Vilket år det har varit!

I våras skrev jag ett flerboksavtal med Harper Collins Nordic som också innebär utlandsutgivning. Manuset NÅDASTÖTEN, som är del fem i serien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman och hennes utredningsteam vid roteln för grova brott i Göteborg, kommer att ges ut lagom till Bokmässan 2017. 

Alibi AB - min feelgood-roman kom i pocket i våras och har fortsatt fått otroligt positiva recensioner av bokbloggare och av Storytel-läsare och lyssnare. 

Det som också har varit riktigt kul är att Alibi AB har använts i svenska undervisningen på flera gymnasieskolor!

Under året så har också min deckare Silhuetten kommit ut på svenska igen, på tjeckiska, finska och norska. Min deckare Du kommer inte undan har getts ut på svenska, finska och norska.  Sååå... trots att jag inte kom ut med någon ny bok i år så har det ändå getts ut 8 titlar av böcker under året som jag har skrivit tidigare!

Det var väldigt roligt att träffa så många läsare i vår sommarbutik i Haverdal. Som författare är det grymt kul att ha en egen butik där man säljer sina egna böcker!  Rekommenderas :-)

Ketchup-bloggen, där jag skriver med mina begåvade, charmiga och roliga väninnor får allt fler läsare! Så roligt och Ketchup-of-the-day-eventet som vi höll i början av december blev så lyckat.

En höjdpunkt under skrivar året var att medverka på SKRIV2016:s stora skrivarkonferens tillsammans med Jens Klitgaard och Daniel Alegi där vi talade om STORY- hur man tänker /skriver tv- och filmmanus.

Jag ser verkligen fram emot Författaråret 2017 med boksläpp av ny deckare, utlandsutgivning, det roliga Ketchup-of-the-day- samarbetet och Skrivarkursen som Birgitta Bergin och jag ska hålla i maj i Tolox på solkusten. Jag ska också skriva del 6 i min deckarserie - den blir riktigt otäck! Sedan ska jag skriva en massa annat också... :-)

God Jul och God Fortsättning till er alla!

Nu tar jag julledigt från allt skrivande och bloggande! 
 

Just nu och sedan ett par veckor tillbaka så ligger NÅDASTÖTEN-manuset hos förlaget och jag kommer inte att få tillbaka det förens nästa år för en ny omgång av redigeringsarbete. Så nu livsnjuter jag till 100 %. När man lever med manus så handlar allt om före och efter. Och nu är jag i "efter-världen" då jag renoverar stolar, röjer och rensar i skåp, gör om hallen, gör om sonens rum, har event med Ketchup, går på luncher och umgås mycket med vänner.

Om en liten stund ska jag iväg, tillsammans med döttrarna, till kyrkan för att vara med på sonens skolavslutning sedan blir det Liseberg tills det stänger - detta fantastiska fina ställe som vi har i Göteborg.

Allt det här gör att jag får massor av mental energi - det är nästan lite farligt - för jag får så mycket ideer... för nu är jag i "före-världen".

Ha en fin dag!

Christina
 

Famlade mig fram i mörkret. Hittade mobilen och tryckte på ficklampan. Mobilen är sällan långt borta numera eftersom den behövs hela tiden till precis allt. Som igår då när  strömmen gick och allt blev totalt becksvart.

Fick fram tändstickor,  tände levande ljus och tänkte på Christina Paulina Augustdotter. Min kära gamla gammelfarmor. Så becksvart det måste ha varit när levande ljus och fotogen inte var något man kunde slösa på. Så mörkt. Och kallt. Och lite farligt. "Akta så du inte trillar i brunn och drunknar "sa hon alltid när jag sprang ut för att leka.

Hon gav mig sin förlovningsring strax innan hon dog. Fast det visste jag inte riktigt just då. Jag var fem år och ringen blev lagd i ett kuvert och farmor skrev med darrig stil. På konfirmationsdagen.

Vad drömde hon om, Christina Paulina Augustdotter?  Som hade gnetat ett helt liv. Varit fattig bondmora men fått allt att gå ihop ändå. Som ville något bättre för oss som kom efter. Som bjöd mig på sockerbitar och hade orörda tjocka röda täcken i linneskåpen medan hon slet på de redan lappade och lagade. Som använde enkla lakan och lät de broderade ligga hårdmanglade i skåpen. Lakan som sedan ingen egentligen ville ha eller trodde sig behöva.

Tänk så onödigt sa man efteråt. Så onödigt att hon inte använde allt fint medan tid var. Så onödigt att hon inte själv njöt av tjocka fina täcken och unnade sig vacker stärkt brodyr. Men jag tror att hon njöt av ha det just så. Att öppna linneskåpet och se det ligga där. Att veta att man lämnar något fint efter sig. Som ringen! Jag har den på mig varje dag. Inuti är graverat Johan 6/4 1900. Svindlande 116 år sedan. Min kära gamla gammelfarmor. Vad du än drömde om så är ringen med, året runt, och jag tänker väldigt ofta på dig. Refererar till dig och knyter ihop dig med mitt liv. Som igår när strömmen gick.

Lizelotte, med önskan om en riktigt God Helg till alla, med ljus & julefröjd

Jag vill önska er alla som följer oss på Ketchupoftheday en riktigt god jul och ett gott nytt år. Under 2017 blir ni fler som följer oss, vi kommer att blogga flitigare och vi kommer genomföra flera event. Själv ska jag ge ut en bok i april, skriva ytterligare en bok med just nu hemlig utgivningsdatum, hoppas på 2016 års ljudbokspris, resa, uppleva, njuta, jobba och sätta nya mål.
Vilka?
Det får ni veta om ni fortsätter hänga på bloggen.
Ha det bäst i helgerna.
Nu tar jag ledigt.
Vi hörs 2017. 
TACK - för att ni finns.

Birgitta

Låt oss tvärdöda myten här och nu om att stå och signera med lååånga köer. Visst, det är fantastiskt roligt att träffa mina läsare, att få berätta om mina böcker och om mitt författarskap. Frågor ställs och jag lär mig mycket om hur min läsare ser på mina texter. Men att ”bara” stå i en bokhandel och signera …
Man har ett bord framför sig, en trave böcker, pennan i högsta hugg och ett påklistrat leende. Försöker se avslappnad ut och inte alls obekväm. Som om att det bara är just i detta ögonblick som kön har minskat, eller för att vara ärlig: inte alls existerar.
För precis så är det. Man är ensam och utlämnad med noll kö.
Folk rusar in i bokhandeln, de har något bestämt i blicken, vet förmodligen vad de ska ha, vilken bok de ska köpa eller om det kan vara ett skrivblock eller vad som helst som erbjuds. Men att de ska ta sig tid till att småprata med mig och få höra mig berätta om mina fantastiska böcker, det är överkurs.
Även superkändisar står och blickar ut i tomma intet, har jag fått veta. Alltså: ingen köbildning.
Så varför signerar jag då?
Jo, därför att alla ni som ändå tar er tid att komma till bokhandeln för att få köpa ett signerat ex och alla ni som hittar mig där och därmed även hittar mitt författarskap, det är för alla er som jag signerar. För varje ny läsare så ökar kunskapen om mina böcker.
Och det betyder allt.
Så ... hoppas vi ses i bokhandeln i juletid? Jag väntar på just dig. :-)

Birgitta
Klicka här för mitt jul-signeringsschema

 

I måndags fick jag besked att jag blivit en av de fem efter att läsarna har sagt sitt. Nu tar en jury vid och den 6 mars får vi veta vem som får Stora Ljudbokspriset 2016.
Jag har varit nominerad två år i rad.
I år vill jag vinna. Men konkurrensen är mördande.
Under tiden innan jag får veta detta ska jag fira jul, redigera nästa bok, skriva synopsis på boken efter det (ja, det finns en idé) och fortsätta med plankan och squats. (Ni minns väl inlägget om min nya träning?) Nu i december har jag lagt till en magövning också.
Och ja, det går bra. Jag gör det slaviskt och inga kilon har försvunnit men MUSKLER VÄGER MER ÄN FETT och jag tycker nog att rumpan har blivit liksom snyggare.
Till den 6 mars (ljudboksgalan) så kommer förmodligen ingen att känna igen mig, haha.
Så håll nu alla tummar och tår! Att jag ska vinna alltså.
Whoop, whoop!
PS. Jag har tackat i flera olika forum, men passar på att göra det även här. TACK – alla ni som lagt er röst på Som ett brev på posten. Det betyder allt.

Birgitta
 

Det kom ett meddelande från en författarkompis som skrev ”Grattis till nomineringen! Andra året i rad! Whoop whoop!”. Det var i torsdags och jag fattade ingenting. Frågade men hann aldrig få svaret innan jag fick reda på det från annat håll: Jag är nominerad till Stora Ljudbokspriset – igen. (Som ett brev på posten.)
Och så är det. Både mitt förlag och jag fick beskedet i torsdags. En jury har nominerat mig och tjugoåtta andra titlar och nu är det läsarna/lyssnarna som ska säga sitt fram till 11 december. (Rösta gärna här). Därefter kommer en ny jury in och utser en vinnare av dessa fem i varje kategori.
Så vad innebär det här för mig förutom en rolig gala i början av mars?
Massor såklart.
Ljudböcker och streaming växer lavinartat, inte bara här i Sverige, utan även utanför våra gränser. I fredags fick ljudböckerna utrymme på Futurebooks 2016 (London), med rubriken Audiobook Revolution och Storytels VD Jonas Tellander fanns med i panelen där han berättade att han förväntar sig att ljudböcker står för 50 procent av volymen inom några år.
(Läs hela artikeln från Boktugg genom att klicka här).
Wow, säger jag bara.
Mina böcker har av någon anledning slagit igenom bland boklyssnarna. Om man till exempel ser på Storytels statistik så är ETT OEMOTSTÅNDLIGT FÖRSLAG (2014) tionde bäst säljande romanen någonsin. Det är ju inte riktigt klokt, eller hur! Alla mina böcker ligger bra till och jag skakar av mig Jante och tillåter mig att vara jättestolt.
Så nu håller jag alla tummar och tår att mina bokfans röstar på just mig, att jag blir en av de fem och att jag – hjälp – kanske till och med vinner på galan.
Sedan tar jag världen, alla gränser suddas ut.
Tänk vad en klapp på axeln kan få en att må bra.

Birgitta
 

Igår var jag klar med redigeringen och genomläsningen av NÅDASTÖTEN (för den här omgången). Så HIMLA GOTT att skicka ivägen den! Just nu är det 336 sidor printade sidor som jag dessutom har lämnat över för granskning av polisen. Idag har jag bla målat om hallen - åkt runt och letat stolstyg till stolarna jag har börjat renovera, sorterat och städat i lådor mm mm. Det är riktigt konstigt att ha en helt "ledig" dag utan att ha dåligt samvete för att jag inte jobbar med ett manus. Det känns ungefär som att jag skolkar...

Ha det gott och njut av livet!

Christina

På lördag 3 december klockan 11 är Julklappsvagnen tillbaka i Göteborg!

Stadsmissionen och Ringlinien åker återigen tillsammans med  kändisambassadörer (bland annat Lasse Kronér och Claes Malmberg) runt i staden och samlar in julgåvor till barn, unga och familjer som lever under svåra förhållanden.
Förra året visade göteborgarna ett fantastiskt engagemang vilket resulterade i över 55 säckar med julklappar och tiotusentals kronor i presentkort. Tillsammans kunde vi göra skillnad i vår stad och ge många människor som annars inte fått det, en glädjefylld jul.

Klockan 11.00 lördagen den 3:e avgår vagnen från Drottningtorget. Under vår färd genom staden passerar vi flera stadsdelar innan vi avslutar på samma plats klockan 15.00.

Karta med färdväg och tidtabell hittar ni på julklappsvagnen.se eller i vårt Facebookevent .

Nytt för i år är att vi också att det finns en spårvagn stationerad på Drottningtorget mellan 11-15 där det bjuds på glögg och pepparkakor till alla som kommer med julgåvor.

När det kommer till klappar har vi en tanke om att alla förtjänar att få något nytt någon gång och därför tar vi på Julklappsvagnen endast emot nya saker. Ett superbra alternativ är också presentkort eftersom det ger familjerna möjlighet att själva välja ut vad de behöver. Bra exempel på presentkort är sådana från de stora kedjorna, sportbutiker, mataffärer och liknande. Även biokort eller presentkort på upplevelser som Universeum, Liseberg med mera gör många väldigt glada.
Har ni begagnade saker som ni vill skänka tar vi med glädje emot dessa i våra sju second handbutiker eller på insamlingscentralen.

Vi ses på lördag, eller hur!

kram

Christina

Jag älskar advent. Men jag hatar att pynta.
Varje år är det likadant. Jag sätter på julmusik och värmer glöggen för att försöka få upp stämningen. Kartongerna med adventsstakar och stjärnor står mitt på golvet och stirrar på mig i väntan att bli uppackade. Jag går i cirklar runt dem och kommer på en triljon saker som måste göras innan jag tar tag i uppgiften.
För jag vet vad som väntar mig.
Alla dessa lampor som aldrig funkar trots att de funkade året innan.
Alla förlängningssladdar som plötsligt inte längre finns.
Det kan tyckas vara ett litet problem, men för mig är det som att bestiga berg. Jag gillar när saker går fort, men det här – tro mig – går aldrig fort.
Och hur gick det i år då?
Inte alls, skulle jag vilja säga. I år var det inte bara lampor och sladdar som trilskades med mig. I år var hälften av alla stjärnor kaputt. Två hade dessutom rostat … en jättefin stake var bruten på mitten. Några lös inte över huvud taget.
Så jag la ner hela grejen. Drack upp glöggen och gick ut och planterade små granar i ytterkrukor istället.
Och idag … blir det besök i belysningsaffären. Hrmpf.

Birgitta
PS: Du missar väl inte att anmäla dig till Christinas och min superroliga skrivarkurs i Spanien i vår. Klicka här för att läsa mer.
 

Punkt.
Ett sådant vackert ord. Idag är det mer än vackert.
Jag har nämligen satt en alldeles särskild punkt.
Efter 97000 ord har jag ett slut och en punkt på mitt råmanus för ”Något du inte vet att jag vet”.
Det är svårt att förklara hur det känns.
Stort.
Tomt.
Känslosamt.
Vad-ska-jag-hitta-på-nu-då?
Idag får det bli lite skumpa. Sedan ett uppehåll och aningen distans. Därefter en veckas ingrottning (visst kan man säga så) i egen redigering innan manus går iväg till förläggare.
Och slutet blev ju helt annorlunda än vad som var tänkt, så kan det bli ibland.
I april, mina damer och herrar. Då kan ni alla läsa.
Häpp!

Birgitta

PS: Du missar väl inte vårt Ketchup-event i Göteborg den 8 december eller skrivarkursen som Christina och jag håller i Marbella den 5-9 maj! Vi ses!

Jag är med i ett kvinnligt affärsnätverk där många av oss är egna företagare. Alltid när vi träffas är luften tät av energi, drivkraft och mycket skratt och när jag går därifrån är jag fylld av värme, nya ideer och ny ork. Det som dock alltid kommer upp med jämna mellanrum är teknikproblem (världens största tack till Ola på else för all hjälp), all administration och allt pappersarbete som tar så mycket tid från det som man vill göra och hålla på med som att driva och utveckla sin verksamhet. För det gäller att ha energi kvar för att göra det där riktigt roliga och inte bara det basala i verksamheten. 

Och ändå... jag skulle aldrig vilja byta ut den frihet jag har som egen företagare. Jag älskar och njuter av det varje dag! 

I helgen var jag på SPA med min familj och vi gjorde upp planer inför sommaren 2017. Hur vi ska utveckla och förändra Stabbe Design och Haverdals Café & Restaurang - så roligt - så många bra ideer - men vi får se hur det blir för både dessa verksamheter är till salu...  men men blir det sålt då finns det plats för nya ideer.

Ni har väl inte missat att anmäla er till mitt, Lizelotte och Birgittas Ketchup- event i december?

Ha en fin dag!

Christina

Både Birgitta Bergin och jag har testat lite olika kurser men saknat den där utbildningen som har allt vad man behöver veta i de olika stadierna av skrivandet för att ge ut en bok. 

Vi bestämde oss därför för att erbjuda en kurs där vi lär ut ALLT som man behöver veta för att skriva och ge ut en bok.

Birgitta som bor i Marbella hittade det här fantastiska hotellet Cerro de Hijar i byn Tolox som var som klippt och skuret för vår skrivarkurs.

Som ni förstår var det viktigt för oss att även kursen hålls i en vacker och inspirerande miljö och att maten håller hög klass. Därför ingår en vinprovning och både 3-rätters luncher och middagar under hela kursen.

Och sist men inte minst... så har vi bestämt att alla ska ha jätteroligt och skratta mycket under de här dagarna tillsammans med oss på kursen!

Klicka på länken för att läsa mer om kursen och för att anmäla dig!

Jag önskar er alla en trevlig helg. Själv ska jag åka iväg på SPA och mysa med familjen!

Christina

 

Ungefär så känner jag mig trots en värmande sol och vajande palmer. Jag går upp på morgonen, drar på mig favvo-jeans-shortsen och en t-shirt och halvt om halvt slänger mig framför datorn. Hungern har inte infunnit sig ännu men det kryllar i huvudet, från den stund då jag öppnade ögonen från nattens sömn, gick tankarna igång om Anders, Kicki, Bettina, Magnus, Sussie och de andra. MÅSTE få ner det innan jag tappar tråden. Sitter andlöst och knappar på tangenterna och stänger ute alla ljud tills hungern till slut pockar på. Paus. Fixar te, ägg och yougert, äter framför datorn och så är jag igång igen. Så där håller jag på som i trans hela dagen. Stannar upp en stund, tar en kaffe, går runt i cirklar, skriver igen. Kommer på att jag måste äta och inser då att jag fortfarande går i samma fula shorts och t-shirt. Kvällen kommer och jag har inte lämnat huset. Fortsätter ändå. Shortsen får bli kvar och när klockan är midnatt så avrundar jag och går till sängs med Anders, Kicki, Bettina, Magnus, Sussie och de andra. Tur att Mr Right är bortrest.
Så ja, jag känner mig som ett ösregn. Men så här är det i slutet av ett råmanus. Om några få dagar skriver jag sista kapitlet. Efter det blir jag vacker som ett solsken. Ta-da!
Så håll ut, Birgitta! Håll ut!

Birgitta
 

Idag är jag inne på dag tre i redigeringsarbetet av NÅDASTÖTEN och jag har gjort några riktigt jobbiga omflyttningar av stycken och kapitel för att få bättre tempo i manuset. Man får verkligen ta sats och bestämma sig. Det är lite som att printa ut manuset på papper och sedan slänga upp alla 300 sidorna i luften och därefter samla ihop dem på ett nytt sätt. Självklart blir allt bättre och tätare i slutändan men under tiden man gör det här jobbet så kokar det nästan i hjärnan för man vill inte tappa bort något och efter ett tag har man ändrat och flyttat om så mycket att det inte går att ändra tillbaka igen. Det är ungefär som när man har tagit en golflektion för att förbättra svingen men istället börjar slå mycket sämre och kortare. Det enda man vill då är att återgå till sin gamla sving... men den funkar inte längre... det går inte att ändra tillbaka igen...

Fast...  jag har gjort det här arbetet förut med mina tidigare manus och jag vet att jag kommer att klara det. Det är bara att bita ihop och kämpa på!

Ha en fin dag därute!

Christina

Idag ska jag börja redigera NÅDASTÖTEN. Efter feedback med kloka kommentarer från min förläggare och samt bollande av ändringsförslag är det nu dags att ge sig in i redigeringsarbetet. Jag har gjort det några gånger nu och vet precis vilken resa jag har framför mig... Det gäller att hålla HELA manuset i huvudet för att kunna flytta runt händelser och kapitel eftersom allt MÅSTE hålla ihop tidsmässigt och logiskt. Mitt  huvud kommer att kännas som en härdsmälta innan det är klart och den bästa taktiken är att stänga av hela världen och bara jobba på... 

Så ni förstår att jag tar djupa andetag i dag för att dra igång processcen - jag och min myra som står bredvid mig på skrivbordet och ser till att jag jobbar på!

Ha en bra dag!

Christina

Efter några dagar med nästan total hjärnvila i solen med bad och goda middagar tickade nya idéer och händelser igång tilI mitt nya manus (deckare nr 6). Sålunda tvingades herr Larsson till en diskussion när vi låg vid poolen där jag bad om förslag till ställen att dumpa lik på i Göteborg - ställen där de INTE skulle hittas men ändå gör det på grund av en tillfällighet. (kravlista...) Om det var någon som överhörde detta helt seriösa samtal så var det ingen som gjorde oss uppmärksamma på det... och som ni ser så var det/blev det folktomt vid poolen. 

En liten reflektion så här efteråt - det måste vara ganska makabert att vara gift med en deckarförfattare - dessa sjuka, konstiga samtalsämnen i tid och otid - speciellt när det är semester.

Men, men... verkligheten är alltid värre än det uppdiktade - exempelvis att en rasistisk, kvinnoförnedrande man väljs till president i ett av världen största demokratiska land...

Det är något här som jag inte riktigt förstår.
Visst är demokratiska val en företeelse där alla har chans att lägga sin röst och därefter så bör man acceptera utgången oavsett om man tycker om och sympatiserar med utgången eller inte? För alla har ju fått lov att säga sitt? Eller? Ibland får man bita i det sura äpplet och leva med att man inte är med majoriteten och ibland får man njuta av att de flesta tycker som jag.
Demokrati, som sagt.
För i en diktatur spelar det ju ingen roll vad folk tycker, då bestämmer någon allt. Och så vill väldigt få ha det.
Fast är det så? 
För nu är det upplopp i USA, rapporterar svensk media. Nu går ”folk” ut på gator och torg och vill ogiltigförklara valet för dom gillar inte Trump.
Men hallå!
Jag gillar inte heller Trump, men om jag skulle bo i USA och lagt min röst som alla andra så MÅSTE JAG ACCEPTERA ATT FLER HAR VALT NÅGOT ANNAT ÄN DET JAG VALDE!
För att det är en demokrati.
Så gilla läget. Det har pågått en valrörelse en väldigt lång tid som knappast har undgått någon, speciellt inte i landet USA. Nu har väljarna sagt sitt. Och nu har Trump vunnit.
Chock, säger många.
Kanske det, men nu är det så. Man kan inte störta ett valresultat, för då är det kupp (antar jag). Eller så inför man diktatur och någon bestämmer att Hillary ska bli president.
Fast det hade ju inte Hillary velat.
Nä, länge leve demokratin, att vi har en chans att lägga vår röst. Så säg gärna att man ogillar Trump, det är vår rättighet, men skrik inte att man ska ogiltigförklara ett demokratiskt val.
Basta.
Och i Sverige har vi faktiskt våra egna problem. Herregud, det har ju snöat i november!

Birgitta
 

Det här med att rensa i röran… visst finns det ett stort motstånd, i alla fall hos mig, men när det väl är gjort känns det otroligt renande. En del saker är ju befriande att göra sig av med, andra åker tillbaka in i skåpet eller garderoben igen fast de egentligen inte borde… Susanne visste svaret på detta i alla fall och bjöd in till sko-bytar-party härom kvällen. Så genialiskt. Och på köpet en kul kväll och anledning att ses. 

Själv hade jag inte så många – men ett par fick jag med mig dit i alla fall, och kom hem med ett par stövlar som jag var grymt nöjd med! Nu tänker jag föreslå klädbytar-party. Jag såg i alla fall några bra kavajer skymta i värdinnans garderob…  

Lizelotte, slår ett slag för en hållbar garderob

Jag visste inte … tills för lite drygt en vecka sedan. Och nu är jag fast.
Jag hittade ett träningsschema på nätet. Rubriken var ”Plank & squats utmaning”. Sådär härligt svengelskt. Men jag blev nyfiken och eftersom jag älskar utmaningar och dessutom ger mig fanken på att slaviskt genomföra dessa, så bestämde jag mig rätt snabbt.
Perfekt komplement till mina löprundor.
Nu har jag hållit på en vecka, idag är det åttonde dagen. Och det går framåt. De första dagarna kunde jag knappt gå (särskilt inte i trappor), men nu knäböjer jag som en tok och tycker att det är så jäkla roligt!
Om en månad får jag se om resultatet blir som på bilderna, haha. Tror inte det, men min plan är inte att hålla på bara en månad, ett halvår blir väl finfint.
Eller kanske för alltid?
Vi får väl se dag trettio då jag ska i ett svep göra 330 knäböjningar och hålla plankan i 3.30 minuter.
Rapport kommer (tror jag).
Försök du med!

Birgitta
 

"Det här är VERKLIGEN ett JÄTTEBRA manus..." - så glad jag blev när jag läste dessa rader från mitt förlag efter deras genomläsningen av NÅDASTÖTEN! 

Nu åker jag till Marbella och ska fira med Birgitta (som också har massor att fira). Det ska bli så häääärligt med sol, bad och värme. Det blir också kalas och planerande av framtida happenings. Oj ,vad jag ska ladda kropp och själ! Det behövs - för jag har fortfarande konstant huvudvärk även om den börjar avta.

Sedan jag lämnade in manuset den 10 oktober har jag köpt nya växter, legat i soffan och tittat på matlagningsprogram, fått ordning på mycket datortrubbel och skaffat mig ett skrivarrum som jag håller på att inreda  - det är massor av skrivbordsmeter, olika arbetsplatser, datorer och pärmar, mappar och böcker :-)

Så skål på er! Nu firar vi fast det är måndag!

Jag skriver varje dag.
Många frågar mig om skrivandet är som ett ”vanligt” jobb (vad nu det är för något?). Går man upp på morgonen och gör det man ska eller skriver man när inspirationen flödar?
Mitt svar är att ja, jag skriver varje dag. Ja, det är som ett vanligt jobb. Och nej, jag skriver inte bara när inspirationen flödar.
För se … då hade det aldrig blivit några böcker.
Inspirationen flödar förhoppningsvis när jag väl sätter mig ner. Jag kanske inte känner för det innan jag slår upp datorn, men oftast – tack och lov – så sätter det igång någon mekanism i min hjärna i samma stund som jag går in i min låtsasvärld. Och då flödar det.
Helst.
Ibland är det trögt som sjutton, men vem råkar inte ut för det, vad man än jobbar med?
Men även om det är trögt så måste jag prestera dagens ord.
För så här jobbar jag:
När jag har ett nytt manus framför mig så räknar jag med att det ska sluta på ca 100 000 ord, vilket ger ungefär 350 sidor i färdig bok.
Jag lägger upp en tidslinje på ca tre-fyra månader där jag varje vecka ska skriva ett antal ord, i runda slängar mellan 6000 – 8000 ord/vecka. Vissa veckor lägger jag färre ord, för jag vet redan på förhand att jag har andra saker inplanerade i min agenda som kanske en resa, besök, bokmässa, föredrag eller vad som helst. Andra veckor är jag extra sträng mot mig själv.
Under den här tiden måste jag ibland också gå tillbaka och reflektera, men i det stora hela så skriver jag hela min historia rakt av utan att grotta in mig i detaljer, det får jag ta tag i under nästa omgång.
Så varje dag, måndag till fredag, stiger jag upp klockan sju och håller på tills dagens kvot är klar, och i slutet av veckan – helst fredag – så ska veckokvoten vara gjord. Ibland har jag inte blivit klar och då får jag ta helgen till hjälp.
Innan jag börjar denna period så har jag ägnat en till två månader åt synopsis och research, så när själva skrivandet startar så är mycket av arbetet redan gjort. Men! Man ska ändå ha ord på hela historien hur förberedd man än är.
När mina 100 000 ord är skrivna, då har jag ett råmanus. Då måste jag gå igenom det minst två gånger och göra ändringar, komplettera, stryka, kolla upp fakta osv. Det tar mig cirka en månad. Och då! Ta-da! Då skickar jag det till min förläggare och sedan pustar jag ut och tar lite ledigt.
Men ledigheten blir kort, för därefter kommer …
Redaktörsarbete, nya manusgenomgångar, omslag, korrektur, baksidestexter och en massa annat.
Men det är en annan historia.
Så … ja, jag har ett vanligt jobb. Ett jobb som jag älskar.
 
Birgitta
 

I torsdags var jag i Vrigstad och pratade om mitt författarskap. Till min stora glädje var även min lågstadielärare Sonja där och jag passade på att prata om hur viktigt det är med att få chansen att lära sig läsa och skriva ordentligt - och helst som jag i en miljö  där vi hade de allra bästa förutsättningarna. Från åk 1- 3 var vi 15- 16 elever i klassen och vi hade en förmiddagsgrupp och eftermiddagsgrupp så stor del av tiden var vi bara 7-8 barn. Jag tror att vi älskade Sonja.  Hon hade alltid så snygga kläder och använde ljusrosa läppstift (gäller fortfarande :-). Varje dag inleddes med morgonbön och psalmsång vilket skapade en lugn start på dagen och jag är glad över att kunna så många psalmer utantill. Det var också Sonja som sådde det där lilla fröet till att jag blev författare - jag har kvar en blå skrivbok från åk 2 där hon skrev : Ska du bli författare?  Dessutom satt det en guldstjärna bredvid!  Tänk vad uppmuntrande ord och att bli sedd betyder för ett barn!

Jag passade också på att prata om vikten av att läsa för barn, helst varje dag och vikten av att ha tillgång till bibliotek. Min föräldrar läste för mig som barn och jag läser fortfarande varje kväll för sonen. Det är en mysig lugn stund och det vidgar världen, ordförrådet och skapar förståelse för andra människor. Tänk bara på Astrid Lindgrens alla berättelse - vilka fantastiska världar och historieböcker de är!  Så läs för era barn, barnbarn, syskonbarn osv och kämpa för att skolbiblioteken inte försvinner i alla besparingar!

Efter föreläsningen var det fine dining med ett par sköna barndomsvänner som hängt med genom hela livet. Monica har jag känt sedan hon gick i blöjor och Maria sedan vi var sex år.

Ha en fin helg!

Christina

Temat "EN TRÅKIG KÄRLEKSHISTORIA" satte igång kreativiteten och frammanade kusliga, sorgliga, gripande, kärleksfulla och humoristiska noveller. 

Tack för ALLA bidrag!

Nivån på novellerna var hög och konkurrensen stenhård. Vi har läst och läst och diskuterat och slutligen enats om det vinnande bidraget i novelltävlingen.

Ketchup of the days motivering:

På ett gripande sätt och med en stor portion humor beskriver Mats Hansson EN TRÅKIG KÄRLEKSHISTORIA om trängtande och betagenhet på avstånd. Mats har hittat en originell ingång och använder sig av ett vardagligt och direkt tilltal. 


Älskade Jeanette

Jeanette var kassörska och servitris på cafet. Äldre än jag och närmast oåtkomlig med mörkt svallande hår och rådjursögon. Som en bakelse och trots åldersskillnaden var det bara en glasmonter, med just bakverk, som skilde oss åt.
Hon var frestande liksom allt i hennes närhet; kanelbullar, wienerbröd, hallongrottor.

Förälskelsen växte och förvärrades. Mina pengar gick rakt in i cafeverksamheten. Över en kopp kaffe och en kaka följde jag hennes rörelser och sättet hon gick på. I desperation och som ett uttryck för min längtan tvinnade jag sugrör, det ena efter det andra. Bordet fylldes av en åtrå och
nervositet som allt blandades, av utspillt kaffe och kaksmulor, till en sörja av verklig förälskelse.

Jag hade alltid en penna med mig och hade i  åtanke de stora diktarna som satt på cafeerna, skaldade och skrev ner kärleken och våndan på servetter när trycket blev för högt. Det blev ofta ingenting utan mest någon romantisk inledningsrad som sedan tycktes omöjlig att fullfölja och avsluta. Vid ett tillfälle hade jag dock slutfört en dikt hela vägen, vilande som någon slags
symbolik i min förälskelse till henne;

" Du och jag, en smörgåsgrill
först smälter osten, sedan jag"

Jag väntade, kunde vänta i evigheter, tålmodigt. När jag var henne så nära jag någonsin kunde vara, när jag i tanken satt bredvid henne, hand i hand kliver plötsligt en elegant man in. Jag vaknar från mina drömmar. Välputsade läderkängor och en svart sober kostym. Hennes ögon glittrade som jag aldrig sett dom tidigare när han tog hennes händer och deras kroppar tycktes smälta samman i en het kyss. I desperation smulade jag ner det sista av kakan som sögs in som sörja, la sig i en atoll av besvikelse på bordsskivan. Föreställningen var över och förbi, slut.

                                                                            ******************

Vår vinnare Mats Hansson har bl a en fil.kand från kulturvetarlinjen med litteraturvetenskap som huvudämne. Har arbetat många år i skolan som fritidspedagog och även som chef och samordnare i omsorgen. Jobbar nu delvis som skribent på tidskriften Populär Poesi med intervjuer, artiklar, krönikor.  Har under senare åren vunnit en del lyrikpris och är publicerad i tidningar med dikter och berättelser, bla i Dagens Nyheter, Falu Kuriren och Dala Demokraten. Diktsamlingen SVART KAFFE , en sorgebok som kom ut 2015 tillägnar han sin avlidna fru.
 

Jag har snöat in på Kennedy. Mitt i presidentvalskampanjen för ett par veckor sedan reste vi runt i New England och bland annat besökte vi ett Kennedy-museum i Hyannis och ett, det bästa, i Boston.
 
Nu vill jag veta allt! Läser och googlar och slukas upp av denna fascinerande familjehistoria som man aldrig riktigt blir mätt på -  för här finns allt. Politik, maktspel, glamour och drama. Ond bråd död. Och också vacker poesi.

Just nu ligger ”She walks in beauty – A womans journey through poems”  på mitt nattygsbord. Alla utvalda och kommenterade av Caroline Kennedy. Här finns allt från Gertrude Stein och Dorothy Parker till Emily Dickinson och Lord Byron. Och väldigt många fler som för mig är helt okända. Men! Vilken fröjd! Och dikter är så rymliga. De kan innehålla en hel roman på bara några rader.  Som denna av Nikki Giovanni t ex.  

 Lizelotte
 

Vilken helg jag har haft! Två heldagar på SKRIV 2016 i Stockholm med föreläsningar av bla Simona Ahrnstedt, Jan Arnald, Martin Schibbye, Sara Lövenstam, Anders Fager och Jessica Schiefauer. På programmet fanns också en förlags- och agentpanel samt en skrivcoach- och lektörpanel med intressanta frågeställningar och diskussioner. 

Jag och Daniel Alegi (prisbelönt filmskapare och producent) höll en workshop på söndagen om att utveckla sin story med hjälp av filmens berättarformer och gav tips på hur man på konkreta sätt kan skapa karaktärer och planera sitt romanmanus så att man får en struktur att förhålla sig till. Jens Klitgaard som är lektör, skrivkursledare och driver Tidningen Skrivas kursportal ”Skrivarkurser.nu" var moderator för workshopen (han var lektör för Alibi AB). Dessutom så hann jag med en massa kreativa möten som gav massor av energi och skratt. Jag är grymt imponerad på hur välplanerat allt var och ser redan fram emot att få åka på nästa års skrivarkonferans.

I fredags fick jag ett telefonsamtal från en person, låt oss kalla honom Mr X, han har ett färdigt manus och står nu i begrepp att ta nästa steg. Och därmed stod han inför en mängd frågor.
När skickar man iväg ett manus? I vilket skick? Lektör eller inte? Hur många förlag ska man skicka till? Vilka? Följebrev? Synopsis? Hur långt ska det vara? Vad är egenutgivning? För- och nackdelar? Hur fungerar manusläsning på förlagen? När får man besked? Läser de hela manuset?
Frågorna sprutade ut och jag svarade. Efter fyrtiofem minuter tackade han flera gånger för att jag hade tagit mig tid. Själv återgick jag till mitt nuvarande manus – nummer sju sedan den första boken kom ut 2012.
Nummer sju! Kommer att ges ut i april 2017. Då blir det sju romaner på fem år.
Så mycket som har hänt.
Jag minns som igår när jag var i exakt samma situation som Mr X. Det var runt 2010-11 och jag hade mitt allra första manus klart. Det låg där och värkte och jag hade ingen aning om hur jag skulle gå vidare. Jag var Bambi på hal is och visste inget alls om hur bokbranschen fungerar.
Då ringde jag, precis som Mr X, till en författare som sedan blev min fina vän Christian Larsson (ja, precis så: Christina på Ketchupbloggen). Hon hade fyra deckare i bagaget och hon svarade tålmodigt på alla mina frågor. Det var guld värt.
Sedan började resan i mars 2012.
Tänk om jag då ens hade kunnat ana vart den resan skulle föra mig. Skulle någon då ha sagt till mig ord som ”topplista” eller ”nominerad till årets ljudbokspris” eller ”föreläsa om mitt författarskap” eller ”kö på biblioteket” eller ”slutsålda upplagor” så hade jag nog svarat med ett leende att "nu får du nog ta och lugna ner dig lite".
Men Mr X, ibland går det bra och framgång är ett hopkok på vad du skriver, hur du skriver, vem som vågar satsa på dig och ett jävla hårt arbete. Och lite tur.
Jag blir glad av att hjälpa aspirerande författare. För vi har alla varit där och måtte jag aldrig bli för stor för att inte hjälpa någon som har samma dröm som jag en gång hade.
Och fortfarande har.

Birgitta
 

"Jag har precis läst klart Ett oemotståndligt begär av Birgitta Bergin. Otroligt fängslande! Jag kunde inte lägga ifrån mig boken förrän jag läst den allra sista sidan! Kändes som jag inte kunde läsa fort nog för att få veta hur allt skulle gå! Den har fått mig att känna allt från ilska och svartsjuka, till glädje och kärlek. Denna är nog min favorit av böckerna om Anna Holm. Klart värd 5/5 valar!"
Bokmysan bokblogg.
Alltså:
De sista dagarna har varit lite gnälligt i mitt liv. Ni vet, tvivel som lägger sig som en tung gråsten över mitt skrivande. Då söker jag omedvetet efter dåliga tecken för att få det bekräftat - jag duger inte. Så finner mitt sökande ett instagram-inlägg som detta.
It made my day.
Tänk ändå så viktigt det är med en klapp på axeln. Det borde alla få då och då.
Tack Bokmysan och alla andra recencenter, bloggare och läsare som förgyller mitt liv!

Birgitta
PS. För den som vill frossa i fina recensioner av mina böcker ... klicka här! :-)

 

I går kväll besökte jag Skriv café Selma (ja, det ska vara särskrivet) och berättade om mitt skrivande och gav tips om hur man bygger karaktärer och ger dem liv och driv.

Vilken entusiasm och vilken energi det fanns och det var så roligt och kreativt att få vara med på deras skrivövningar.  Det här är ett  gäng fyllt av humor, värme och skratt, vilket jag behövde och det ger massor av skrivarglädje och jävlaranamma- nu hoppas jag också att några av dem passar på att delta i vår novelltävling. 

Ha en fin dag!

Christina

Efter att ha varit helt sänkt en vecka med huvudvärk, alvedon och massor av trötthet så känner jag mig äntligen lite piggare! Nu förbereder jag mig inför kvällens författarframträdande på Skriv Café Selma och inför helgens skrivarkonferens SKRIV2016 där jag ska prata om karaktärer och berättartekniker som jag använder utifrån min utbildning i att skriva manus för tv och film.

 

Först och främst en gammal favorit som håller: The Duplex Piano Bar, 61 Christopher Street at 7 th Avenue. Här är fullt ös alla kvällar i veckan, men är du här på en sen söndag kväll - grattis! Då är det som bäst för då spelar Brian Nash.  Grym stämning, skön musik och spontansång i publiken. En gaybar men där förstås alla är välkomna.  

Café Wha, Greenwich Village, 115 Macdougal St. Så häftigt! Maten är helt ok men det är inte den som är behållningen. Boka bord här och njut av eller spontandansa till sköna covers av blandade genrer!

Lizelotte

Och efter att jag har sorterat så mår jag (oftast) bra.
Den här helgen har jag sorterat.
Det är då jag staplar upp vad som bekymrar mig, vad som gör att jag MÅR DÅLIGT.
Jag gör listor och benar upp och är väldigt uppriktig, fast bara mot mig själv. Men det räcker långt.
Om man inte är uppriktig mot sig själv, då tror jag att man lätt går in i väggen eller blir utbränd eller vad man sätter för titel på det här med att MÅ DÅLIGT.
I helgen har jag sorterat för jag kände en slags ångest över en hel massa saker, bland annat tyckte jag mitt pågående manus var ren skit. För att prata klartext.
Men det tycker jag inte längre.
För jag sorterade ALLA mina hang-ups och det visade sig att mina känslor för manus bara var en ursäkt att tycka att allt suger.
Nu har jag alltså sorterat, staplat upp och gjort en att-göra-lista, tagit olika kontakter och varit sådär produktiv som man kan vara ibland.
Så faran är över för denna gång. Att gå in i väggen eller nåt.
Imorgon är det en ny vecka. Jag ÄLSKAR måndagar.
Nu kör vi.

Birgitta
PS. Tusen tack till alla fina som hört av sig på olika sätt efter förra inlägget. Jag är lite skakad, var oförberedd på hur många som bryr sig, alltså inte bara nära vänner utan även ni läsare och andra som finns omkring mig. Det värmer.
 

Men med sin frånvaro.
Det här med att skapa. Att skriva böcker. Att vara författare.
Det kan döda vad som helst. Som tex självkänslan.
Hänger ni med?
Ska försöka förklara.
Jag sitter ensam och skriver ett manus. Ett hopkok av fantasi, research och upplevda situationer. Ensam. Varje dag likadan. Ensam. Det formas en berättelse på skärmen som är min bästa kompis under en längre tid. Jag och skärmen. Vi skapar något. Jag läser igenom med jämna mellanrum för att komma in i berättelsen och för att förbättra, ta bort, lägga till.
Så långt, så bra.
Men så kommer tvivlen. Och då blir man golvad direkt. Har tvivlen väl börjat komma så håller de sig kvar, som en jäkla influensa som ingen sulfa biter på. Plötsligt är det svart i huvudet och den förbannade skärmen bara gapskrattar åt mig och åt det som jag försöker skriva.
Vem vill läsa det här?
Hur bra är det här egentligen - pucko?
Hur intressant?
Men sådana förskräckliga formuleringar!
Hur tänkte du nu?
Skärmen är som en smittsam sjukdom. Jag svettas lika mycket som ett fyrtiogradigt febersyndrom och självkänslan flyger bort likt en skadeskjuten fågel. Adjöss.
Just nu har jag denna feber. Jag undrar när jag ska bli frisk?
 
Birgitta
 

Mitt i manusskrivandet så ska boken (som ännu inte finns) säljas in till bokhandeln. Ett halvår innan den är klar. Så idag har jag suttit i möte med mitt förlag och diskuterat den design som omslagsdesignern har gett på förslag. Med andra ord - hur boken ska se ut.
Alltså:
Jag har kommit mindre än halvvägs på ett manus.
Men den säljs till marknaden med start på måndag.
Svettigt?
Svar: Ja.
Jag har en tidsplan med mitt manus. Jag har följt planen slaviskt. Och nu finns ingen återvändo. Till jul ska råmanus vara klart, punkt slut.
Ingen prestationsångest alls, nej då, hur kan man tro något sådant … ;-)
Och omslaget? Ja, det ska ni få se så småningom när det är helt klart.
Och titeln? Nästan som jag berättat tidigare, fast ändå inte riktigt.
"Något du inte vet att jag vet."
Visst känns den grym?
Idag regnar det i Marbella. Det är bra för sist det regnade var i maj. Imorgon ska det bli fint väder igen. Och varmt. Bilden är från igår. Föredrar att visa det fina.
Nu tillbaka till manus!
Tjing tjong.
 
Birgitta

Visst låter Lyckans väg som ett härligt gatunamn? På en stadsvandring för många år sedan fick jag veta att platsen där Carlanderska sjukhuset nu ligger tjänade från 1702 till 1809 som Göteborgs allmänna avrättningsplats och att gatunamnet Lyckans väg är en förkortning av Bödelslyckan - här bodde bödeln. Man förkortade Bödelslyckan till Lyckans väg när Lorensbergs villastad (bakom Götaplatsen) byggdes här i början på 1900-talet. (Lycka är en inhägnad mindre åker eller äng, enskilt ägd och utnyttjad ) Och vad kunde vara mer passande än att min kommissarie Ingrid Bergman bor just på Lyckans väg?

Lördag, söndag och måndag ägnade jag åt att läsa igenom mitt manus NÅDASTÖTEN och igår eftermiddag så skickade jag iväg det. Det var otroligt konstigt att vakna i morse och inte vara tvungen att sätta sig vid datorn och skriva. Istället åt jag frukost framför tv:n - lääänge, och sedan åkte jag och shoppade lite kläder och trädgårdsprylar - vilken huvudvärk jag fick!!!! Antagligen för mycket intryck... min hjärna är bara van vid att sitta hemma och hitta på meningar som ska passa in i en kriminalroman. Så hela eftermiddagen har jag legat i soffan och tittat på realityprogram om kockar, antikviteter, guldgrävning och misslyckade plastikoperationer. Men men... det är nog ingen bortkastad tid för oj vad jag har lärt mig mycket nytt!

Tur dock att det finns huvudvärkstabletter för ikväll ska jag iväg och lyssna på Storycoachen Katrin Sandberg och dricka bubbel och mingla :-)

Glöm nu inte att vara med i vår Ketchups novelltävling:  En tråkig kärlekshistora

Min senaste bokbebis har nu levt i det verkliga livet i lite mer än en månad. (Ingen har väl missat vid det här laget att det är "Ett oemotståndligt begär"?) En bok som jag har lagt ner hundratals timmar på, använt min själ till och fått mig till att stundtals stänga ute både familj och vänner. Och nu lever den plötsligt sitt eget liv.
Det är … skrämmande. För det är nu man andlöst följer hur den tas emot av läsarna och av recensenterna. Jag följer listor på nätet, Storytel, Adlibris, Bokus, biblioteken och alla andra bevis jag kan få för att den faktiskt köps, läses och diskuteras.
För tystnaden måste vara det allra värsta. Att ingen egentligen bryr sig. Att den glöms bort. Då är helt klart en medioker recension bättre att få än bara … tystnad.
Men "Ett oemotståndligt begär" får omdömen hela tiden, både av recensenter och av läsare, både officiellt och privat till mig.
Tack och lov.
På Storytel ligger boken envetet kvar på näst bäst säljande roman sedan första veckan den var ute. (Guillou råkar ligga steget före, grrr) På andra listor med inbunden bok ligger den också bra till, och det slår mig att bara det här att finnas med på topplistor trodde jag aldrig skulle hända mig för två år sedan, då när allt började med Anna Holm och hennes liv.
Men en bok säljs inte automatiskt, det är så mycket jobb bakom, både från mig och från mitt förlag Bokfabriken. Jag ska inte ens gå in på det bakom-arbetet, då blir bloggen alldeles för lång.
Men ett exempel på marknadsföring är den fina boktrailer som mitt förlag har producerat och som sänds på flera olika ställen på sociala media. Klicka och se den här.
Sådärja. Nu ska jag återgå till nya manuset som ska vara klart till jul. Det är ju ändå söndag … 
 
Birgitta
 
PS. Ni har väl inte missat Ketchups novelltävling. Läs mera här!
 

Känslan är obeskrivbar! Jag har ett råmanus och nu är det klart!!!

Och nu ska jag fira ända tills i morgon för då ska jag börja redigera...

Det alldeles otroliga är att NÅDASTÖTEN är nästan exakt lika lång som de övriga fyra i serien. Det går åt ett visst bestämt antal ord från mitt huvud för att skriva en deckare :-)

Skål på er nu ska jag fira!!!!

Christina

Efter en intensiv dag med jobb och till och med gympass (jag vet, det är nästan för bra för att vara sant) så väntar mig denna syn när jag kommer hem!

Kära Ketchup-vänner på trappan med lilla Pepsi och en smörgåstårta i famnen. Bara att hälla upp bubblet och låta inspirationen flöda. För efter novelltävling (se första sidans inlägg!)  blir det fler aktiviteter och event med Ketchup of the day i verkliga livet.

Stay tuned alltså!

Lizelotte

Förra veckan blev många författare jätteglada och jag också får då fick vi besked om 2015 års biblioteksersättning. 

För varje utlånad bok utgår en ersättning om 1,52 kronor varav författaren får 87 öre och resten tillfaller författarfonden som bl a använder pengarna till att dela ut stipendier.

För ett tag sedan berättade en bibliotekarie för mig att de beställt nya ex av mina deckare för dessa var så slitna eftersom de lånats ut så mycket!  

För min del var det Alibi AB som var den mest utlånade och därefter följde Silhuetten.

För övrigt så är jag näääästan klar med NÅDASTÖTEN, det är sååå lite kvar men idag måste jag på en massa möten och kommer inte hem förrän sent. Nu på morgonen har jag skrivit en timma och jag vill inte lämna datorn... men i morgon då...! (om inget kommer emellan...)

Ha en fin dag!

Christina

I helgen har det varit Ryder cup - en golftävling där USA tävlar mot Europa. Och ni som såg singelmatcherna i går vet hur otroligt spännande det var... jag var helt slut efteråt.

Nu skriver jag på slutet på NÅDASTÖTEN och jag jagar upp mig precis lika mycket som när jag kollade på golfen eller när jag skrev slutet på SILHUETTEN för några år sedan. 

Nu i oktober kommer SILHUETTEN ut på  HarperCrime med nytt omslag och det är bara att hålla med Dast Magazine som recenserade den när den kom ut första gången 2010 - "Det här är bra, inte bara lagom bra utan väldigt bra."

Sådana recensioner är jätterolig att få och de skapar nästan ingen prestationsångest alls när man skriver en fortsättning...  typ...

Christina


 

Väldigt mycket i hemmet håller på att förfalla för att jag bara fokuserar på att skriva - det har byggts upp små pappershögar på olika ställen i huset som ska sorteras/göras något med till exempel...

Trädgården börjar bli vildvuxen och plantor och buskar breder ut sig till skillnad från de arma växterna som bor inomhus - dessa stackare som kämpar för överleva tills att dagen "snart" äntligen ska infalla.

Snart!

Christina

Det tar några dagar innan man andas normalt igen. Innan frisk luft fyller lungorma och innan det slutar att susa i öronen. Ljudnivån och luften på bokmässan är – milt sagt – under all kritik.
Men vad gör det? När resten är alldeles, alldeles … underbart.
Snart tre dagar sedan jag checkade ut. Med onda fötter, värkande kropp och en sju jäkla energi. Nu ska det skrivas manus, men inte bara det. Ketchupoftheday planerar event och dit vill vi gärna bjuda er alla som läser våra inlägg och även alla era kompisar som kanske inte hittat till oss ännu. Skicka din mailadress (och om du vill – även din kompis adress) till mig så kommer du få mer info vad som är på gång. (Se adress längre ner).
För livet kan ju inte bara vara manus-skrivande, eller hur?. För som vi skriver så klokt på vår blogg: ”Livet är för viktigt för att tas seriöst”.

Ni har väl inte missat min debattartikel i Expressen mitt under bokmässan? Klicka här och läs varför jag tycker feelgood är viktigt!

Birgitta
birgitta@birgittabergin.se

Jamen då är man tillbaka vid sitt skrivbord igen... peppad att skriva efter fyra dagars bokmässa.  (alternativet till att vara peppad är att börja tänka på hur många författare det finns och hur många böcker som ges ut - man är som ett sandkorn i öknen...) Men så går ju inte att tänka!!!  För i år var det cirka 100 000 besökare på bokmässan och om dessa kommer till bokmässan nästa år och köper varsitt ex av NÅDASTÖTEN och ett ex att ge bort i present ... ja ni fattar - klart att jag är peppad att bli klar med manuset!  På bilden ser ni hur det ser ut på mitt skrivbord just nu- massor av anteckningar och post-it-lappar för att inte glömma bort någon tråd nu när jag skriver slutet. I går ägnade jag dagen åt att läsa från mitten och framåt för att kliva in i känslan efter fyra dagars skrivuppehåll!

Ha en fin dag och keep on dreaming!

Christina

Nu – gott folk – kryper jag in i bubblan och stiger ut igen på söndag eftermiddag.
För bokmässan är verkligen en stor bubbla där författare, förlagsfolk, media, läsare och alla andra som älskar det skrivna ordet samsas under fyra dagar. Jag skulle vilja säga att det är årets höjdpunkt i mitt författande. Okej, att ge ut en bok slår ju allt men då är det ännu mer grymt i mitt fall för det här är tredje året i rad som jag ger ut en bok i samband med mässan.
För ni har väl inte missat att Anna Holm är tillbaka: Ett oemotståndligt begär.

Så där ja. Adjö verkligheten. God dag bokmässan.

Birgitta
 

Nej, jag har ingen bokmässa-stress. Just nu ploppar det upp massor av facebookinlägg som handlar om mina författarkollegors olika evenemang på mässan och om vikten av bra skor, att dricka mycket vatten, signering den och den tiden, vad ska man ha för kläder på sig och hur många ombyten behöver man osv.

Eftersom jag inte släpper någon ny inbunden bok i år (enbart några pocket på svenska, tjeckiska, finska och norska) så ska jag bara ägna mig åt att vimla runt på mässan och träffa författarkollegor samt försöka hinna med så många montermingel som möjligt. (dessa infaller när mässan är stängd för allmänheten och man dricker billigt rödvin tillsammans med andra minglande författare hos olika förlag som bjudit in till detta)

Givetvis finns det en HÖJDPUNKT på mässan och det är Birgittas release-mingel-firande av hennes nya bok Ett oemotståndligt begär. 

Jag hoppas att vi ses på mässan!

Christina

Snart....

Förra veckan led jag av det STORA SVARTA TVIVLET... en typisk känsla som brukar infinna sig när man närmar sig slutet och inte har någon distans till sitt manus längre. Man inser helt enkelt att det man ägnat så mycket tid åt i sin ensamhet är fruktansvärt dåligt, eller... jo..., nej...jo...

I lördags kändes det ännu värre för då skrev jag ett kapitel som var riktigt sorgligt och tungt varav mycket var verklighetsbaserat.  (Man kanske inte ska leva sig in för mycket i sina karaktärer...)

Och idag... heureka så kom jag på en tvist som gör att nu (läs idag...) vet jag precis hur jag ska få till slutet!

Så nu är det bara att knattra på allt vad jag hinner innan Bokmässan!

Ha det bra!

Christina



 

Just nu sköljer en Bridget Jones-våg över landet. Det talas om filmen överallt. Och skrivs. Och låter. För även radiostationerna spelar Bridget Jones-låtar och har feelgood-dagar med hänvisning till Bridget.
Men så bra då!
Jag älskar feelgood, kanske delvis för att jag själv skriver feelgood-böcker. Och jag blir glad när just ämnet feelgood lyfts fram. Detta ord/ämne/genre som är så stort men som ändå bespottas och hädas av så många. Jag möter det varje dag i olika sammanhang, ibland direkt mot mig, men ofta rent allmänt. Så många förståsigpåare som raljerar över hur simpel en feelgood-roman är med lågt språk, noll gestaltning och ingen direkt djup handling. Bland annat. Om man skrapar lite på ytan hos dessa allvetare så har de många gånger förkastat feelgood bara genom att se på omslaget (ve och fasa om det finns rosa i något hörn) och de har sällan eller aldrig ens läst en (bra) feelgood och har dessutom ett stort behov av att tydligt tala om vilken finkultur de själva läser.
Vad nu finkultur är för något?
Men vet ni vad? Folk får tycka vad de vill, läsa vad de vill, lyssna på vad de vill och se på de vilka filmer som de vill.
Det är inte det som stör mig.
Det som stör mig är det där suckandet, rynkandet på pannan, fnysandet, mentaliteten ”jagärnogmerkulturellänensimpelfeelgoodläsare.
Usch.
Så tack Bridget för att du förgyller media just nu.
Och själv fortsätter jag att skriva mer feelgood åt folket.

Birgitta

PS. Jag har ännu inte sett den nya filmen, men det ska jag göra, jag älskade de andra två. 
PS igen. Du har väl inte missat min senaste feelgood-roman: Ett oemotståndligt begär ;-)