om några få veckor! Så … here we go!

PROLOG
Förra året när alla samlades sken solen och det var tropiskt varmt. Den här gången ösregnar det. Svenska västkusten visar sig från sin absolut sämsta sida, termometern orkar bara upp till tretton grader och vinden blåser starkt från sydväst, värsta tänkbara för ön och den lilla hamnen med endast fyra båtplatser.
Motorbåten med gästerna har stora svårigheter att ta sig till bryggan och Anders gestikulerar och skriker ut olika order, samtidigt som han koncentrerat försöker få farkosten att någorlunda smidigt lägga sig med bredsidan mot bryggan. Det är inte lätt men han vet att han är den som lämpar sig bäst för uppgiften, det är han som alltid har varit den självklara kaptenen.
På bryggan står Elsa och Thore och väntar, klädda i regnkläder från topp till tå för att stänga ute vattnet och kylan. Men trots det kloka klädvalet så fryser Elsa, kanske på grund av den anspänning hon känner inför det stundande dygnet. Osäkerheten om ifall det verkligen var klokt att bjuda in sina respektive familjer drar som en istapp genom hennes kropp när hon hör alla ropa med rädda röster för att på något sätt gemensamt få båten i säkerhet.
Kaos, tänker hon. Som vanligt när vi ska ses.
Borde vi bara ha låtit det vara som det var?
Magnus är den som först kliver iland och med sammanbiten min drar han allt vad han förmår i en tamp för att hålla båten på plats. Hasse är på bryggan sekunden efter och tar tag i tampen från aktern. Båda två blir genast sjöblöta, ingen har klätt sig efter vädret och håret smetar sig på deras huvuden av det piskande regnet. Resten av skaran i båten trycker förskrämt ihop sig inne i hytten i väntan på att motorerna ska stängas av så att de ska kunna komma upp på land, räddade från det gungande hotfulla havet.
En brokig samling.
Det är ett år sedan de sist samlades och nu ska de mötas igen och inget kan bli värre än vad det blev förra gången, det var så både Elsa och Thore resonerade när de bjöd ut alla till ön en andra gång. Det är nu de ska ha den där fina helgen de drömde om för ett år sedan.
Ett helt år har Elsa och Thore bott på Gran Canaria. Ett år av kärlek. Så hur har det gått för alla andra, de som blev kvar hemma med olika krav och önskemål? Det gamla paret har medvetet undvikit att höra av sig, men nu har de alltså bestämt sig för att bryta isoleringen.
Regnet fortsätter att ösa ner. Båten är på plats. En åskknall hörs inte långt därifrån och himlen är mörkt gråblå, nästan svart. Vinden sliter i båten, som Magnus och Hasse äntligen har fått kontroll över, och nu ligger alla fendrar på plats, men de skaver oroväckande mot bryggan. Kommer de att hålla? Den brokiga skaran av familjemedlemmar hoppar i land, tjutande och skrikande, Sussie slinter men hinner få tillbaka balansen, väskor hivas upp från båten samtidigt som himlen öppnar sig fullständigt och det inte längre finns en chans att skyla sig från det hällande regnet. Vågorna stormar upp på bryggan och för en sekund får Elsa för sig att hon ska falla i vattnet, den starka vinden tar tag i henne, hon vacklar till och greppar förskräckt tag i Thores arm. Han tar ett fast tag om henne, så betryggande, samtidigt som han genom bruset av hav och åska ropar till gästerna.
”Alla vet var ni ska bo! Skynda er, åskan kommer allt närmre!”
Hans röst är så befallande, som ett eget åskmuller. Han är van att åtlydas och samtliga familjemedlemmar springer med sänkta huvuden – som om de duckar för blixten och åskan – snabbt iväg till de stugor där de ska sova under helgen.
Alla bär de på sina egna hemligheter.
Sådant som de tror att ingen annan vet. 

Birgitta