Blade Runner 2049 är en science fictionfilm som nästan är tre timmar lång och regisserad av Denis Villeneuve.  Miljön för tankarna till cyberpunk - det är skitigt och futuristiskt med mycket specialeffekter. Jag tänker inte berätta om handlingen men filmen har ett långsamt och nästan sävligt berättande där man som författare slås av hur varje scen är så väl genomtänkt och genomarbetad att det inte finns ett endaste ord för mycket eller för lite. Varenda scen finns med av ett särskilt skäl och för berättelsen framåt eller så småningom knyter ihop trådar. Bildberättandet är därtill oerhört mäktigt. Nästan varje bild är ett futuristiskt konstverk. 
Det mest aggressiva är faktiskt ljudet i filmen som är allt annat än sävligt och långsamt. Det är dovt, industribrötigt, attackerande och oerhört suggestivt. 

När filmen slutade var det helt tyst sedan hördes prassel av kläder,  sammetssitsar som slog dovt mot ryggstöd och skrapet av skor mot golvet när vi i publiken lämnade biosalongen. Alla var så tagna av filmen att det inte riktigt fanns ord.

Eftersom jag är utbildad i att skriva tv- och filmmanus så är jag lite "arbetsskadad" och kan inte låta bli att analysera och imponeras. Ett bra välgenomarbetat filmmanus där man vågar lita på att det långsamma berättandet sätter publikens fantasi (eller oss läsare om det är en bok) och intelligens i fokus. Vi behöver inte matas på med handling, handling och handling staplat på varandra. Sedan är det en helt annan sak att lyckas med det som författare - man behöver hela tiden utvecklas och se och lära av de bästa!

Ha en fin söndag och gå och se en bra film på bio! Vill du få dig några goa skratt ska du inte se Blade Runner 2049 men vill du se en film som sitter kvar i kropp och själ och som du inte kommer att glömma så rekommenderar jag den!

Christina

 

Nu har jag gjort något som jag aldrig gjort förut. Gått mannekäng.  Var liite tveksam till uppdraget först. Hur ska man gå? Hur ska man stå? Men det gick nog bra och framför allt var det nytt och kul!

Fnissigt bakom kulisserna band locktänger, hårspray och skyltdockor och sedan full schwung i klädombyten.

Leopardfuskisar, blanka tighta jeans i mustiga färger, sköna sjalar, sidentoppar och underbar kashmir. Och så klänningar förstås. Höstkläder är verkligen härligare i material och kvalitet än dito vår!

Lizelotte
 

Just när jag hade klickat ”Boka” till kvällens yoga-pass så lovade jag mig själv att jag fick slinka in på NK först och köpa en ljuvligt blå (dyr) träningströja. Det gjorde det hela lättare att ge sig iväg i det mörka brutala regnet efter jobbet kan jag försäkra.

Men sådär kan man ju inte hålla på…   Glad ändå att jag lurade iväg mig, för det var ett pass som gick utanför det vanliga och började med ett boktips som jag gärna vill dela vidare. Love is letting go of fear, av Gerald G Jampolsky. Långt innan det blev trendigt och mindfulness allmängods skrevs boken som i stort menar att tankarna styr vår verklighet. Och säkert bär vi alla på rädslor som hindrar oss från potentiella framgångar. Så nu har jag klickat "Boka" på den också och tänker att det gärna får regna där ute.  Yoga, kvällar i kofta och boksäsong är igång.

Inspiration & Happiness, Lizelotte

Många frågar mig vad jag egentligen skriver om just nu. Jag har varit fåordig, rent utav hemlig när det handlar om mitt nya manus. Ingen vet egentligen vad den ska handla om och jag tänker fortfarande vara hemlig ett tag till.
Varför?
Kanske för att jag har varit väldigt transparent tidigare. Delat med mig och babblat och bubblat. Önskat att på det sättet skapa ett intresse och en uppmärksamhet inför det kommande boksläppet. Men nu känner jag totalt tvärtom.
Jag har skapat och gett ut sju romaner. För varje utgåva har försäljningen ökat, böckerna har hittat hem till nya läsare, vare sig det handlar om köp, streaming eller lån. Och snart kommer min åttonde bokbebis.
Jag inbillar mig och tror att den här boken ska bli lite annorlunda. Inte så att jag inte tycker om mina tidigare – jag älskar dem alla på lite olika sätt – men nu vill jag kliva ett steg till. Så vad är det jag håller på med?
Kort:
En historia baserad på verkligheten. Inte min verklighet, utan någon annans. Men ändå fiktiv. Med andra ord är det något som har hänt, men som jag har fått lov att utveckla en aning.
Tre tidsperioder.
Tre historier.
Det har varit en utmaning och det är det fortfarande.
Just nu redigerar jag för att våga lämna vidare manus till förläggare och redaktör om några veckor.
Sedan får vi se. I avtalet står det utgivning maj 2018. Det är knappa halvåret tills dess.
Titel?
Inte riktigt bestämt.
Men snart så.
Hoppas ni hänger med hela vägen.

Birgitta
 

Nu har jag tagit mig förbi mitten av manuset - jag har skrivit mer än hälften. Det känns som nedförsbacke. För mig tar det alltid längre tid att skriva första halvan eftersom det är då jag bygger upp hela historien. Andra halva går mycket fortare. Målet var att ha ett råmanus klart till den 20 november. Nu gäller det att jobba på!

För övrigt ligger jag 1:a på Adlibris försäljningslista över deckare i pocket med Du kommer inte undan! Har du inte redan läst den så klicka hem den här för en 50-lapp!

Ha en fin dag!

Christina 

Just nu sprids kampanjen #meetoo som en löpeld i sociala medier. Under hashtaggen berättar kvinnor om de sexuella trakasserier och övergrepp de utsatts för. Även jag har mer än en historia att berätta om hur jag utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp. Det är så fruktansvärt sorgligt att inse hur många tjejer och kvinnor som får utstå sexuellt verbala och fysiska kränkningar i vårt samhälle. Dessutom att omgivningen både ser och hör men inte ingriper.

Förra sommaren öppnade vi vår sommarrestaurang och en kväll efter stängning berättade personalen om två män i 55-års åldern som varit där varav den ene ljudligt kommenterat en av tjejernas rumpa när hon serverade honom och sedan varje gång hon passerade i närheten. Tjejen var 14 år men det var inte hon själv som berättade om hur obehagligt och äckligt hon hade tyckt det var utan det var en äldre tjej som samtidigt bl a berättade hur han kommit med sexuella anspelningar, när han lämnat in sitt körkort i kassan, och låtsas oroa sig för att hon skulle använda det och fantisera om honom sexuellt.

Jag blev så JÄVLA ARG när jag hörde vad som hänt men det som var LIKA HEMSKT var att det här två tjejerna trodde att det ”ingick” i jobbet. Att man inte fick var otrevlig mot kunderna. Och det är nog tyvärr det är så det ser ut på många arbetsplatser – vi duckar för sexuella trakasserier.  ”Jag skojade ju bara lite. Tål du inte skämt?” Skulden läggs över på tjejen/kvinnan.
När jag sa till personalen att det INTE ingår i deras jobb att ta emot sexuella trakasserier från kunder så möttes jag ändå av: Det var inte så farligt, lite måste man nog tåla.

NEJ, NEJ, NEJ förklarade jag. Det räcker med att ni tycker en kund beter sig på ett sätt som ni personligen upplever obehagligt, äckligt eller kränkande så behöver ni INTE servera/lyssna på/prata med honom eller henne. Ni behöver INTE motivera varför – det är er egen känsla. Är det svårt att säga ifrån så be någon av oss andra i personalen om hjälp och stöd. Jag är helt säker på att om det blir känt att på vår restaurang så accepterar vi inte någon form av sexuella trakasserier så kommer vi att få respekt för det. INGEN kommer att tycka att det är fel av oss att sätta en NOLL- TOLERANS-NIVÅ och den som ändå gör det kommer inte att besöka oss – inte mer än en gång i alla fall – och den eller de kunderna kommer vi INTE att sakna!

Under den sommaren och även under denna sommaren skedde inga sexuella trakasserier mot personalen. Kanske för att tjejerna och killarna som jobbar hos oss utstrålar att de VET att det är NOLL-TOLERANS som gäller. Man ska vara trygg på sin arbetsplats!

Så nu uppmuntrar jag er alla där ute med personal/medarbetaransvar att sätta ner foten . Tala om att på er arbetsplats är inte kunder som inte respekterar personalen välkomna. Tala om att det är NOLL-TOLERANS som gäller på arbetsplatsen mellan kollegor.
Prata med era barn. Förklara att det är NOLL-TOLERANS som gäller. Lär dem våga säga ifrån!

Christina

Vilken tur att det skrivs så mycket bra böcker! Jag har fullt upp med bokhögen på mitt nattygsbord och har just avslutat två romaner. Vet inte varför jag alltid hamnar i hyllan för fransk litteratur?! Eller hos Sekwa förlag mera bestämt som ger ut välvalda franska böcker på svenska. Har ni upptäckt det? Om inte, give it a try, i väntan på Birgitta och Christinas nya romaner .
 
Olyckan av Valérie Tong Cuong. Vardagsnära men ändå dramatiskt. Den stora olyckan som kan hända när som helst men som man inte kan gå och tänka på och vara rädd för om man vill undvika att bli paranoid. (Det kan ju hända ändå gubevars.) Olyckan slutar trots allt ganska väl men längs vägen avslöjas lögner och halvsanningar, demaskeras umbäranden och nödrop samtidigt som något äkta får spira som ett hopp vid sidan om. Sparsmakad med välgjord dramatik.
 
Den sommaren av Véronique Olmi – läsvärd för alla oss som älskar att glida in i förhållanden som knakar, relationer som blomstrar och tillspetsade uppgörelser blandat med strandpromenader och ja, lite toner, dofter och bilder från Normandie. 

Vive la France! Lizelotte

Det är sant. Det kan ju i och för sig vara fler än en, det är lika obehagligt vilket som. För faktum kvarstår, det sprids ut gift på gator och lekplatser runt omkring där jag bor, gift som dödar, och polisen verkar inte veta vad de ska göra.
Än så länge har över 20 hundar dött. Då är kanske långt ifrån alla anmälda till statistiken. Hur många löskatter som har strukit med vet ingen, men faktum är att det inte finns en endaste katt kvar här längre. Flera hundar har slickat i sig det här osynliga medlet, men kommit i ilfart till närmaste veterinär och klarat sig efter dagar med behandling, om än med olika men. Men de tillhör i varje fall inte de där stackars 20 som dog på fläcken.
Men vad är det för sjuk jävel som gör så här??
Det är bara en tidsfråga innan något barn stoppar in ett förgiftat finger i munnen som precis innan har petat i en sandlåda.
Så här är numera barnfritt, hundfritt och kattfritt. Snart människofritt. För vem har lust att flanera på dessa gator?
Fy fan.
Han – hon – de som har gjort detta och som fortfarande håller på har uppnått sitt syfte: bort med allt levande.
Måtte hen brinna i helvetet.

Birgitta
 

I går var jag på releasefest på Litteraturhuset i Göteborg där vi firade Kamilla Oresvärd med  JÄGAREN och Ingrid Elfberg med LILLA DOCKAN. Båda kriminalromaner som utspelar sig i Göteborgsmiljö precis som min serie om Ingrid Bergman. 

Man kan ju inte låta bli att undra om våra poliser från böckerna har träffat varandra i polishusets korridorer? Eller om de gjorde det - skulle de gilla varandra? Ingen aning men en spännande tanke! 
Kanske kan de passera varandra i en korridor, eller säga hej i fikarummet i en kommande bok?

Ha en fin helg och passa på att läsa en bra deckare i Göteborgsmiljö. De är omtyckta i alla fall om man tittar på Adlibris försäljningslista för deckare där två av mina deckare fortfarande ligger på topp-tolv-listan!

Christina

Två veckor som bla innehöll fyra dagars Bokmässa resulterade ändå i en del skrivande på manuset, trots kardinalfelet som tog sådan tid att få ordning på. Nu ser jag fram emot 50-procents-dagen. Midpoint helt enkelt. Vet precis vad som ska hända där - det gäller bara att planera texten. För efter skrivna 50-procent så känns det som om det är nedförsbacke. Man är på väg mot målet - allt som byggts upp i första halvan ska förvaltas och sedan förklaras och alla lösa trådar knytas ihop. THE END!

Ha en fin dag därute i den riktiga världen!

Christina

Och för mig hände det i torsdags. Jag kände på mig att det snart skulle ske, men det gick snabbare än vad jag hade trott. Jag blev lite förvånad, till och med så att jag inte riktigt upplevde den där euforiska känslan, så som jag gjort de andra sju gångerna.  Mer som att … jaha, så nu är det alltså klart.
Just så. Mitt nya råmanus är klart. Hallå! Mitt nya råmanus är klart!
Det är ju rätt stort. Månader av slit är till sin ände.
Men. Det är nu nästa fas börjar. Redigera, redigera, redigera. Innan 1 december då förläggare och redaktör tar vid och börjar att lägga sig i, allt enligt plan.
Samtidigt startar en oändlig ny redigeringsprocess som tar vid, val av titel, omslag, PR och införsäljning, inläsning, korrektur och tryckning.
Bland annat.
I hyllorna i maj 2018. Om inget skiter sig på vägen vill säga.
Men det tänker jag inte hänga upp mig på nu. Istället är jag GLAD att ha kommit så här långt på min än så länge titellösa roman och tänker de närmaste dagarna vandra runt i bergen runt Zurich.
Det är jag värd.

Birgitta
 

Det är brutalt att inse att man har begått ett kardinalfel tidigt i manuset. Dvs ett grundfel, ett väsentligt fel, ett huvudfel.  När jag insåg problemet så var det bara att stöna och sucka en stund, fundera  och sucka en stund till och sedan gå tillbaka från början i manuset och ta bort och skriva om för att få ordning på "kardinalfelet".  Men nu är det gjort! Pust!

Och nu till frågan: Vem är den där KARDINALEN och vad gjorde han för jättetabbe???

Svaret är att det inte handlar om någon specifik  kardinal utan att ordet kommer från latinets "cardinalis" vilket betyder väsentligt, viktigt, huvud-, grund-.

Christina :-)
 

I går kväll så gick ett Ketchup of the day-event av stapeln på charmiga Charlston i Haga. Butiken var fylld till bristningsgränsen! Bubbel, mingel, goa skratt och shopping kombinerades med utlottning av böcker och kläder.

Lizelotte berättade om oss i Ketchup of the day och att vi står för vänskap och att sprida glädje tillsammans med likasinnade. Christina pratade om vikten av glädje och gav olika tips på hur man ser till att få in det i sin egen vardag. Birgitta avslutade med att utbringa en skål och berätta om årets bästa skrivarutbildning - Vägen till utgivning - Drömmen som kan bli sann - läs mer om den här.

Vilken kväll det blev! Tack ALLA ni som kom och gjorde eventet så lyckat!

Tyvärr så hann vi inte med att ta några kort - vi var alla i nuet och  i stunden under hela kvällen - vi hann helt enkelt inte - det var så mcyekt roligare att mingla, bubbla, babbla och skratta!
 

Tillbaka i skrivbubblan igen efter fyra dagar extremt utåtriktat liv på årets BOKMÄSSA i Göteborg. Som vanligt är man så här dagen efter helt uppfylld av alla möten med läsare, branschfolk och media. Dessutom glad och tacksam att få tillhöra ett förlag som ligger på allas läppar, som syns, hörs och som sporrar mig i mitt författarskap.
Men.
Årets glädje grusades delvis av de demonstrationer som jag blev vittne till i lördags. Jag stod tryggt innanför mässans fönster och fick med förfäran uppleva stenkastning, kravaller, poliser och maskerade män. Tumult och avspärrningar och rädsla. Har nog aldrig sett så många poliser och polisbilar samtidigt tidigare. Och allt detta för att man gett tillstånd till ett gäng NAZISTER att marschera genom vår fina stad.
Varför?
Hur kan man tillåta detta? Visst har vi demokrati och visst har vi fri demonstrationsrätt, men polisen måste kunna säga nej till att ge tillstånd en sådan publik dag mitt inne i stan? Eller säga nej what so ever, såklart att det innebär bråk och risk för säkerheten med ett gäng nazister på gatorna.
Mässan hade ett besökstapp på 35 procent under lördagen. Det kanske inte är det värsta just i sammanhanget, men för alla småutställare så var det ett stort ekonomiskt avbräck, kanske de inte ens kan boka en plats till nästa år.
Tänk så många människor som blev drabbade av dessa galenskaper. Och för vad? Till vilken nytta? Och dessutom är det vi skattebetalare som får betala kalaset.
Skäms!
Hoppas jag aldrig, aldrig ska behöva se något liknande någon mer gång.

Birgitta