I lördags gjorde jag något nytt i mitt liv. Jag var vigselförrättare. Nåja … inte helt sant, men nästan! Paret som gifte sig hade i ärlighetens namn vigt sig LAGLIGT i Sverige en vecka innan jag fick skrida till verket. Sedan for de ner till Spanien och havet och värmen, de tog med sig släkt och vänner och GIFTE SIG (i deras värld) PÅ RIKTIGT.
Jag fick förmånen att hålla i ceremonin.
Jag kände dem inte innan, jag har bara träffat dem två gånger in real life, men jag insåg där och då att det inte fanns någon som helst tvekan att de har hittat rätt. Så fantastiskt att se deras lycka och kärlek och så fantastiskt att just jag fick stå framför dem och prata om nöd och lust, leva tillsammans och om kärlekens stigar som man ibland kan gå vilse i.
Men jag tror inte ”mitt” brudpar kommer att gå vilse någonstans. För de har bestämt sig och de kommer kämpa.
Men mest kommer de att älska.
Det här var nog ett av de varmaste och roligaste jobb jag någonsin gjort.
Länge leve kärleken!                  

Birgitta
 

I går var det dags för en manusgenomgång med polisinspektör Anna Allard. Anna har hjälp mig från bok nummer ett med faktagranskning så att polisarbetet ska bli så verklighetsförankrat som möjligt. Fast - ibland så väljer jag att skriva "felaktigt" bara för att jag tycker att det blir en bättre historia och för att hålla tempot uppe i berättelsen.Dessutom ger Anna mig feedback på själva berättelsen, svenskan, hittar logiska luckor mm. I går fick hon mig att inse att jag borde ta bort ett halv kapitel. Tack för det Anna!

På bilden ser ni böckerna som Anna har hjälpt mig med! Hennes namn finns alltid med tillsammans med ett tack i början på varje bok. I de tjeckiska böckerna kallar man henne:

Policejní inspektorce Anné Allardové - tjusigt va?

Själv fick jag fortsätta att heta precis som vanligt: Christina Larsson

Ha en fin dag i solskenet, nu ska jag fortsätta att redigera Nådastöten!

Christina

Äntligen! Som jag har längtat.
I början av januari flyttade jag ut från huset i Spanien. In i en hyrd lägenhet med några väskor och datorn och lite annat (typ några billaster med grejer). Efter en månad flytt igen in i nästa lägenhet och därefter utflytt en gång till och sedan till Sverige. Alla möbler lagrade på ett lager och efter ett tag visste jag inte ett dugg var mina prylar fanns.
Någon hade tagit mitt liv ifrån mig. Så kändes det.
Under tiden revs nästan hela huset, nåja, stommarna stod kvar. Det var spännande att se det nya växa fram men ändå … jag längtade hem! Hem till mitt hus, till min trädgård, till tomaterna i grönsakslandet och citronträdet som ger mig färskpressad juice varje morgon. Till gränderna i Campana, mina smultronställen och till hundarna som skäller i grannhusen när solen går ner. Att få sitta med morgon-tekoppen och se solen stiga över bergen, sova med fönstren på glänt och bara öppna dörren på morgonen och låta Pepsi springa ut för första lilla kissningen.
Som jag längtade!
Och nu – äntligen – är jag på plats igen. Till ett nästan nytt hus, men allt annat finns kvar. Citronträdet och hundarna och gränderna.
Jag är hemma.
Och inspirationen flödar plötsligt inom mig. Manuset som har blivit undanskuffat under en tid får nu nya vingar. Har fått distans och spännande tankar. Det är långt kvar. Men bara att få gå in i det igen är njutbart.
Ja. Så är det. Mitt liv har kommit tillbaka.

Birgitta
 

Jag vet att det bara är plåt. Något materiellt som inte är att fästa sig vid. Men det är väl just det att den är något mer. Något mer än en röd liten bil.
 
Det är dags att säga hejdå, jag behöver den inte längre. I alla fall inte just nu och inte kan den bara vara parkerad här på gatan. Så nu står jag här och tvättar den för sista gången, putsar rutan, skurar mattorna och tänker på pappa. Pappa som gillade Ford och pappa som hjälpte mig att välja ut den. Jag tyckte den såg ut som en röd liten träsko! Påminde om dem jag fick på min 4-års dag och som jag hade på mig under täcket när jag skulle sova första natten. Ja det tar emot att skiljas! Inte från bilen egentligen men med den försvinner min kära pappa lite längre bort. Till ännu lite mera dåtid.  

Lizelotte, försöker låta bli att vara så nostalgisk
 

I går var jag i Stockholm och besökte mitt förlag och träffade bl a Lisa Sorgenfrei som har tagit över som redaktör nr två på mitt manus NÅDASTÖTEN. Vi inledde med en riktig "golunch" på Sixten & Frans och sedan gick vi igenom manuset. Nu är det på en nivå där vi till och med satt och vände och vred på enstaka ord!  Så härligt och vilken skön känsla att ha kommit så långt - nu ska jag "bara" göra de där sista ändringarna ...

Lisa skickade dessutom med mig en hel kasse med böcker hem. Vilken lycka för en bokslukerska som mig :-) 
Överst i läshögen på mitt nattygsbord ligger nu Karin Slaughters båda senaste böcker! 

Och ni som inte har läst något av Karin Slaughter ännu - gör det! 

Den 5 - 8 maj höll Birgitta och jag en skrivarkurs i Tolox i Spanien för 13 entusiastiska deltagare. Under fyra fullspäckade dagar föreläste och berättade vi om allt som rör skrivandet och författarskapet, varvat med trerätters luncher och middagar, vinprovning, skrivövningar och massor av skratt. Tack till alla fantastiska deltagare som delade med sig av sig själva och med stor postivitet engagerade sig i alla föreläsningar och skrivövningar. Avslutningsvis en stor kram till dig Birgitta min professionella, härliga och alltid lika glada och positiva vän och författarkollega!