”Men det här blir väl en fin julklapp till din fru”, sade jag till mannen som stod vid signeringsbordet och läste på baksidan. ”Vi skilde oss för tre veckor sedan”, svarade han trumpet. Jag bet mig i läppen och gjorde ett nytt försök. ”Oj då, vad trist, men din mamma skulle säkert uppskatta en härlig feelgood-bok”. Jag log stort. ”Hon dog nyss”, blev hans svar. Så fnös han lite åt mig och lade tillbaka boken och förtvivlat stod jag där och försökte komma på något briljant att svara men insåg att det var nog från mig nu.

Signeringar är inte alltid en dans på rosor, men samtidigt något alla författare måste göra. Särskilt i juletid. Oftast är det fina möten med nya och gamla läsare och en hel del samtal.

2015 har varit ett fantastiskt författarår för mig. Jag har fått glädja mig åt fina försäljningsframgångar med Anna-Holm böckerna. De har hittat en stor och trogen läsekrets som ständigt växer. Bokmässan i september var som vanligt en stor energikick och samtidigt kom En oemotståndlig affär ut i handeln. Min nya roman Som ett brev på posten lämnades in till förlaget som genast bestämde sig för vårutgivning och jag har dessutom kommit halvvägs i manuset till tredje och sista (!) delen om Anna Holm, utgivning i höst?

I december blev jag nominerad till Stora Ljudbokspriset 2015 och efter att läsare fått rösta blev jag en av de fem finalisterna där juryn ska bestämma vem som slutligen vinner. Det ska presenteras på en gala i mars. Snacka om en djupdykning i garderoben dagarna innan…

I augusti startades Ketchup of the day-bloggen, och det tillsammans med mina härliga Ketchup-vänner Lizelotte och Christina. VI har alltid roligt tillsammans och vi peppar varandra, skrattar och lider ihop, hejar på och finns där. Alltid.

Nu ska jag bara njuta av jul och ledighet, tänker lämna allt skrivandeåt sidan, manus, bloggar… allt. Inga jobbmail, inget planerande, inga signeringar, inga bokprat, inga... inget alls!

Jag vill önska alla er som troget följer oss på vår blogg en god jul och ett gott nytt år. Vi växer hela tiden. Och ett extra tack till våra gästbloggare som har varit med under hösten.

Vi hörs 2016! Och det kommer att bli ett grymt år – det känner jag på mig.
 

Årets första julbord avnjöts i söndags. Nästa gång blir på julafton, sedan är det tack och lov ett helt år tills det är dags igen…

Ja, precis så. Jag är verkligen inget fan av julbord. Enligt min uppfattning bara en salig blandning alla slags smaker och kryddor, hela frosseriet blandas samman på en stökig tallrik och man äter alltid för mycket, även av sådant man knappt gillar. Och sedan skakas det om till puré i magen och så sätter man till några skvättar snaps och öl och katastrofen är ett faktum.

Man ligger halvdöd på en soffa och är mätt med ett lätt illamående.
Längtar efter en fräsch sallad eller en enkel fiskbit.

Detta frosseri… har svårt att förstå det. Men varje år när jag föreslår att vi ska modernisera oss en aning så möter jag på massivt motstånd, så det är bara att gilla läget och tänka ”det är bara en gång om året”.

Och så alla dessa julskinkor som ligger i enorma lådor i alla matvaruaffärer i en månads tid, jag blir bara deprimerad när jag ser hur man slåss om att ha det absolut lägsta priset. Funderar skarpt på att klistra upp en bild bredvid kampanjpriset på alla stackars grisar som folk tuggar i sig, sprutade med vatten och antibiotika, grisar som stått som packade sillar utan någonstans att röra sig på ett cementgolv. Nej usch...

Men det där med djurens rätt, det är kanske en egen historia i sig.

En sak är i varje fall säkerställd inför åtets jul: det blir färre alternativ, grönare och sundare.
Så det så.

Hick.

 

För jag gick vidare.

Jag. Gick. Vidare.

Jaaaaaaaaaaag gick vidare.

Jag blev en av de FEM finalisterna i Stora Ljudbokspriset 2015. Fem. Av de tjugonio som från början valdes ut av en jury från ALLA titlar som finns. Sedan fick folket rösta. Och uppenbarligen finns det en hel del där ute som gillar mina böcker, som gillar att lyssna på dom och som gillar Anna-Maria Källs röst. För jag gick vidare.

Mina fyra medfinalister är Jojo Moyes, Kristin Emilsson, Peter Stjernström och Pierce Brown.

Det roligaste är att Kristin Emilsson kom med, hon är en författarvän och en stark förespråkare för bra feelgood och jag älskar hennes böcker.
Det näst roligaste är nog att jag slog Guillou…

Så nu blir det glittrig gala i mars. Då ska juryn avslöja vinnaren i tre kategorier: skönlitteratur (där jag ingår), deckare/spänning och barn/ungdom. Dessutom delas ett hederspris ut. Och så blir det fest. Såklart.

Och precis samtidigt utkommer min nya roman "Som ett brev på posten".
Kan det luta åt en glittrig release kanske…?

Life is good.

Länk till Stora Ljudbokspriset
 

Hur ofta har jag en ren skrivardag framför mig? Svar: inte alls ofta. Nästan alltid ska det ordnas med något annat. Det är möten, ärenden, köra hit och dit, hjälpa någon, städa, handla, besök och gå bort, klippa håret, möten, tandläkaren, bilbesiktning, hämta på kem, resa, förflytta sig, veterinären, möten igen, luncher med andra, doktorn, mera möten… i det oändliga.

Igår tog jag en kort promenad med Pepsi som inte alls bryr sig om vad jag har att göra, hon måste ut och kissa och bajsa i alla väder. Jag blev stående nere vid badstranden, min blick sög in energi. En tom badstrand, kala, våta och lite hala klippor. En dimma som sakta svepte fram och periodvis skymde solen. Helt stilla, jag kunde höra varje litet ljud, havet som kluckade, en fiskmås… det var magiskt. Jag tänkte på några speciellt som inte längre finns med oss och hur de skulle ha älskat denna stund, mitt i stillheten.

Och det är just det. Eftertänksamhet, stillhet. Eller en hel dag i skrivar-ro. Hur ofta unnar vi oss detta? Särskilt nu, mitt i julhetsen.

Så stå still, andas, ta in alla intryck, känn efter.

Ja, idag kommer det att bli en fin skrivardag.
 

Idag blir det full tutning och fokus på Anna Holm igen efter att jag skickat iväg första redigeringen av Som ett brev på posten (kommer ut 7 mars). Tredje boken om denna tjej som verkar har berört över 50 000 läsare. (Då räknar jag inte den senaste boken och inte alla utlåningar och bibliotek mm). Anna som alla har så mycket åsikter om, trots att hon faktiskt bara finns i min fantasi! Hon har kallats för våp, idiot, lättlurad, varm, rolig, dråplig, barnslig... och det enda jag kan säga är att det är fantastiskt att människor där ute har åsikter och känslor, att ni blir berörda!

Och nu går Anna Holm in i nästa bok, i nästa fas.
Vad ska hända med henne nu, tro? Ska hon en gång för alla växa upp och kanske ta lite bättre beslut, lära sig av sina misstag?

I höst får ni veta.

PS. Kolla in Christinas blogg idag där hon skriver var och när vi signerar våra böcker!!

 

Nej men… kan det verkligen vara så?

Det känns inte så väldigt länge sedan som jag masade mig upp redan klockan sex den 13:e och hur jag dagarna innan hade rotat fram alla tomtedräkter, pepparkaksgubbar-dräkter eller stjärngosselinnen. Ljus, stjärna, vad ska man ha under, skor… varje år funderade jag på varför jag inte lade ihop allt i en snygg påse efter Lucia var över så slapp jag leta ihjäl mig och pussla ihop årets utstyrsel år efter år.

Men sedan kom ju belöningen.

Att som förälder sitta och tindra med ögonen med en plastkopp med ljummen alkoholfri glögg i ena handen och en torr lussekatt i den andra.
Och stämningen! Stämningen!
Så otroligt vackert, fint, sött, gripande och helt enkelt underbart det var att se och höra alla dessa Lucia-tåg genom tiderna. I början av barnens skolgång med massor av små Lucior med kronan på sned och med tiden som de blev äldre, mer ordnade tåg med stolt Lucia längst fram som långsamt skred fram till scenen följd av alla hennes tärnor och stjärngossar bakom sig.

Sångerna. Vi kunde dem alla utantill. Samma sånger varje år, men det var liksom det som var meningen.

För det är tradition.

Eller kanske jag ska säga var tradition.
För jag läser överallt med sorg i hjärtat att Lucia håller på att försvinna bort från vårt svenska samhälle.

”Inget intresse”. ”Speglar inte mångfalden i vårt samhälle”. ”Omodern skönhetstävling”. ”Inte bra sett ur genusperspektiv”. ”Skapar stress och obehag för barnen”. ”Brandfarligt”… (ehh?)

Varför kan man inte bara ha det kvar som det alltid varit?

Vad händer med alla Luciatåg som i alla tider har glatt äldre på sjukhem och äldreboende? Lucia som gästar företag och kontor? Lucia-konserter i fullsatta kyrkor och andra fina lokaler? Lucia på förkola och skola?

Och vad händer med alla vi som älskar Lucia och vill bevara denna fina tradition? Ska vi tigande se hur Lucia med följe långsamt vandrar in i graven?

Kommer jag den dagen jag blir farmor (långt tills dess…) få se mina barnbarn lussa eller är traditionen helt död då?

Varför kan inte Lucia bara få fortsätta att sprida ljus och värme i evigheternas evighet?

Sankta Lucia! Jag står upp för dig.

 

Är i huvudstaden i två dagar. Går förbi Metropol Palais och tankarna går till Stora Ljudbokspriset. I mars 2015 var jag där som besökare, gick in på röda mattan, minglade och skålade och väntade sedan med spänning på vilka av de nominerade som juryn slutligen annonserade som årets vinnare. En i skönlitteratur, en i barn & ungdom, en i deckare & spänning och ett hederspris.

Och i mars 2016 kan jag bli en av dem.

Men vad är väl en galakväll på Metropol Palais... Den kan vara trist och tråkig och... och... alldeles, alldeles underbar! (Tack Askungen)

Men först måste alla lyssnare och läsare där ute rösta fram de fem som ska nomineras utav de som redan är nominerade i första omgången.

Jag är med i första.
Kommer jag att gå vidare för att bli en av de fem?
Gå gärna in och lägg en röst på min bok En oemotståndlig affär. Klicka på länken här.

Ha en underbar helg, alla!

Snart jul och hos de flesta går julklappshetsen snart igång, om den inte redan är här vill säga. Liksom min Ketchup-kompis Christina så är jag extra snäll så här i juletider!

Så passa på att köpa Ett oemotståndligt förslag eller En oemotståndlig affär som ljudböcker (CD eller mp3)för specialpris 150:-/st. För varje köp får du Tre Veckor och Fångad i Marbella (ej ljudbok) för endast 15:-/st, alltså totalt 180:- för tre böcker. (exkl porto). (Köper du alla fyra blir det ett paketpris på 300:-)

Begränsat antal så först till kvarn….

Skicka mig ett meddelande på birgitta@birgittabergin.se eller till min författarsida på facebook! (klicka på länken)

GOD JUL!
 

Kan vara deppigt men också väldigt rogivande och mysigt. Min rutin är att gå upp varje morgon runt klockan sju. Det första jag gör är att sätta på en kanna te och sedan slå mig ner vid datorn. Det är mörkt ute, sociala media är på lågvarv, telefonerna ringer inte och jag får helt enkelt vara i fred.

Just nu redigerar jag Som ett brev på posten och mina karaktärer Elsa och Thore, Kicki och Hasse, Gunilla och Anders samt Magnus och Bettina blir mer levande i mörkret. Jag förstärker känslan att gå in i min egen sagovärld genom att tända valda ljus och mängder med levande stearinljus.

Då skapar jag som bäst.

Så mörkret i december månad behöver inte alls vara deprimerande eller jobbigt eller hemskt. Nej, tvärtom. Jag bara älskar det.


PS. Glöm inte att rösta på Stora Ljudbokspriset 2015 (klicka på länken) där min bok är nominerad. Ifall någon har missat det… :-)

PS igen: Ni har väl inte missat att läsa vår senaste gästbloggare Christoffer Holsts inlägg? Författarkollega, förlagskollega och en jäkla duktigt författare! Läs här!

 

 

Hårt arbete.
Jäklar anamma.
Ge aldrig upp
Tro på sig själv.

Fyra meningar som jag trummat in i mig själv. Fyra meningar som har fått mig att gå vidare sedan min debut 2012, gå vidare att skriva, skriva och skriva.

Kan ju dock erkänna att det där sista med att tro på sig själv har det varit och är fortfarande lite si och så med. Det går mer upp och ner. Just nu går jag till exempel ena stunden och känner mig lyrisk för att jag är nominerad till Stora Ljudbokspriset 2015, nästa stund faller jag ner i avgrunden och vet att jag inte kommer att gå vidare till final. Ena dagen tycker jag mitt nya manus Som ett brev på posten som jag just nu redigerar är helt briljant och tror att jag kommer att sälja i hela världen, nästa dag vill jag trycka på deleate-knappen och låta det rymma ut i cyberspace.

Det är då jag närmast maniskt trummar mina meningar i huvudet:
Hårt arbete.
Jäklar anamma.
Ge aldrig upp.
Tro på sig själv.

Och… träna. Det är bra. Så det ska jag göra snart. Träna och jobba.
En vanlig måndag alltså!
Jag önskar er alla en underbar vecka, alla ketchup-diggare!

Ps. Klicka på länken här och lägg din röst på min bok om du vill hjälpa mig att gå vidare till final i Stora ljudbokspriset. TACK...
 

Min senaste bok är – som jag redan påpekat överallt – nominerad till Stora ljudbokspriset. (Läs min blogg Snälla, rösta på mig!)

Och 15 mars är jag inbjuden av Books & Dreams med ett antal stjärnförfattare att tala på Oscarsteatern, en storslagen tillställning med många hundra besökare (läs mer och köp biljetter här).

I mars utkommer min nya roman Som ett brev på posten som är en ny serie med helt nya karaktärer. Så här skrev min redaktör i måndags om manuset efter att ha läst igenom det:

”Vilken härlig roman! Jag tycker så mycket om hur du beskriver kärleken mellan Elsa och Thore, inte nedlåtande och putslustigt som så ofta görs om kärlek mellan gamla människor utan med allvar och romantik. Du bygger upp historien väl till ett crescendo när de två familjerna möts på ön i skärgården. Och svart humor är inte enkelt att bemästra men du lyckas med det också.”

Och samtidigt som jag redigerar denna bok så skriver jag på sista delen om Anna Holm.

Så jag unnar mig att njuta. För det känns bra nu.

 

Av alla titlar som getts ut under 2015 så har jag blivit nominerad till Stora Ljudbokspriset. Så otroligt glad och stolt för detta. Och skraj. Jösses, vilka författare som jag konkurrerar med. Ta till exempel Jojo Moyes, Guillou, Jonas Jonasson, Mankell, Nesser eller årets Augustprisvinnare Jonas Hassen Khemiri. 29 stora författare (inklusive jag då…) slåss om folkets röst mellan 1 till 16 december. De fem som får mest röster går vidare och därefter tar juryn vid igen och väljer ut vinnaren som presenteras på den stora ljudboksgalan i mars 2016.

Så ni fattar? Jag behöver ALL hjälp. ALLA röster.  
Vill ni hjälpa mig?

Klicka på länken här och rösta på min bok EN OEMOTSTÅNDLIG AFFÄR.

Jag lovar att hålla er underrättade hur det går…
Och förmodligen tjata ihjäl alla att rösta.

Så...TACK på förhand.

”Stora Ljudbokspriset syfte är att lyfta fram ljudboken och främja dess utveckling. Priset belönar både författare och uppläsare. Priset instiftades 2008 av skådespelaren Peter Stormare, ordförande för Bok & Biblioteksmässan samt VD för Synskadestiftelsens bolagsgrupp.

Juryns direktiv är att de ska välja vilken av titlarna som ger den bästa ljudboksupplevelsen, alltså kombinationen berättelse och uppläsning. Juryn lyssnar på de fem framröstade titlarna och fattar sedan ett gemensamt beslut om vilken som blir årets vinnare.”

Text från Stora ljudbokspriset hemsida.

 

Jag befinner mig i Bryssel. En stad som kommer att finnas med i nya boken om Anna Holm. Så därför sätter jag mig i bilen och styr kosan in mot centrum från det lugna och idylliska förortsliv som jag besöker över helgen. Jag väljer att åka tidigt på morgonen för att i möjligaste mån slippa rusningen. Det är klarblå himmel och några få grader, lite krispigt. En fin dag för att med kameran plåta miljöer som jag behöver beskriva på olika sätt.

Research.
En rolig del av författarskapet.

Så är jag inne i staden. Kör förbi Justitiepalatset och styr kosan uppför Rue de la Régence mot kungliga palatset. Och det är då jag inser det.

Militärer.
Militärfordon.
Poliser överallt.
Tungt beväpnade.

De står i varje gathörn, framför varje hotellentré. De står stadigt på båda fötterna, håller sina vapen i ett fast grepp. Deras blickar scannar gatan, och jag sväljer när jag sakta glider förbi dem i min hyrda Renaut Clio. Parkerar och känner mig märkligt nervös.
För mitt Bryssel är inte sig likt.

Jag vandrar runt på gatorna, fotar restauranger, gathörn, hotell och andra miljöer, allt för att få en tydlig blick på näthinnan, sådant som jag senare ska beskriva i mina böcker. Ber om lov att få plåta, går förbi militärerna, de ler mot mig, säger Bonjour och jag svarar leende tillbaka, tacksam att de finns där, som en beskyddande pansar mot de onda.

I bilen hem passerar jag åter Justitiepalatset och en övergiven bil står helt för sig själv. Jag noterar hur militär och polis sakta tar sig fram med dragna vapen för att kontrollera. Jag gasar instinktivt, vill bara därifrån. En klump i magen bubblar fram och jag får nära till tårar.

En belägrad stad.
Vad är det som händer med vår värld?

 

Manuset till Anna Holm 3 (har ju inget bra namn ännu...) börjar sitta riktigt fint, snart kan man nog säga att jag har kommit till hälften. Fast det beror såklart på hur långt det kommer att bli, för det vet jag inte riktigt ännu. Fortfarande finns det så otroligt mycket som kan hända denna stackars tjej, och jag har fullt sjå med att hålla reda på alla galna människor som finns omkring henne och som ställer till livet för henne.
Men spännande är det – även för mig.

Problemet är bara att jag har redan så många nya bokidéer i mitt huvud så det är inte nog med att hålla koll på den boken jag skriver just nu, jag måste skriva anteckningar hela tiden till mina nya uppslag, nya böcker, nya historier och karaktärer.

Och nästa vecka kommer min redaktör till ”Som ett brev på posten” (utgivning 7 mars) tillbaka med manuset, så då måste jag förkovra mig i alla korrigeringar i den boken...

Så huvudet är fullt.
Men det är väl så det ska vara i en författares huvud…

 

Om det är någonting som gör mig glad så är det när det går bra för människor som står mig nära. Det gäller min familj såklart, men även mina vänner. Jag blir fånigt påverkad och jag kan gå runt och nynna lite småflummigt med ett flin på läpparna utan att riktigt veta varför. Så kommer jag på det: 
Jag har fått bli delaktig i någons lycka.

När mina barn ringer mig och berättar något bra så försvinner nästan allt omkring mig som tidigare kanske kändes tungt. Jag glider med i deras glädje, vad det än kan vara, och det är en underbar känsla. Det är som om mitt eget liv blir mindre viktigt, eller så är det helt enkelt så att jag får energi av deras framgångar eller vad det nu kan vara som är positivt.

Jag blir också taggad av mina vänner. Idag till exempel när Christina inser att hennes deckare faktiskt sålt i 70 000 ex, och hon hade inte en aning! Då blir jag också glad.

Så dela med er!
Positiva tankar, besked, förhållanden, resor, jobb, vardagsbestyr… stort som smått.

Man blir ju bara glad av alla andras glädje.
 

Det här blogginlägget är svart.
För så ser det ut idag, det är svart.

Tänk efter. Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden, den tiden då vi aldrig använde dessa ord:

Terror.
IS.
Hot.
Attack.
Flyktingkris.
Samhällskollaps.
Tältläger.
Tiggare (i Sverige).
KRIS (i allmänhet).

När jag vaknar sätter jag instinktivt på nyheter på alla håll, bara för att få dagens läge. Vad har hänt sedan jag somnade igår? Vad ska jag vara rädd för idag? Vågar jag flyga? Gå till den där konserten? Julmarknaden?

Jag känner mig otrygg. Och jag har ingen aning om vad jag kan göra åt det. Jag känner alltså att det är svart. Jag liter inte på några av våra politiker, vänster som höger, alla verkar vara lika rädda som jag är och ovanpå det helt handlingsförlamade. Jag känner att jag inte tror att någon kan lösa problemen, det har gått för långt.
Jag väntar på något konstigt sätt på den totala katastrofen, sedan får man börja från noll igen.

Och till råga på allt fick jag inbrott i bilen idag.
Svart, svart, svart.

Så känner jag idag.
Hur känner ni?

 

Varför är det alltid något speciellt med fredagar?

En slags förhoppning på helg och ledighet och roligt. För det är så det ska vara på helger. Roligt. Och fredagen blir en enda förfest på något sett. Man har helgen framför sig, man får glädjas och det bubblar i magen av förväntan.

Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det kan vara ett möte med en vän för att ta en långpromenad i skogen, en stillsam helg med familjen, en rolig fest eller middag. Ut och röja, eller bara en bio eller ett teaterbesök. Eller bara vara. Ta det lugnt och låta vardagen sjunka in.

Så ser jag mina helger. Något av allt det där.

Och idag är jag nöjd. Veckan har levererat flera positiva nyheter och händelser.
Och mitt manus om Anna Holm – nummer tre – har tagit form och är numera ett material på cirka en fjärdedel av totalen.
Bra jobbat, eller hur?

Trevlig helg på er, alla våra fina läsare av Ketchup-livet. 

 

Det är det som är det fiffiga med att arbeta som egen och ha ett kreativt och flexibelt jobb. Man kan sitta var som helst. I vilket land som helst. Och jag som inte har ett ”riktigt” kontor, jag blir ibland trött på att sitta hemma. Så allt som oftast så tar jag min dator och min telefon och sätter mig på något ställe. Ett tu tre så har jag folk omkring mig, liv och rörelse, någon som grejar kaffe och snacks eller lunch, människor som kommer och går och som man kan byta ett par ord med för att sedan sjunka in i jobbet igen.

Som det är på vanliga arbetsplatser.

Så idag sitter jag på Dezentral, världens mysigaste café i Puerto Banus. Om ni har vägarna förbi dessa trakter så måste ni bara pröva deras kaffe och glöm inte den jättegoda energidrinken Apple Mint Energizer!

Idag har jag sällskap av bästa Charlotte Jones Sievers som driver en översättningsfirma, Lingo Translations, hon gör som jag, lämnar hemmet och flyttar ut sitt kontor.

Snart ska vi äta lunch ihop.
Så som man gör när man jobbar på kontor…

Ja, så kan en helt vanlig arbetsdag se ut för mig.
Jobb, café, nya arbetskamrater varje dag.
Lyckliga jag.

 

Igår var jag på ett föredrag om psykisk misshandel. Annika Widén berättade naket och utlämnande om sitt liv och hur hon blev fri från den man som hon hade älskat och levt med i 26 år. Den man som var den stora charmören en gång i tiden men som sakta, utan att hon kunde förstå, blev hennes fångvaktare och översittare och tyrann. Hur hon levde med skammen att leva i ett sådant förhållande, hur hon dolde det för alla och bara levde dag efter dag, utan att ha makten och förmågan att göra något åt det.

En dag sade hennes ena dotter:
”Mamma, jag tycker att du ska rymma härifrån.”
”Men det kan jag ju inte. Jag kan ju inte lämna er”, blev hennes svar.
”Men jag tycker att du ska rymma tillsammans med oss.”

Det blev en start för Annika att förändra sitt liv. Under ett års tid planerade hon i hemlighet att lämna den man som hon samtidigt älskade. Mannen som är pappa till hennes barn.
Det blev starten till att bli Äntligen fri.

Läs mer i Annikas böcker: Äntligen fri och Sår som inte syns. Kanske du är en av dem som behöver hjälp?
http://www.adlibris.com/se/sok?q=Annika+Wid%C3%A9n
Annikas hemsida:
http://www.annikawiden.com/

 

Den här helgen har inte varit lik andra helger.

Paris har attackerats. Europa har attackerats. Vårt öppna samhälle har attackerats.

Jag har knappt inga ord kvar, endast mina tankar.

Vila i frid, alla ni som blev offer. Och mina tankar är med er, alla ni som är anhöriga till offren.

Och vi andra? Politiker. Statsöverhuvuden. Medborgare.
Låt oss alla stå upp för demokratin och det öppna samhället. För åsiktsfrihet.
Och skrota religionen.

Igår mötte jag upp kompisar som kommit hit ner och köpt hus.

I förra veckan var det likadant med andra vänner.

Och veckan innan så var det flera andra som jag känner som var här och åkte runt med mäklare för att lära sig marknaden.

Och alla vill helt plötsligt köpa.

Det är glädjande att se hur Marbella och kusten omkring har förändrats sedan jag kom hit för fem år sedan. Byggandet har tagit fart. Till-salu-objekten står inte still längre, det är budgivning. Priserna stiger.

Och vad händer då i kölvattnet?
Jo, nya restauranger dyker upp. Affärerna säljer varor. Nya projekt välkomnas. Människor vill flytta hit. Entreprenörsandan blomstrar.

Och här finns allt. Europas bästa klimat. Medelhavet. De vackra bergen. Atlanten en timme bort. Skidåkning. Kultutskatter. Städer och byar. Mat. Vin. Historia.

Det är så himla inspirerande att vara med i den här uppsvingen. Det är positivt. Framåttänkande.
Kanske vi ses här nere?

 

Två unga människor.

Idag nåddes jag av det tunga beskedet att Jonathans lungor inte längre orkade. Jag skrev om honom och hans kamp i en krönika för åtta månader sedan. Därefter har det gått snabbt. Igår andades Jonathan för sista gången i famnen på sin familj.

I förra veckan fick jag det fruktansvärda beskedet att en annan ung person inte finns hos oss längre. En person som jag känt i hela hans liv. Det var för mig ett oväntat besked, och jag kan helt enkelt inte ta in det i mitt huvud.

14-åriga Jonathan, han väntade på sin dom. Han låg stilla i sin sjuksäng i slutet och kämpade med sin andning i ett desperat hopp att det ändå till slut skulle komma ett par lungor som passade honom.

Men det gjorde aldrig det.

Själv kan jag ibland gnälla över att rynkorna blir mer synliga, jag får gå till frissan för att färga över det grå håret och jag har lite ont i knäna när jag löper en mil.
Det kallas för att åldras.

Men sörj inte för att du åldras. Många får inte chansen.

Sov gott, ni fina som inte fick möjligheten till livet och ålderdomen. Ni kommer alltid att finnas kvar i mångas hjärtan.

PS. Snälla, se länken här om Jontefonden och tänk över era julklapps inköp i år. Se även JONTEFONDENS hemsida

”Men gud, så länge sedan vi hördes av, var håller du hus nuförtiden?”

Jag ställde frågan igår till en kompis som jag – precis som jag sade till henne – inte hade haft kontakt med på länge. Men så insåg jag helt plötsligt att vi egentligen aldrig någonsin haft kontakt mer än i ett fåtal ytliga sammanhang.

Men vi var kompisar på facebook.
Så, med andra ord, så var vi kanske kompisar även in real life.

Men är det verkligen så? Alla dessa bekantskaper man samlar på sig på facebook, plötsligt så är det som om man känner någon jätteväl men som man faktiskt aldrig träffar. Men personen är frikostig med inlägg om vad han eller hon gör på dagarna, åsikter, maträtter, resor, bilder, vad familjen gör… osv. Och ett tu tre så är man med i deras värld.

Men ändå inte.

Hon som jag träffade igår hade lämnat facebook. Det var därför jag fick en känsla av att det var så länge sedan vi umgicks för plötsligt så visste jag inte alls vad hon hade gjort på ganska länge.

Men vad är det för en konstig värld vi har?
Jag vill ju ha mina vänner på riktigt, inte bara ute i rymden…

 

Så är det måndag igen. Helgen svischade förbi med blixtens hastighet. Och veckan ligger framför mig som ett oskrivet blad.

Mina tomma blad är många och alla ska de fyllas med ord på något sätt. Ord som ska flyta ihop till en historia om Anna Holms liv.

Förra veckan satte jag igång. Innan dess hade jag arbetat länge med att bygga upp historien i mitt huvud och därefter få ner det på papper. Vart jag än gick, vad jag än höll på med så skapade jag min berättelse.

Och nu är det dags att fortsätta och fylla bladen. Ibland står det still i huvudet, ibland går det som tåget. Och det gäller ju att man gillar sin berättelse, sina karaktärer och deras liv. Och jag älskar Anna Holm och hennes ibland struliga liv.

Så idag är det som sagt måndag.
Och här, kära läsare, kommer ett endaste litet smakprov…helt oredigerat.

KAPITEL 1
Jag hade naturligtvis ingen aning om vad framtiden höll i beredskap för mig. Om jag vetat det så skulle jag inte varit så lugn som jag var. Jag trodde mitt liv var i hamn men i själva verket så var jag bara i början på den stora vågen som skulle slunga mig ut på stormiga vatten. Men det visste jag inte då. Jag lallade runt och trodde jag var lycklig – och jag var lycklig – men det var bara en förrädisk yta som snart skulle spolas bort. Om jag hade vetat redan då, så skulle jag nog ha agerat annorlunda och tagit helt andra beslut från början. Men beslut i trängda situationer har aldrig varit min starka sida. Nu fick jag istället komma in i kaoset bit för bit, stund för stund och sakta fick jag förstå vad människor runt omkring mig är kapabla till. Och under tiden fick jag ta mina beslut, ett efter ett, ovetande om vad som väntade runt hörnet.

Så lugnet jag kände då innan allt började hända, den friden över min nyvunna lycka, den var bara så förrädisk. För jag visste inte. Hade ingen aning.

Men nu vet jag.

Min författarkollega och tillika förlagskollega Ingrid Elfberg skrev i veckan en tänkvärd blogg som berörde mig och som fick mig att tänka på mitt eget bloggande. Hon skulle fylla i en enkät från Författarförbundet. De ställde frågor om man som författare känner sig hotad, utsatt för våld eller åsiktsförtryck eller helt enkelt bara börjat självcensurera sig för att ämnen eller frågor man vill skriva om eller har skrivit om, retat upp diverse troll eller bara ”vanligt folk” eller inte går att pressa in i den allmänna politiska korridoren. Ingrid kom till eftertanke ju längre in i enkäten hon kom. Hennes trista slutsats blev:

”Jag insåg, med ett slags kallt raseri, efter det att jag fyllt i och skickat iväg enkäten att jag omedvetet numera utövar självcensur även i andra frågor. Jag kommenterar inte politiskt material längre, jag ger mig sällan in i diskussionstrådar, jag påpekar aldrig när vänner delar dumma eller uppenbart fejkade grejer. Jag har blivit tystare, försiktigare, mera pk. Snäll.”

Jag stannade upp, funderade... och läste det hon skrev två gånger. Nej, tre. Tog in det långsamt och kände efter hur jag själv gör och hur jag själv agerar. Vågar jag säga vad jag tycker? Trycker jag ”gilla” på inlägg som jag faktiskt gillar? Skriver jag bloggar med brännande samhällskritiska ämnen? Gör jag inlägg om migration, tiggeri, SD, Löfven, budgeten, kriminaliteten, gängvåld, bostadsbristen…

Svaret är nej.

Medan sociala media svämmar över med åsiktsproffs så är jag tyst. Håller med många, skyr många, men väljer som sagt tystnaden i flera av dessa ämnen.

Fegt? Ja, kanske det. Men jag är inte helt säker på att jag klarar av all skit som på en sekund bara kan vältra sig över mig om jag tycker ”fel” enligt vissa och ”rätt” enligt andra. Min röst spelar ju knappast någon roll, så varför ska jag gå in i debatterna? Mina bloggar får fortsätta vara reflektioner av vardagen och inom de ämnen som berör mig utan att vara politiska. Mina böcker får fortsätta att vara feelgood.

Så jag är alltså feg. För trollen finns där ute, ibland visar de sig offentligt, ibland döljer de sig och bara är hotfulla helt anonymt. Och vem vill ha dessa troll efter sig?

Men som Ingrid avslutar sin blogg:
”Är det fria ordet fritt? Eller ägs det av andra än mig?”

Tänkvärt.

 

Det kom en kommentar om inlägg på vår blogg som handlar om förskönande om alkohol.

Jag är en person som gärna tar ett glas vin till maten oavsett dag i veckan. Jag har inte upplevt det som ett problem och det hoppas att jag inte att jag kommer att göra framöver heller.

Men problemen finns såklart. Människor som kommer in i ett alkoholberoende kan få hela sina liv förstörda. Och när ser man signalerna som visar att du håller på att gå över gränsen? När är man mogen att säga ”jag har problem med alkohol”? När kan man acceptera omgivningens försynta kommentarar att man kanske dricker lite för mycket? När har man gått så långt så man inser att man måste söka hjälp?

Jag känner människor som brottas med just dessa frågor, eller så brottas de inte alls, för de har inte ens kommit till den insikten. Men jag känner många fler, majoriteten, som precis som jag dricker vin och champagne men utan problem att sätta korken i flaskan, äta en middag utan alkohol eller ta en helt vit månad.

Jag, eller vi alla i Ketchupbloggen, vill inte försköna vardagsproblemen som finns. Men vi vill samtidigt vara ett forum där man kan få skratta eller le, njuta, tänka till ibland och trivas i största allmänhet och ibland för stunden få glömma alla de faror och allt det elände som finns där ute, utan att för den skull sätta skygglappar för ögonen.  Vi vill vara ett vardagsrum fullt av sköna människor som kan diskutera och må bra. Och personligen skriver jag gärna bloggar med glimten i ögat, ibland provocerande och ibland med en djupare undermening. Och jag hoppas alla våra följare och läsare (och ni håller på att bli många) trivs här i vårt vardagsrum.

I veckan fick jag ett oerhört tragiskt besked. Det har tagit mig hårt mitt i vardagen då man ändå ska sköta det som förväntas av en. Men några ord från en vän etsade sig fast och dessa ord vill jag förmedla till er alla:

”Släng inte bort tid att bråka med dina nära.
Livet är så kort och ingen av oss vet hur länge vi lever.
En dag kommer det att vara försent att tala om för någon hur mycket han eller hon betyder för dig”.

Fina ord. Ta hand om er.
Och passa på och njut av livet.

 

För ett par veckor sedan bloggade jag att vin är nyttigare än motion. Och jösses vad folk älskade den bloggen. Nu kommer jag med nästa påstående:

Champagne ger dig bättre minne.

Detta enligt en ny forskning som visar att champagne hjälper mot minnesförsämring samt motverkar demens.

Jamen hur bra låter inte det då?
Vin istället för motion och så lite skumpa för att slippa bli dement.

Forskningen gör ju enorma framsteg vilket gör att folket blir glada, lyckliga, lite fulla och med otroliga minnen. Samt med god kondition.
Allt medan man har ett glas rött i ena handen och ett glas skumpa i andra.

Så... Skål ta mig fan!
(Hick)

 

Blankt papper…
Men nu för tiden inget vanligt papper utan ett blankt dokument på en dataskärm.

Ångest.
Ja, det är väl bara förnamnet.

Anna Holm ska bli bok tre. Jag har tagit sats nu så många gånger. Skjutit upp. Hittat på allt annat som är viktigt. Blivit upptagen. Blivit hungrig. Törstig. Måste fixa. Ringa. Göra...  vad fan som helst.

Men faktum är att det enda som är sant är att jag har skrivkramp.

Eller ångest.
Blankt papper…

Nu ska jag bara fylla det med ord, en historia, en berättelse utifrån mitt redan skrivna och genomtänkta synopsis. Mina karaktärer ska få liv igen, nya bekantskaper ska presenteras och gamla försvinna. Jag har historien i mitt huvud.
Nu gäller det bara att få ner allt i skrift.

Svårt?
Nja…

Mendet är ju jag som är författaren. Om inte jag kan, vem ska då kunna…?

 

Söndag är vilodag.

Traditionellt har butiker varit stängda på söndagar i kristna länder, enligt principen om vilodagen men på 1970-talet släpptes öppettiderna fria i Sverige. Numera är allt öppet, från storhandel till små butiker. Alla ska jobba, alla ska handla, alla ska rusa runt även på söndagar och vara effektiva och duktiga. Men så går vi in i väggen också.

I många europeiska länder är söndagen fortfarande en vilodag. Det betyder att man gör saker tillsammans utan att för den skull springa och handla. Jag minns när jag flyttade till Bryssel 1997 och hur jag insåg att allt i det landet var stängt på söndagarna, precis allt. Istället samlades människor och åt lunch, de gick långa promenader, cyklade, hade aktiviteter med sina barn. Att åka till Ikea eller Bauhaus gick inte, för de var stängda. Punkt slut.

Nu – i Spanien – så är söndagen en självklar dag till att möta familj och vänner och förutom kyrkan så är lunchen närmast lika helig. Hela släkten börjar med kyrkobesöket klockan elva, därefter samlas alla och äter en lunch som kan hålla på till klockan sex på kvällen. Alla är med. Mormor, faster, syskon, föräldrar, grannar, vänner, barn och barnbarn. Efter det går man hem och vilar. Man är ju mätt liksom.

Jag älskar söndagar. Och jag har tagit efter de traditioner man har här… nja, inte kyrkan kanske, men resten. Varje söndag inleds med planering var vi ska äta och med vilka. Ofta blir vi många. Och alltid blir det länge. Och varje söndag blir en ny, skön upplevelse.

När man kommer hem på kvällen så vilar man. Och man får känna inom sig hur redo man är inför veckans arbete.

Precis som det var förr i tiden.

 

Fel!
Jag kör fel!

Med en isande känsla i kroppen, som får blodet att frysa till istappar och som i sin tur får hjärnan att sluta fungera så inser jag att jag precis missade avfarten och därmed missade infarten till… flygplatsen. Jag märker hur jag i nattens mörker – klockan är fem på morgonen – hamnar på motorvägen mot Sevilla istället för att fortsätta rakt fram på motorvägen mot Malaga och flygplatsen.

Fan!
Fan, fan, fan!

Och när har jag möjlighet att svänga av från motorvägen som går till Sevilla då?
Och så satans mörkt det är, vilket väderstreck ska jag åt?

Bara lugn, Birgitta. Bara lugn!
LUGN!

Kommer på att jag har en GPS. Ja, en GPS. Nu ska allt ordna sig.
Jag saktar ner farten och vrider GPS-knappen fram och tillbaka för att ställa in den på flygplatsen. Det går, och ett förrädiskt lugn sprider sig i mina vener.

Men det tar snabbt slut.
Isen kommer tillbaka med våldsam kraft, som en hel istid faktiskt.
Alla motorvägar, precis alla, har spanjorerna lyckats bygga om runt omkring Malaga. Min GPS går bananas och tanten i högtalarna berättar hela tiden att jag ska vända om eller ta mig till en körbar väg.

Fan, fan, fan.

Måste alltså lita på mitt lokalsinne som aldrig har existerat.

Så kommer en avfart, jag svänger av vägen bort från Sevilla, i ett svettigt ögonblick hade jag faktiskt övervägt att åka dit, har aldrig varit där, men förnuftet tog tag i mina stelfrusna vener och nu svänger jag av. Mot Malaga. Letar efter skyltar, så som man gjorde innan GPS:en gjorde entré. Gryningen kommer, jag kan plötsligt skönja havet, jag åker åt det hållet, kommer fel, vänder om, börjar hitta skyltar till ställen jag känner igen och …
Ett tu tre står det en skylt med ”flygplats” på.

Flygplats!

Jag skriker ut min glädje, yes, jag är på g igen, jag är med i spelet, man räknar inte ut Birgitta Bergin i första taget, jag är fucking bäst! Drar på som en bålgeting, kommer in med skrikande hjul på flygplatsen, slänger nycklarna till Jonas som alltid tar hand om bilen, han står där troget och väntar, rusar in i flyghallen, tränger mig förbi alla i säkerhetskontrollen, springer till gaten som nästan ska stänga och är glad att jag för en gångs skull bara åker med handbagage.

Jag hann.
Jag sitter på planet.
Lite svettig. Lite skärrad. Men jag hann.

Sevilla får det bli någon annan gång.

 

Söndag eftermiddag.

Solen har gömt sig bakom molnen men det är ändå 22 grader ute. Förbereder mig för kommande veckan. Precis som de flesta andra människor.

Vissa kallar det för söndagsångest.

Jag känner bara en spirande inspiration.

Åker till Sverige på tisdag.

Pratar om mitt författarskap på Olskroken Akademibokhandeln på onsdagkväll. Samma på Akademibokhandeln Kungälv på torsdagkväll.

Möten om spännande framtidsprojekt.

Middag med mamma.

Och ta-da! Lunch med Ketchup-tjejerna med tillhörande fotografering.

Lördag bär det av tillbaka till Marbella igen.

Så… ingen söndagsångest. För life is good.
 

Att vin är nyttigare än motion är tydligen ett påstående som alla vill tro på. Mitt blogginlägg från i förrgår har delats på facebook i skrivandets stund 158 gånger och våra besökare på Ketchup-bloggen har ökat markant. Det får mig att förstå att man läser det man vill läsa.

Och man tror på det man vill tro på.

Självklart så är inte vin nyttigare än motion, men med Jante vilande på ena axeln och Luther på den andra så blir det så befriande när någon professor har gjort en undersökning som tillåter sådant som Jante och Luther ogillar.

Alkohol.
Dans.
Skratt.
Tro på sig själv.

Tanken får mig att fundera lite ytterligare. Visst ska man få göra allt som man vill?

Man får ha långt hår fast man är gammal. Man kan svära i kyrkan. Man får ha hur kort kjol som man bara vill (själv) utan att andra ska bli provocerade. Man får bli kär i vilken ålder som helst. Man kan dansa när man vill. Man får skratta lite för högt. Man får säga att man själv är skitsnygg. Man får leva ut sina drömmar. Man får tycka precis vad man vill. Man får dricka vin på måndag morgon.
Och så vidare.

Så lev. Inom lagen.

Visst är det härligt?

Och förresten: mitt omslag till nästa roman är färdigt. Det är härligt!

Telefonterror.
Det är precis vad det handlar om.

Jag har några olika telefonabonnemang. Mobilt och fast. Och något konstigt har hänt det sista året. Mina nummer måste ha kommit in i någon slags rulle.

Försäljningsrullen.

Nästan varje dag blir jag uppringd av en klämkäck tjej eller enormt bryende kille eller tvärtom. De vill mig väl. De bryr sig verkligen och särskilt bryr de sig om mig. Bara mig. De försöker skapa en förtrolighet, de har verkligen något att säga, något som kommer att göra mitt liv betydligt lättare och bättre.

Lättare att leva.

Och jag kommer att tjäna på det.

Ja, ni vet. Ni känner säkert igen dem. Postkodlotteriet. Orange kuvertet. Miljonlotteriet. Prenumeration på strumpor. Fonder. Telefonabonnemang. Elpriser. Listan kan göras hur lång som helst.

Och de använder mitt namn. Flera gånger. Väldigt förtroligt. ”Jag vill inte att du missar den här unika chansen, Birgitta”. Och de vilar rösten med jämna mellanrum, tar en kort paus, smeker sig in i mitt liv där jag stressad står i kö i någon jäkla snabbköpskassa, sitter i bilen, lagar mat, skriver på mitt manus, duschar, försöker sova, klipper gräset eller målar naglarna.

Alltid i fel läge och… de ringer jämt!

Jag svarar snällt, talar om att jag inte är intresserad men de vill ju mig så väl. ”Inte ska du väl gå miste om den här chansen, det här tar inte lång tid, vill du verkligen inte veta, du kommer att vinna, det finns garanti, stensäkert…”

Tack för samtalet alla telefonförsäljare. Men nej tack.

 

Jag visste det!

”Vin är nyttigare än motion”.

En studie visar att långvarigt drickande minskar farligt kolesterol nästan lika effektivt som mediciner. Det säger professor Fredrik Nyström och artikeln går att läsa i Aftonbladet. Dessutom blev blodfetterna bättre och levern belastades inte alls.

Haha, sådana studier gillar jag som gärna tar ett glas vin till maten oavsett vilken veckodag det är, precis som större delen av Europa gör. Numera gäller det även många svenskar, tyvärr lite för mycket nosandes i boxvinerna där det där glaset lätt tenderar att bli både tre och fyra.
Det är kanske mindre bra…

Undersökningar eller inte.
Bra med motion, bra kost, och ett glas vin om dagen (och ja, ja då, ibland mer än ett glas). Det är i varje fall mitt recept. Och än så länge är alla mina värden perfekta, min vikt okej, mitt flås funkar och mitt humör är (oftast) på topp.

Skål på er!

Det är lite soldis. Eller kanske är det dimma, jag har lite svårt att veta skillnaden ibland. Men jag kisar med ögonen för jag kan inte riktigt se horisonten. Jag vet att den finns där men den är inbakad i något vitt, bomullsaktigt. Så sluter jag ögonen helt och det är då som jag så tydligt kan se dig framför mig samtidigt som jag hör vågorna hur de stilla och nästan lite lojt rullar upp på stranden, en efter en, i evighet för dagen. Lite sand och stenar följer med och det rasslar till varje gång de rullar med vattnet, fast ändå väldigt tystlåtet och stilla. Jag hör en fiskebåt tuffa där ute, annars är det inte många ljud som tillåter sig.

Havet.

Det är där jag talar med dig. Så har det varit hela tiden, ända sedan den dagen du inte längre fanns att ringa, besöka, sitta tillsammans med, att se in i dina ögon och få svaren där och då.
Nu talar jag till dig och jag väntar och väntar på dina svar.

Ibland kommer de. Svaren alltså. På olika sätt, inte med en tydlig mening, utan mer i tecken. Det är en tröst och jag lyssnar.

Fiskebåtens ljud har avtagit, jag öppnar mina ögon och jag kan se hur den har tuffat rakt ut mot den gräddvita horisonten och hur den försvinner in i bomullen.

Idag har jag inga frågor. Men jag söker närheten och visst känner jag det, den där varma brisen som sveper runt mig och som vill tala om att du är närvarande.
Du kommer alltid, alltid att finnas hos mig, i mig och med mig. Snart fem år sedan du lämnade oss, men fortfarande så verklig.

Tack pappa, för alla fina år.
 

Syster kommer på besök till Spanien.

Systers bagage på villovägar, rullbanden på flygplatsen funkar nämligen inte.

Dagen efter: systers bagage fortfarande inte på plats.

Regn.

Trotsar vädret och tar morgon-power-walk.

Frukost. Ingen ost.

Ska duscha.

Varmvattenberedaren har pajat.

Regn.

Ringer elkille.

Spansk nationaldag! Hade ingen aning. Elkille jobbar inte.

Alla affärer stängda.

Regn.

Duschar kallt.

Lunch ute.

Skrattar trots allt.

Hem och väntar på bagage.

Tid på restaurang på kvällen.

Inget bagage.

Hämtar indiskt på hämtställe. Avbokar restaurang.

Bagage kommer!!

Nästa dag. Idag.

Sol.

Syster åker hem.

Vad jag älskar Spanien och att ha besök. Trots regn. :-)

 

Jag besöker olika nätverk, föreningar, klubbar och sammanslutningar av olika slag och storlekar med min inspirations-föreläsning: Våga och vinn.

"Att ta det där klivet rakt ut i luften utan att veta om man landar mjukt eller hårt.
Det var det jag gjorde. Jag bestämde mig. Jag ville bli författare. Jag ville skriva romaner.
Fem år senare så står jag nu här. Med fyra utgivna romaner och två till på gång. Men vägen har inte varit helt lätt, man får inget gratis. Hårt slit och jävlar anamma. Men jag lever min dröm och det är det viktigaste.
Kom och hör min berättelse. Jag vill dela med mig av min resa till där jag befinner mig idag. Med min envishet. Min styrka. Och med alla mina svagheter."

Anna Moberg, egenföretagare på Vincere Rekrytering i Borås uttryckte sig så här efter en sådan föreläsning:
”Att bara våga ta ett steg rakt ut i luften utan att veta hur du landar? Tänker då speciellt på yrkeslivet. Alla bär vi på någon dröm som vi vill förverkliga men vi kanske också har en dröm som vi vill ska stanna vid just en dröm? Birgitta berättade om sin prestationsångest som författare när hon skrev sina första böcker och att hon verkligen ville att det skulle vara ”på riktigt”. När Birgitta nådde sitt mål med sina böcker så satte hon nästa gång upp ännu högre mål. Det kan ju innebära att även om man har ett bra självförtroende, kan självkänslan få sig en törn. Man börjar tvivla på sig själv. Men att det är viktigt att "Feel good" finns på vägen, ett bra och fint ord tycker jag.”

”Du fick mig att bli tårögd på din föreläsning. Gick verkligen rakt in”.
Anna Moberg

Hör av dig till mig om du vill att jag kommer till just ditt nätverk för ett besök.
birgitta@birgittabergin.se

Så vaknar man till nyheten som fick i varje fall mig att tappa hakan.

DÖ är DÖD.

Kristdemokraterna har klivit av och Kinberg Batra går raskt ut i oktoberkvällen och konstaterar med ett halvt leende att ja, nu är DÖ död.
Svenska folket hickar till, media går banans, SD ropar nyval och Löfvén skriker om svek och brustna löften.

Jag sitter och följer rapporteringen, försöker förstå, och det enda jag kan konstatera är att jag någonstans inom mig upplever att nu kanske det äntligen kommer att hända saker. Jag har aldrig tidigare upplevt kaos i Sverige så som det är nu, men det är så mycket idag som verkar glida politikerna ur händerna.
Handlingsförlamning.
Kommer decemberöverenskommelsens död kunna bryta detta? Kommer partierna att ta sig ur sina olika vacuum och ta det ansvar som vi medborgare förväntar oss att de bör göra?

Jag tvivlar.
Folk är fega, politiker är fega. Men just idag så måste jag säga: KD är i varje fall inte fega.

Och jag brottas fortfarande om min nya roman ska heta ETT BREV KOMMER LASTAT eller SOM ETT BREV PÅ POSTEN.

Det gäller ju att prioritera vad som är viktigast. :-)
Trevlig lördag!
 

eller...
”Ett brev kommer lastat”.

Det är frågan. Jag pratar om titeln på nästa roman, ni vet den där om det gamla paret som blir förälskade och deras knäppa familjer. Just nu är det titel, baksidestext och omslag som diskuteras vilt med bokförlaget. Redan på fredag börjar införsäljningen till bokhandeln. Utgivning i vår.

Så svårt! Vad tycker ni?

Baksidestext, omslag och titel… det är ju det som gör att man överhuvudtaget köper boken. Om man nu inte helt enkelt har bestämt sig för att trava iväg och ”köpa nästa Bergin-bok”.

För det är ju så jag vill ha det.
Såklart.

Dumheter, säger jag bara.
Men hon är en tjej som ibland tar lite dåliga beslut, kanske beroende på att hon har ett tufft och stressigt liv. Saker går inte som hon önskar och hon mår faktiskt inte alltid så bra. Så ja, ibland kan även jag undra hur hon kan snäsa av sina nära som vill henne väl, hur hon inte använder sitt omdöme, hur omoget hon kan bete sig i olika situationer. Men jag vet ju att hon i själva verket är en smart brud.

Jag talar om min karaktär.
Som om hon finns på riktigt.
Och ja… i min värld finns hon. I mitt huvud.

Idag startas resan ner till Marbella, denna gång i bil. Kvar lämnar jag en skön känsla av en lyckad bokmässa, bokrelease och härliga föreläsningar för kvinnor med mitt tema: ”Våga och Vinn”. Kvar finns sötman av att Ett oemotståndligt förlag har sålt i över 30 000 ex och att det bara fortsätter, igår låg jag på Adlibris 15:e bäst säljande pocket i Sverige. Anna Holm finns numera i många hem och fler ska det bli.

För på plats i Marbella börjar det igen. Anna Holms liv ska bli en bok tre. Och jag lovar – det är där ni alla ska få lära känna den skärpta tjejen som hon egentligen är.
Så… en gång för alla: Anna Holm är inget våp.

Hejdå Sverige. För denna gång.

Kammar mig och sätter sminket på plats. Pratar för mig själv. Går in i min bubbla och låter omvärlden bli just… omvärlden. Övar lite på det jag ska säga som jag egentligen redan kan.

Varför?
Jo, ikväll är det ketchup-time.
Vårt första gemensamma event. Lizelotte, Christina och jag. Tre vänner som bloggar och har roligt tillsammans. Det hoppas vi ska smitta av sig till er.

Ikväll ska jag berätta om mitt författarskap och hur man vågar och vinner.
Det ska Christina med. Men hon har en annan historia.
Och Lizelotte, den av oss som skriver de mest finstämta texterna, ikväll ska hon presentera kläder av kvinnor, för kvinnor: Milook.

Snart ses vi!

Bokmässan är över.
Releasen för En oemotståndlig affär är över.
Nya manuset är inlämnat.
Föredragen är gjorda för denna Sverige-resa.

Jag känner mig nästan… ledig. Det känns lite konstigt. Får passa på att mysa med min familj och gå promenader med lilla Pepsi.
Innan allt sätter igång igen...

Men ett viktigt och roligt evenemang är kvar innan jag styr kosan ner mot Marbella på söndag: Ketchup of the days event imorgon.

Jag hoppas många av er kommer. Ses där!

Jag kände det redan när jag stegade in på bokmässan i år. Hur det här senaste året har fått mig att växa som författare. Hur jag numera omger mig med författarkollegor, förlagsfolk, media, bloggare och inte minst… en stor läsekrets. Med över 30 000 sålda ex och dessutom mängder av bibliotekslån så har Anna Holm och Ett oemotståndligt förlag hittat sin läsekrets. Och de tar sig till min monter eller vart jag än befinner mig för de vill köpa nästa bok, de vill ha den signerad och de vill ta bilder och få en pratstund. Det spelas in film, jag blir intervjuad av Storytel, man minglar på all sköns mingel hos olika förlag, det knyts kontakter, man pratar utland och film och framtid, jag framträder med min inspirationsföreläsning VÅGA OCH VINN och vi har sköna och roliga kvällar med förlagskollegor, författarkollegor och alla andra som älskar böcker och bubbel och skratt!

Och på toppen av det: en timma innan avslut på söndagen kom mailet från min förläggare som inte befann sig på bokmässan: ”Läst ditt senaste råmanus. Gillar det! Förslag på titel?”
Yes! Utgivning i vår, kan inte vänta.

Så beger jag mig hemåt med värkande fötter och en förstorad hjärna efter fyra vansinniga dagar, lycklig och nöjd, och jag tänker plötsligt tillbaka på bloggen jag skrev för exakt två år sedan. Nu har det hänt. Bambi har blivit stor.

PS. Checka in lite bilder från mässan, en salig blandning…

Bokmässan är här. Varje år sista helgen i september. Bästa helgen för alla inom förlagsvärlden, mediavärlden, författarvärlden.

Sjukt mycket folk, ömma fötter, nätverkande, intervjuer, signeringar, författarsamtal, möten, möten, möten, mingel, vimmel, sena middagar, Parkbaren… listan kan göras ändå längre men man kan sammanfatta det med ett enda ord.
Galet.

Möt mig gärna i Bokfabrikens monter B09:01. Jag signerar söndag 13-14 men kommer att vara där till och från alla dagar när jag inte har andra uppdrag. Eller kom till Storytels scen (B08:21) fredag klockan 14, då blir jag intervjuad där. Eller kika förbi Gothias reception vid 15 på fredag, då blir det filminspelning. Eller bara hör av dig så ses vi! (Lämna meddelande i montern till exempel)

Eller så ses vi på Park.

Eller hur.

Ja, det är sant. Jag knarkar och det blir bara värre och värre. Jag kan inte sluta, det är ett galet begär. Ett gift. Jag sätter igång på morgonen det första jag gör och sedan kan jag hålla på till och från hela dagen. Och innan jag går och lägger mig blir det en sista injektion.

Jag knarkar alltså.
Listor. Topplistor.
Alltså… Jag knarkar topplistor.

Alltsedan jag började sälja mycket böcker så har det här bara blivit värre och värre. Storytels lista var den första jag knarkade, sedan kom Adlibris, Bokus, Readly, Akademibokhandeln… you name it. Det finns topplistor för alla böcker, sedan kan man bena ut dem i till exempel bara inbundet eller bara pocket. Man kan filtrera bort deckare och fakta och bara gå på skönlitteratur. På Storytel kan man filtrera fram skönlitteratur och sedan feelgood. Och ju mer man filtrerar ju högre upp på listorna kommer man.

Försäljningslistorna.
Så… spännande. Ett slags knark.
Och jag är beroende.

Igår fick jag reda på att jag är 56:e bäst säljande pocket (Ett oemotståndligt förslag) på Adlibris av alla kategorier och alla språk. Av över två miljoner olika titlar totalt så är jag alltså på plats 56. En rätt skön känsla.

På Storytel har jag legat på topplistan sedan En oemotståndlig affär kom ut. Ett oemotståndligt förslag låg på deras topplista i fem månader och hoppade upp igen när min nya kom ut, då blev föregångaren het igen.

Och så där håller det på.

Jag måste sluta, jag inser ju det. För ett slags knark, det är det faktiskt.
 
Men… imorgon börjar bokmässan. Då ska jag bara koncentrera mig på det i fyra dagar! Tjoho!



 

Min fjärde bokrelease. Den första, 2012, var magisk, över tvåhundra personer kom som var nyfikna på att jag skulle ge ut en bok. Så annorlunda, så spännande. På den andra bokreleasen, 2013, kom det cirka etthundrafemtio personer, för nu skulle Birgitta ge ut en roman till! Med andra ord, det var inte bara en engångsföreteelse, och det ville man fira. Till den tredje releasen, 2014, kom det cirka etthundra personer. Nytt manus, nytt förlag, fredagkväll. Och i år… söndag eftermiddag, strålande sol och varmt… kom det cirka sextio personer. Hon ska ge ut en roman igen… Ingen sensation längre.

Jag blir större och större som författare, säljer mer och mer, har fått en stor läsekrets, får läsarbrev varje dag… men bland mina vänner börjar det här bli vardagsmat.

Visst är det lustigt?

Om det blir en ny bok i vår och en ny release… ja, då får jag nog bli lite kreativ. Då får det bli en jäkla fest, eller hur!

Hur som helst… ni som kom, ni är bäst. Och mitt förlag, ni är bäst.
Tack alla.

Och by the way… idag gick nya manuset iväg till förlaget. Nu är det bara att vänta. HJÄLP!

Kommer det bli bra? Kommer folk att komma, alla de som sagt att de ska komma? Vad ska jag ha på mig? Vad ska jag säga? Kommer bubblet att räcka? Tänk om mina barns tåg från Stockholm blir försenat?

Öppnar datorn med tekoppen i ena handen och möts direkt av ett antal vänner som sedan länge har tackat ja men plötsligt säger sig inte kunna komma. Vad är det som har hänt som gör att man tackar nej till något mindre än ett dygn innan releasen - som man tidigare har tackat ja till? Det gör mig ledsen, men så bestämmer jag mig för att strunta i det, inte låta deras ändrade planer förstöra min dag.

Jag dyker in i garderoben och blir stående. Fryser blicken på en klänning men blir orolig att den kanske blir för fin? Men vadå? Jag ska ju vara balens drottning idag, det är jag som släpper en bok efter månader av slit, sena nätter, ångest, förtvivlan, glädjefnatt och skrivkramper. Det är jag som äntligen har min pappersbebis i handen och det är därför som folk kommer till Akademibokhandeln i Göteborg i eftermiddag, bara för att fira med mig och mitt förlag.

Så varför ska jag då inte få vara fin?

Jag bestämmer mig för klänning, men inte vilken av dem, och jag bestämmer mig för att detta verkligen är min dag och leendet sprider sig i mitt ansikte, jag vet plötsligt vad jag ska säga till alla och nu är det faktiskt inte många timmar kvar.

Och klumpen i magen förvandlas till… förväntan.

Ja, idag är det min dag.

PS. Jag har bjudit in vänner och bekanta i Göteborgsområdet. Om någon av er skulle ha vägarna förbi Göteborg idag så är ni såklart varmt välkomna till Akademibokhandeln i Göteborg klockan 16.30-18.30. Jag tror nog både bubbel och snittar räcker.

Vill bli klar innan bokmässan, vill leverera till förlaget så att jag kan ta en liten paus och slappna av lite. För i det här skedet kan jag aldrig slappna av – aldrig – jag är liksom besatt. Och så har jag ytterligare en viktig sak den här helgen som gör att jag vill att alla ska gå man ur huse och släppa allt och då måste ju jag också släppa allt och man ska alltså vallfärda till Akademibokhandeln på Kungsgatan i Göteborg på söndag.

Varför? För att jag ska ha mingel och release för ”En oemotståndlig affär”.

Bättre sent än aldrig.

Och då kommer jag osökt in på frågan: titel på nästa bok… ”Nu eller aldrig”, är det en bra titel eller inte?

Nej, nu ska jag gå och lägga mig.

Godnatt.

Eller godmorgon om ni så vill.

Ni vet, Reinfeldt och Guillou och Härenstam. Som tur var hade jag även sällskap av Janouch och min idol Marian Keyes, drottning av feelgood, så lite kvinnlig färgring var där allt.

Jag stod en stund och bara mös lite, blev tvungen att ta ett foto och insåg att Maxi inte har särskilt många inbundna romaner att sälja. Pocket, jovisst, men de här lite dyrare, där är de otroligt selektiva. Och så får jag vara med! Jag lämnade avdelningen med ett leende och tänkte att den här gången behövde jag inte möblera om i hyllorna.

För det kan jag erkänna att jag gör ibland. Tycker jag att mina böcker inte har tillräckligt bra plats, tja, då flyttar jag bara om lite. Lite olydig får man väl vara…

Det är storm på Västkusten idag. Men det gör inget. Jag redigerar manus och har massor av levande ljus omkring mig. En sådan kontrast mot Spanien, men det är ju det som är charmen.

Och ikväll ska Ketchup-flickorna komma hem till mig! Vi ska se vad vi kan förbättra och fixa till på vår blogg. Om någon har synpunkter så hojta gärna till!

Vi vill ju bara bli bättre… :-)

Mitt föredrag ”Våga och vinn” kanske kan inspirera några, vem vet. Egentligen spelar det ju ingen roll om du tar klivet rakt ut i luften för att bli författare eller för att starta något annat du har drömt om. Huvudsaken är ju att man ska VÅGA OCH VINNA.

Det har varit en intensiv månad här nere. Faktum är att jag har skrivit fyrtio procent av mitt nya manus här. (Och då började jag i april…) Så visst har jag jobbat. Ibland flera nätter i rad.

Idag sade jag adjö till havet. Det havet som finns här. Som smeker mig med värme, brus och kärlek. Som får mina ögon att tåras av… hopp. Det är så gränslöst vackert. Men jag vet ju att jag kommer hem till nästa hav, det bohusländska, det karga, kalla och med den oändliga horisonten. Jag älskar det lika mycket. Och det ska bli fint att möta hösten efter den hettan som varit i Spanien. Nu har jag tre intensiva veckor på mig och…
kanske vi ses någonstans under den tiden.