Vaknar till liv efter en veckas influensa-mörker. Börjat jobba så smått och t om haft två möten. Fast hemifrån. Det är ändå bra fantastiskt. Här kan jag sitta vid köksbordet och Skypa med kollegorna, ingen ser mittbenan i nacken, det räcker att kamma luggen. Älskar digitalisering!

Men älskar inte allt med digitalisering… så lätt så lätt att fastna i beteendemönster. Till exempel: Det händer ju inte något nytt stort på Instagram flera gånger om dagen. Ändå är jag gärna där och scrollar och swipar. På spårvagnen. I väntrummet. Ja, när som det uppstår tidsluckor. Och plötsligt har det gått 10, 15, 30 minuter utan en enda egenproducerad tanke. 

Jag tänker på det här när jag tittar på fotot framför mig. Min ponny som jag hade när jag var liten och som fick bo i la'gårn hos morfars kor. När jag galopperade över stubbåkrarna var det - i själva verket - oändliga vidder vid foten av klippiga bergen, hjälmen var en cowboyhatt och jag hörde i mitt inre hur vinjetten drog igång. Det var film och jag var med i den.

När jag la upp säsongens hö-störar på morfars tomma oljefat i hagen flög vi - i själva verket - över höga oxrar och trippelbarr i en TV-sänd uppvisning på Scandinavium. Att den lilla hagen lutade och var rätt skev var verkligen inte något jag tänkte på då. Min värld var liten och ändå var den så gränslöst stor. Drömmar och fantasier tog vid när det blev för tråkigt eller för ensamt.

Och istället för att scrolla bland andras bilder kan man ju faktiskt skapa sina egna tankar och filmer om så bara inne i huvudet. Där får man göra precis som man vill. Tror jag ska börja med det igen.

Lizelotte, cowboy

Det mesta är fördolt i Göteborgs befästningshistoria under marken i det centrala Göteborg. Men det finns gångar med ingång från Sahlgrensgatan i muren ner till bastionen Carolus Dux där soldaterna bodde och vistades i det befästa Göteborg. Sedemera användes gångarna och rummen av Sahlgrenska sjukhuset (som sedan blev Sociala huset och numera inhyser Pedagogen) för att förvara döda här i avvaktan på transport till kyrkogården när koleran härjade i Göteborg. Fiskhandlarna, som hade sin försäljning i närheten, använde underjorden som kylrum. Tills allt glömdes bort och mer eller mindre återupptäcktes

1985 av Tor Hermond, arkitekt hos länsantikvarien som visste att det skulle finnas en "underjord" och att nycklarna dit skulle finnas i kommunens förvaltning. Nycklarna dök upp först när någon fick snilleblixten: Aha, katakomberna! Så stod det på nyckelbrickan, nämligen.Tillsammans med Ingrid Wirsin, reporter på Göteborgs Posten gick de ner i gångarna med varsin ficklampa och återupptäckte tunnlarna som en en gång byggdes på 1680-talet i det ointagliga Göteborg med Erik Dahlberg som arkitekt. 

Vilken miljö för en deckare, eller hur? Här utspelar sig delvis min deckare SILHUETTEN.

Läs gärna Ingrid Wirsins bok: Göteborg trampar på sin historia med bilder, kartor mm från "upptäckten".

Avslutningsvis så rekommenderar jag verkligen alla att besöka vårt "undre" Göteborg!

Christina
 
http://walknet.se/   arrangerar guidade turer.


 

Idag fyller min mamma år. Jag ska inte berätta hur många, för jag är inte säker på att mamma vill det. Men en sak kan jag säga: hon är äldre än Elsa i min bok Som ett brev på posten.
På många vis är hon lite lik min Elsa. Man säger ju att en författare ska gräva där man står och det blir nog omedvetet så. Min mamma spelar bridge som Elsa, hon älskar att gå i högklackade pumps och stövletter och hon är mån om att vara fin när hon träffar folk. Hon dukar snyggt till middag även om hon hatar att laga mat, men god mat tycker hon ändå om. Mamma är som Elsa, hon är mån om sin familj och vi pratar faktiskt med varandra i telefon varje dag, hela året. Det har blivit en rutin som har blivit som en drog, man bara gör det. Mamma lyssnar alltid och är alltid intresserad av vad jag än säger och idag när pappa inte längre finns kvar så kan jag förstå hur en röst i telefon kan bryta den tystnad som infinner sig efter att ha haft en hel familj omkring sig.
Men trots hennes höga ålder så ligger inte min mamma på latsidan. Hon kämpar mot krämpor och tar sig ut på bridge, luncher, teater, middagar och allt roligt som bjuds. Hon har en härlig samling vänner, numera mest väninnor. Och hon reser även om hon alltid avslutar resan med att ”nu får jag nog sluta resa”. Det har hon sagt i snart tio år. För ett år sedan resten hon till Marrakech på bröllopsfest, i våras var hon i Spanien och lite senare var vi på en weekend i Stockholm. Med rullator! Hon är enveten om hon bara vill, min mamma.
Så idag fyller alltså mamma år. Jag är inte på plats men jag vet att hon har några vänner som kommer hem och firar henne. Och om några dagar träffas vi igen och det ser jag fram emot.
Så grattis, älskade, fina mamma! Du som är mitt stora fans till allt jag gör. Hoppas du får en riktigt fin dag.

Birgitta
 

Snart ... snart är råmanuset till deckare nr 6 med namnet: SOCIALGRUPP NOLL färdigt!
Planen var att jag skulle vara klar idag, den 20 november, men jag behöver ett par veckor till.
I morse vaknade jag med en skrivarblues - det händer alltid när man närmar sig slutet av ett manus man skriver - man börjar tvivla på sig själv - funderar på att trycka på delete och sedan jobba med något helt annat. Men sedan upptäckte jag ett meddelande på min författarfacebook från en kvinna som skrev att hon läst "Du kommer inte undan" och "Silhuetten". Fantastiskt bra böcker, bland det bästa jag har läst. Jag vill läsa mer om Ingrid Bergman och undrar om du är på väg med en uppföljare?

Sedan städade jag gästrummet och gick till återvinningen, fick ett fint mess från Birgitta och ett par telefonsamtal som fick mig att le och skratta högt flera gånger och nu är all blues borta och jag sitter framför datorn igen fylld av energi och självförtroende. Nu ska jag skriva klart det här manuset! BASTA!

Tack alla ni, ni vet vilka ni är, som gjorde min dag fantastisk!

Christina

Om ett halvår släpps min nya roman, den som än så länge ingen titel har. Men snart så ... 
Om lite mer än ett år släpps ytterligare en roman – med titel: TOKTANTEN.
Avtal är skrivet med mitt fina förlag Bokfabriken och jag är mer än taggad. Toktanten är en historia som har funnits i mitt huvud i flera år, nu ska den äntligen kläs i ord på riktigt. Och just nu ligger min titellösa roman hos redaktören så nu får jag utrymme att starta upp.
Det här blir min nionde roman. Jösses, vem kunde ana det här när jag i mars 2012 gav ut min första bok?
Så nu tutar vi på igen. Och som vanligt … hoppas ni hänger på!
Ha en skön helg alla, själv ska jag fira med champagne.

Birgitta
 

Det är långt till sommaren 2018 kan man tycka men inte när det gäller att planera ny kollektion, bestämma design, färger och material till vad vi ska sälja på Stabbe Design. Varje år känns det som att man knappt hinner stänga för säsongen innan det är dags att beställa produkter inför nästa säsong. Men det är jätteroligt och jag är jättenöjd med Haverdal 2018!

Nästa sommar är det dessutom WM i fotboll och givetvis kommer vi att dekorera restaurangen med svenska flaggor och visa alla matcherna! Idag kom ståborden vi har beställt -  ni vet - det är svårt att sitta ner när det är galet spännande. Kommer ni ihåg fotbolls-VM 1994? Jag satt i alla fall inte många sekunder under matcherna som Sverige spelade!

 

 "Det där var väl väldigt onödigt" sa jag och spände ögonen i ynglingen som just hade slängt en burk coca-cola på marken. Han skrattade till. Kompisarna också. Mitt hjärta bankade. Herregud jag är liksom inte den som går fram och säger till ungdomar i grupp.  Men sen, till min stora förvåning böjde han sig ner, tog upp den och slängde den i papperskorgen ett stycke längre bort.

Och så i morse, på väg in till jobbet på en knökfull spårvagn blir en plats ledig precis där jag står. Snabbt som ögat knuffar en liten kille med ryggsäck sig fram och sätter sig. Skrattar nöjt! Sen tittar han upp mot mig och ser lite förskräckt ut efter sitt tilltag "eller, ville du sitta kanske?" Det här med att vara tant har sina fördelar.

Lizelotte, tightar till knytblusen och tar mig an dagen

 Nu har jag nästan läst igenom allt jag har skrivit hitills och jag är NÖJD. Det känns BRA, riktigt BRA!
Dessutom har jag bestämt vad manuset som gått under arbetsnamnet
"Deckare nr 6" ska heta ...

           SOCIALGRUPP NOLL



Christina

En vecka i Spanien saktade ner skrivartempot men nu är jag fylld av energi. Den här veckan ska jag ägna åt att läsa manuset från början igen, redigera och komma in i historien och bestämma riktningen fram till sista punkten.

Till min stora glädje så ligger både "Du kommer inte undan" och "Silhuetten"  på Adlibris topp-tolv försäljningslista för för deckare (inbundet, pocket, e-bok och ljudformat)!

Vilken inspiration och kick detta ger för att fortsätta kämpa på och skriva vidare på mitt deckarmanus som jag än så länge bara kallar för: Deckare nr 6

Ha en fin dag, solen skiner och det är november!

Christina

Det har precis varit Alla helgons dag. Det är en fin högtid, tycker jag. När jag är i Sverige älskar jag att besöka en kyrkogård och tända ett ljus bland alla hundratals eller tusentals ljus som just den helgen sakta fladdrar i mörkret.
Jag har en person som jag särskilt tänker på denna dag. Jag tänker i och för sig på honom ofta, men just då blir jag extra påmind.
Min pappa.
Jag vet inte om man glorifierar en person med tiden, men som jag minns min pappa så har jag svårt att hitta något negativt hos honom. Han gav mig så mycket kärlek under hela min uppväxt, han lyssnade och gav mig alltid tid. Jag älskade hans stora famn, hans mörka och lugna röst, han gav mig en trygghet och en förtröstan att allt alltid skulle ordna sig, även i svåra tider. Han såg alltid det ljusa i livet, även under hans många dagar då hans sjukdomar tog ut sin rätt. Han var en person som syntes och hördes på middagar och fester, det var han som fick hålla talen och leda diskussionerna. Han hade åsikter om det mesta och han var inte rädd för att dryfta dem. Han lagade den mest fantastiska maten och han fann orientaliska och starka kryddor långt innan pastan och pizzan invaderade vårt land. Han kunde namnet på alla blommor och insekter och han visste det mesta om rymden, månar och solar. Han lyckades laga och lappa allt sådant som jag idag slänger och istället köper nytt. Han uppskattade ett gott vin i samvaro med vänner och familj och hans härliga, kisande ögon följer mig ännu idag.
Så mycket kärlek.
Det finns säkert något negativt att säga om min pappa, men vet ni … om det fanns något sådant så minns jag inte det längre. Han var bara min fantastiska pappa.
Precis så tänker jag fortsätta att minnas honom.
Snart åtta år sedan vi kramades sista gången.
Jag håller kvar minnet så länge jag kan.
Älskad. Saknad. Min far.

Birgitta
 

Fördelen med att vara författare är att man inte behöver sitta på ett visst ställe - så länge man bara har en dator så kan man befinna sig var som helst. Just nu är jag  sedan några dagar i Spanien och saknar inte regn och mörkret hemma i Sverige. Här inleder jag mina dagar med en morgonpromenad längs stranden tillssammans med soluppgången, sedan blir det ett dopp i havet och därefter en god frukost med färskt bröd, kokt ägg, persikoyoggi , lättfräst ibericoskinka och nybryggt kaffe. Sedan, ja sedan är det dags att sätta sig att skriva och då vill mitt huvud skriva om mindfullness och livsnjutning och INTE om ond bråd död, mördare och polisjakt. 

Men  men jag måste ju hjälpa mitt polisteam så jag försöker verkligen ...

Brottsbekämparen

Christina
 

Wow.
Ytterligare ett litet steg på väg. Manuset börjar ta form mer och mer. Just nu är det på remiss hos den person som handlingen bygger på. Det är nervöst och pirrigt för det är nu jag ska få reda på om min tolkning känns rätt.
Men ändå – det är en fiktiv historia BASERAD på en verklig händelse. Jag får inte glömma det.
Redaktör och förläggare ska få manus av mig den 13 november, det är då det flyger bort från mig på riktigt för att senare återvända för alla redigeringsrundor. Så den 5 december är det stort uppstartsmöte med förlagets alla inblandade personer. Då är det nästan precis ett halvår innan utgivning och det är då vi streckar upp alla riktlinjer för PR, bokomslag, inläsare mm.
Det är i det stadiet som det är som roligast. Att få vara med och planera och vara kreativ hur min bokbebis ska få vingar och hur den sedan ska flyga där ute för att fånga så många som möjligt som ska läsa. Jag älskar PR-biten, har svårt att inte lägga mig i, det är ju det som jag har jobbat med i hela mitt liv innan jag blev författare.
Och så då nästa bokprojekt ... Det som finns där inne i mitt huvud.
Men mer om det en annan gång.

Birgitta