Logistik... nu skriver jag på mitt åttonde bokmanus och samma "problem" uppstår varje gång. Jag slarvar med logistiken, dvs att föra ett parallellt händelseschema så att jag vet vem som har sagt vad, när svaren på labbprover är klara osv. Jag håller väldigt mycket i huvudet och försöker föra logistik-schema  men det är såååå tråkigt och tar tiiiid! Men som sagt det slutar varje gång med att jag får sätta mig och läsa manuset från början och "logistera".  Härligt nog blev jag positivt överraskad av hur jag drogs in i min egen berättelse - knepigt va - jag har ju skrivit och hittat på allt själv - men men nu har jag koll på ALLT - tror jag  iaf!


Ha det gott nu åker jag till Tyskland ... brrrooooom!

Christina
 

Som jag skrev i ett inlägg förra veckan så är det både spännande och skrämmande att påbörja ett nytt manus. Planen var att skriva minst 1500 ord per dag mån - fre och det flöt på riktigt bra. Så i fredags hade jag skrivit 7,5 %  av manuset! Vilket jag firade med restaurangbesök i Lund tillsammans med familjen och en golfrunda på Bokskogen GK - en riktigt fin, rolig och vacker golfbana som jag verkligen rekommenderar. Tyvärr så lyckades jag slå så jag fick problem med revbenen höger baksida - känns ungefär som om man fått ett rejält knytnävsslag och att det sitter en kniv eller två inkörda i ryggen. 
För att återgå till manusskrivandet så kunde jag passat på att skriva mycket mer när jag hade ett sådant flyt men fördelen med att skriva "lagom mycket" varje dag är att min fantasi hinner med att utveckla och fördjupa historien.

Den här veckan blir inget 5-dagars skrivande (tyvärr...) I bästa fall två dagar. Det är dags för saker som bokade upp för länge sedan - bland annat en tysklandsresa tors - sön.

Sedan är det en rättegång på onsdag som jag skulle vilja hinna med att besöka!

Men nästa vecka är blank ... än så länge... och då ska det skrivas!!!

Christina

Som ni ser här ovan så har vi nästa event på gång med Ketchup - Boka in dig den 5 oktober helt enkelt för bubblor & babbel, bokprat & mode! Hoppas att vi ses där och då, det ska bli jättekul! Vi hade väldigt kul när vi spelade in filmen också - check it out! 

Välkommen!

Anmälan här


 

Mitt romanprojekt som jag just nu skriver på baseras på en verklig historia. Allt är inte sant, jag har möjlighet att ta ut svängarna en aning, men grundhistorien och alla människor är från verkliga livet. Det blir en roman som sträcker sig tidsmässigt från andra världskriget till idag och för att få den rätta känslan krävs det en hel del research och intervjuer.
Igår hade jag ett nästan två timmar långt samtal, och efter det skrev jag om hela min synopsis. Jag gjorde nya kapitelindelningar, flyttade om de tre parallella historierna och fick nya scener att arbeta med. Det tog hela resterande dagen. För så kan det bli ibland. Hur noga man än har jobbat med en synopsis så kan det ändå behöva omprövas under arbetets gång.
Det här projektet är det svåraste jag gett mig in på sedan jag började skriva böcker. Att hålla sig till en viss sanning, att inte få fantisera fritt, det är helt annorlunda mot att få lov att dikta ihop allt helt från sin fantasi.  Men historien i sig är så oerhört fängslande så bara det får mig att sluta andas med jämna mellanrum då jag sitter framför datorn. Tid och rum försvinner och jag lever mig in i de huvudpersoner och deras liv som jag försöker gestalta.
I november ska det finnas ett första utkast. Då har jag jobbat med detta sedan i februari. Så lång tid har jag aldrig tidigare haft på mig för ett råmanus.
Nervöst? Svar, ja.
Spännande? Svar, ja.
Blir det bra? Svar, ja.
Är ni nyfikna? Svar … jag hoppas det!
Titel? Finns ej.
Ha en fin dag alla ni där ute – själv ska jag fortsätta skriva. :-) 

Birgitta
 

Att skriva minst 1500 ord om dagen och fem dagar i veckan är ett mantra för mig och har varit vid alla manus jag har skrivit. Redan innan jag hade skrivit min första deckare 5:e Moseboken hade jag räknat ut att en genomsnittlig deckare innehåll ungefär 330 sidor och 100 000 ord. Och hur får man ner så många ord i ett dokument - jo, för mig innebar det att jag bröt ner det i delar - 1500 ord per dag (5 dagars vecka) kändes genomförbart och allt över det var plus. Så med skrivstart i måndags - den 21 augusti så borde det innebära att jag har ett råmanus klart om 14 veckor dvs runt den 20 november. Fast nu ser livet inte ut sådant för mig att jag kan skriva 5 dagar per vecka vet jag av erfarenhet... så jag lägger till några dagar och sätter fredagen den 1 december som mål! 

Häng med här på bloggen så får ni veta om jag klarar det och om jag kommer på en titel på manuset! Eller så kanske slutar det med att den får heta NR 6 som just nu är arbetsnamnet ...

Christina

Att träna – och då framförallt att springa – är nödvändigt för mig. Jag hittar alltid tiden för det, hur stressigt jag än har det omkring mig. Träningen får mig att må bra på en mängd olika sätt. Självklart fysiskt, jag får mer ork, bättre flås, muskelmassan stärks och så vidare. Ju äldre jag blir, desto viktigare blir det här för mig. Men det är inte bara det fysiska. Det är även mentalt. Ett problem minskar efter en runda, något olösligt löser sig, jag ser möjligheter och får idéer. Mitt manus tar sig fram och nya vinklingar föds. Jag kopplar bort verkligheten och går in i en tanke, vad det än är för dagen. Jag startar utanför min port och beroende på om jag är i Spanien eller i Sverige så vet jag exakt hur många minuter det kommer att ta tills jag står utanför samma port igen.
Svettig.
Nöjd.
Fylld av energi.
Och jag har inte en aning om vad som hänt runt omkring mig under rundan. Enda skälet till att jag vet att jag sprungit samma sträcka är de där minuterna. Samma varje gång.
Så eftersvettning, eftertanke, kanske slänga sig framför datorn och skriva ner det där superbra som jag kom på under rundan.
Och så en lååång dusch.
Underbart.
Och för mig livsviktigt flera dagar i veckan.

Birgitta
 

I dag börjar jag skriva på deckare nr 6. Jag har ingen titel på manuset ännu och har döpt dokumentet till DECKARE NR 6 i avvaktan på att namnet ska trilla ner i huvudet. Det är högtidligt och skrämmande. Adrenalinet flödar - vilket är bra för då går hjärnan på högtryck och sätter fart på fantasin. Känslan av att öppna ett nytt dokument - döpa det - infoga sidnummer och veta att nu ska jag skriva ungefär 100 000 ord gör att man måste fokusera på sin uppgift för att inte få panik! Det är många blanka sidor som ska fyllas. Det gäller att påminna sig om att man gjort det ett antal gånger - och det har fungerat - så varför skulle det inte göra det åtminstone en gång till ...

Håll tummarna och häng med i höst på bloggen så får ni veta hur det går!

Christina

Mina kära väninnor här på bloggen är så flitiga med sina manus. Men nu har även jag samlat ihop mig något och kommit ett steg på väg i mina novellidéer! Har landat framför TV:n i research-ambition och just fiskat upp "Scener ur ett äktenskap" av Ingmar Bergman. Älskar att få dyka ner i eran som inrymde så mycket av allt. Då, när det moderna och fria livet uppstod. 

I mitt eget 70-tal gick jag på balett varje onsdag i Kungälv, staden på andra sidan älven. Och i väntan på balettlektionen gick jag alltid flera varv på EPA, det stora varuhuset. Det var där och då jag köpte "mina första moderna örhängen". Ett par plast-clips med stora hängande kuber i grönt och skärt. (Inte rosa. Skärt). Det var så tufft och ingenting som man hittade i det lilla samhället jag kom ifrån. Det var 70-tal och allt var nytt!

Tillbaka till  "Scener ur ett äktenskap." Den är helt fantastisk! Vilka skådespelare! Vilken dialog! Inga effekter, inga snabba klipp, bara rent innehåll och hela meningar.  Kommer ni ihåg den? Den är från 1973 så visst, vi var inte gamla, men jag minns verkligen snacket bland mina föräldrar och deras bekanta. "Nå't så dystert och fruktansvärt", "Ska det där vara underhållning?" och "Hur kan det ens få sändas på TV?!"

Men kolla bara här på sköna Bibbi Andersson! Antingen var livet mer chosefritt då eller så var det bara jag som var barn...

Lizelotte, samlar mod likt katten kring het gröt

 

Efter en lång dag med olika möten sitter jag nu dagen efter och summerar. Och ja, jag är nöjd, glad och förväntansfull. En superagent som får mig att se ljust på framtiden, en engagerad förläggare som efter att ha läst senaste råmanuset konstaterar att jag levererar och utvecklar för varje manus, ett nytt bokmanusförslag som gillades och på det samtal om bokmässa och PR … tja, det lyfter en ensam författares vardag. Att ha rätt människor omkring sig, få inspiration och konstruktiv kritik, pepp och feedback, det är så viktigt.
Och precis detta har jag – rätt människor. Vilken lycklig författare jag är!
Och vad handlar mitt nya manus om då? Det som jag snart är halvvägs igenom. Innehållet som jag inte knystat om för någon än (nästan).
Jo … en berättelse baserad på en sann historia. Tre generationer. Lögner och svek. Men också hopp och kärlek. Ungefär så.
En roman.
Hoppas ni vill följa med mig under mitt arbete med detta – för mig – ganska svåra projekt. Hela vägen.
Utgivning i maj 2018. Om nio månader. Som en graviditet ungefär …

Birgitta
 

Facebook har ju en vana att vilja påminna om sådant som hände för ett eller flera år sedan. Ofta ler jag och tänker ”Ja, just det ja. Det var då det.” Sällan publicerar jag. Det blir så förvirrande för den som ser inlägget. Nu eller då? Och så måste man förklara.
Dessa sista dagar har jag vid mer än ett tillfälle fått bilder av Facebook som påminner mig om vad som hände för två år sedan. Ja, vad hände då?
Bland annat … Christina, Lizelotte och jag landsatte Ketchup of the day. En blogg av oss tre som uppkom ur en vänskap och en lust att göra något tillsammans. Vi älskar alla att skriva och varför inte en blogg? Eventuellt kryddat med några event på vägen. Så fick det bli.
Nu har det gått två år och många undrar hur det går. Jodå, tack bra. Vi har kontinuerliga träffar där vi alltid babblar med bubbel. Mellan det skriver vi om det som faller oss in och som står oss varmt om hjärtat. Vi har försökt utveckla och förbättra bloggen. Vi har haft några mycket lyckade och välbesökta event. Vi ökar hela tiden våra följare. Men framförallt – vi har roligt tillsmammans.
Nu drar vi igång igen efter ett kort sommaruppehåll. Vi kommer köra på med bloggandet mellan manusskrivande, mässor och event. Och ett alldeles eget Ketchup-event kommer att gå av stapeln i oktober. Vi är taggade efter ledighet, badande, sol och lek, vänner, grillkvällar och lata dagar. (Hmmmm, inte så himla lata kanske.)
Och för egen del är min självvalda semester helt slut. Nu är det djupdykning i manusarbete innan leverans av nytt råmanus till förlaget i december. Och massor av saker står på schemat framöver. Låter det spännande? Det är bara förnamnet.
Så häng med. Så får ni veta.
 
Birgitta
 

Idag har det dragit igång på riktigt. Och jag njuter faktiskt av att få plocka fram city-sakerna igen. Handväskan, en struken skjorta, skor med klack. Lite härligt är det. Hitta nerven, hålla fokus.

Friska målsättningar, ogrusade planer och lagom luftig mötesagenda. Och! Jag ska träna yoga, gå på gymmet, sova ordentligt, skriva noveller, läsa franska…. Ett inlägg på LinkedIn idag fick mig att dock att stanna upp; ”Jag vill inte stressa någon. Men när denna vecka nått sitt slut har 10 procent av "höstterminen" gått.”

Tja någon plan lär grusas och man kan inte kan toppa på allt men ingenting hindrar ju oss från att försöka

Ett är då säkert: På Ketchup drar vi igång för säsongen och i veckan planerar vi detaljerna för höstens event – mer om detta och en inbjudan snart. High Five! / Lizelotte

Idag gick flyttlasset från Haverdal, där jag tillbringat hela sommaren, tillbaka till Göteborg. Som alltid så drog vi ut på det i det längsta - solen sken, det var vindstilla, vi tog ett kvällsbad, grillade och slutligen fyllde vi bilarna till bristningsgränsen med väskor, datorer, cycklar och mat och körde hemåt i ett underbart vackert sommarsverige. Så många gånger i sommar har jag just slagits av den tanken - vilket otroligt vackert land jag lever i - vilken natur vi har - ett levande landskap med kor, får och andra betande djur. Det är inte ovanligt att se vilt som råddjur, räv, fasan, hare eller älg. Vi har massor av badsjöar och långa sandstränder mot havet som omger en stor del av vårt land. Vi har allemansrätt - som är så unik och som ger oss både möjlighet och rättighet att plocka svamp och bär i alla skogar.

Låt oss stanna upp och njuta - tids nog kommer mörkret och kylan, blommorna vissnar ner och klimatet och miljön börjar passa en deckarförfattare som mig ...

Christina