Bokmässan är över.
Releasen för En oemotståndlig affär är över.
Nya manuset är inlämnat.
Föredragen är gjorda för denna Sverige-resa.

Jag känner mig nästan… ledig. Det känns lite konstigt. Får passa på att mysa med min familj och gå promenader med lilla Pepsi.
Innan allt sätter igång igen...

Men ett viktigt och roligt evenemang är kvar innan jag styr kosan ner mot Marbella på söndag: Ketchup of the days event imorgon.

Jag hoppas många av er kommer. Ses där!

Jag kände det redan när jag stegade in på bokmässan i år. Hur det här senaste året har fått mig att växa som författare. Hur jag numera omger mig med författarkollegor, förlagsfolk, media, bloggare och inte minst… en stor läsekrets. Med över 30 000 sålda ex och dessutom mängder av bibliotekslån så har Anna Holm och Ett oemotståndligt förlag hittat sin läsekrets. Och de tar sig till min monter eller vart jag än befinner mig för de vill köpa nästa bok, de vill ha den signerad och de vill ta bilder och få en pratstund. Det spelas in film, jag blir intervjuad av Storytel, man minglar på all sköns mingel hos olika förlag, det knyts kontakter, man pratar utland och film och framtid, jag framträder med min inspirationsföreläsning VÅGA OCH VINN och vi har sköna och roliga kvällar med förlagskollegor, författarkollegor och alla andra som älskar böcker och bubbel och skratt!

Och på toppen av det: en timma innan avslut på söndagen kom mailet från min förläggare som inte befann sig på bokmässan: ”Läst ditt senaste råmanus. Gillar det! Förslag på titel?”
Yes! Utgivning i vår, kan inte vänta.

Så beger jag mig hemåt med värkande fötter och en förstorad hjärna efter fyra vansinniga dagar, lycklig och nöjd, och jag tänker plötsligt tillbaka på bloggen jag skrev för exakt två år sedan. Nu har det hänt. Bambi har blivit stor.

PS. Checka in lite bilder från mässan, en salig blandning…

Bokmässan är här. Varje år sista helgen i september. Bästa helgen för alla inom förlagsvärlden, mediavärlden, författarvärlden.

Sjukt mycket folk, ömma fötter, nätverkande, intervjuer, signeringar, författarsamtal, möten, möten, möten, mingel, vimmel, sena middagar, Parkbaren… listan kan göras ändå längre men man kan sammanfatta det med ett enda ord.
Galet.

Möt mig gärna i Bokfabrikens monter B09:01. Jag signerar söndag 13-14 men kommer att vara där till och från alla dagar när jag inte har andra uppdrag. Eller kom till Storytels scen (B08:21) fredag klockan 14, då blir jag intervjuad där. Eller kika förbi Gothias reception vid 15 på fredag, då blir det filminspelning. Eller bara hör av dig så ses vi! (Lämna meddelande i montern till exempel)

Eller så ses vi på Park.

Eller hur.

Ja, det är sant. Jag knarkar och det blir bara värre och värre. Jag kan inte sluta, det är ett galet begär. Ett gift. Jag sätter igång på morgonen det första jag gör och sedan kan jag hålla på till och från hela dagen. Och innan jag går och lägger mig blir det en sista injektion.

Jag knarkar alltså.
Listor. Topplistor.
Alltså… Jag knarkar topplistor.

Alltsedan jag började sälja mycket böcker så har det här bara blivit värre och värre. Storytels lista var den första jag knarkade, sedan kom Adlibris, Bokus, Readly, Akademibokhandeln… you name it. Det finns topplistor för alla böcker, sedan kan man bena ut dem i till exempel bara inbundet eller bara pocket. Man kan filtrera bort deckare och fakta och bara gå på skönlitteratur. På Storytel kan man filtrera fram skönlitteratur och sedan feelgood. Och ju mer man filtrerar ju högre upp på listorna kommer man.

Försäljningslistorna.
Så… spännande. Ett slags knark.
Och jag är beroende.

Igår fick jag reda på att jag är 56:e bäst säljande pocket (Ett oemotståndligt förslag) på Adlibris av alla kategorier och alla språk. Av över två miljoner olika titlar totalt så är jag alltså på plats 56. En rätt skön känsla.

På Storytel har jag legat på topplistan sedan En oemotståndlig affär kom ut. Ett oemotståndligt förslag låg på deras topplista i fem månader och hoppade upp igen när min nya kom ut, då blev föregångaren het igen.

Och så där håller det på.

Jag måste sluta, jag inser ju det. För ett slags knark, det är det faktiskt.
 
Men… imorgon börjar bokmässan. Då ska jag bara koncentrera mig på det i fyra dagar! Tjoho!



 

Min fjärde bokrelease. Den första, 2012, var magisk, över tvåhundra personer kom som var nyfikna på att jag skulle ge ut en bok. Så annorlunda, så spännande. På den andra bokreleasen, 2013, kom det cirka etthundrafemtio personer, för nu skulle Birgitta ge ut en roman till! Med andra ord, det var inte bara en engångsföreteelse, och det ville man fira. Till den tredje releasen, 2014, kom det cirka etthundra personer. Nytt manus, nytt förlag, fredagkväll. Och i år… söndag eftermiddag, strålande sol och varmt… kom det cirka sextio personer. Hon ska ge ut en roman igen… Ingen sensation längre.

Jag blir större och större som författare, säljer mer och mer, har fått en stor läsekrets, får läsarbrev varje dag… men bland mina vänner börjar det här bli vardagsmat.

Visst är det lustigt?

Om det blir en ny bok i vår och en ny release… ja, då får jag nog bli lite kreativ. Då får det bli en jäkla fest, eller hur!

Hur som helst… ni som kom, ni är bäst. Och mitt förlag, ni är bäst.
Tack alla.

Och by the way… idag gick nya manuset iväg till förlaget. Nu är det bara att vänta. HJÄLP!

Kommer det bli bra? Kommer folk att komma, alla de som sagt att de ska komma? Vad ska jag ha på mig? Vad ska jag säga? Kommer bubblet att räcka? Tänk om mina barns tåg från Stockholm blir försenat?

Öppnar datorn med tekoppen i ena handen och möts direkt av ett antal vänner som sedan länge har tackat ja men plötsligt säger sig inte kunna komma. Vad är det som har hänt som gör att man tackar nej till något mindre än ett dygn innan releasen - som man tidigare har tackat ja till? Det gör mig ledsen, men så bestämmer jag mig för att strunta i det, inte låta deras ändrade planer förstöra min dag.

Jag dyker in i garderoben och blir stående. Fryser blicken på en klänning men blir orolig att den kanske blir för fin? Men vadå? Jag ska ju vara balens drottning idag, det är jag som släpper en bok efter månader av slit, sena nätter, ångest, förtvivlan, glädjefnatt och skrivkramper. Det är jag som äntligen har min pappersbebis i handen och det är därför som folk kommer till Akademibokhandeln i Göteborg i eftermiddag, bara för att fira med mig och mitt förlag.

Så varför ska jag då inte få vara fin?

Jag bestämmer mig för klänning, men inte vilken av dem, och jag bestämmer mig för att detta verkligen är min dag och leendet sprider sig i mitt ansikte, jag vet plötsligt vad jag ska säga till alla och nu är det faktiskt inte många timmar kvar.

Och klumpen i magen förvandlas till… förväntan.

Ja, idag är det min dag.

PS. Jag har bjudit in vänner och bekanta i Göteborgsområdet. Om någon av er skulle ha vägarna förbi Göteborg idag så är ni såklart varmt välkomna till Akademibokhandeln i Göteborg klockan 16.30-18.30. Jag tror nog både bubbel och snittar räcker.

Vill bli klar innan bokmässan, vill leverera till förlaget så att jag kan ta en liten paus och slappna av lite. För i det här skedet kan jag aldrig slappna av – aldrig – jag är liksom besatt. Och så har jag ytterligare en viktig sak den här helgen som gör att jag vill att alla ska gå man ur huse och släppa allt och då måste ju jag också släppa allt och man ska alltså vallfärda till Akademibokhandeln på Kungsgatan i Göteborg på söndag.

Varför? För att jag ska ha mingel och release för ”En oemotståndlig affär”.

Bättre sent än aldrig.

Och då kommer jag osökt in på frågan: titel på nästa bok… ”Nu eller aldrig”, är det en bra titel eller inte?

Nej, nu ska jag gå och lägga mig.

Godnatt.

Eller godmorgon om ni så vill.

Ni vet, Reinfeldt och Guillou och Härenstam. Som tur var hade jag även sällskap av Janouch och min idol Marian Keyes, drottning av feelgood, så lite kvinnlig färgring var där allt.

Jag stod en stund och bara mös lite, blev tvungen att ta ett foto och insåg att Maxi inte har särskilt många inbundna romaner att sälja. Pocket, jovisst, men de här lite dyrare, där är de otroligt selektiva. Och så får jag vara med! Jag lämnade avdelningen med ett leende och tänkte att den här gången behövde jag inte möblera om i hyllorna.

För det kan jag erkänna att jag gör ibland. Tycker jag att mina böcker inte har tillräckligt bra plats, tja, då flyttar jag bara om lite. Lite olydig får man väl vara…

Det är storm på Västkusten idag. Men det gör inget. Jag redigerar manus och har massor av levande ljus omkring mig. En sådan kontrast mot Spanien, men det är ju det som är charmen.

Och ikväll ska Ketchup-flickorna komma hem till mig! Vi ska se vad vi kan förbättra och fixa till på vår blogg. Om någon har synpunkter så hojta gärna till!

Vi vill ju bara bli bättre… :-)

Mitt föredrag ”Våga och vinn” kanske kan inspirera några, vem vet. Egentligen spelar det ju ingen roll om du tar klivet rakt ut i luften för att bli författare eller för att starta något annat du har drömt om. Huvudsaken är ju att man ska VÅGA OCH VINNA.

Det har varit en intensiv månad här nere. Faktum är att jag har skrivit fyrtio procent av mitt nya manus här. (Och då började jag i april…) Så visst har jag jobbat. Ibland flera nätter i rad.

Idag sade jag adjö till havet. Det havet som finns här. Som smeker mig med värme, brus och kärlek. Som får mina ögon att tåras av… hopp. Det är så gränslöst vackert. Men jag vet ju att jag kommer hem till nästa hav, det bohusländska, det karga, kalla och med den oändliga horisonten. Jag älskar det lika mycket. Och det ska bli fint att möta hösten efter den hettan som varit i Spanien. Nu har jag tre intensiva veckor på mig och…
kanske vi ses någonstans under den tiden.
 

Jo, goda vännen Karin har fyllt år och bjudit på fest i två dagar. Och inte vilken fest som helst. Nej, Karin lät 65 glada personer skeppas via buss (med skumpa såklart) till Sonora beachrestaurang där det bjöds på massor av mat, massor av vin och massor av dans till bästa musiken! En fest i världsklass, ingen stod still och allt detta utomhus, på en strand under en stjärnklar himmel, stilla och framförallt… varmt. Senare kom bussen tillbaka, hämtade ett ännu gladare gäng och så vidare på nattclub.

Trötta på söndag? Spelar ingen roll, för vid ett-snåret var det dags igen att samlas. På en annan beachrestaurang, med ändå mer mat och ändå mer vin och… ändå mer dans. För på söndagar dansar man i Spanien, även vi som inte är spanjorer. Och det hanns även med lite sol och bad kan jag meddela.

Så fattar ni? När ska man hinna blogga då? Tufft liv. :-)

Men nu är det måndag, back in business, trött i kroppen, men glad i själen.

Tack Karin och Christer för en superhelg!!

Nu ska jag redigera manus…

Jag har två arbetstitlar, vilken är bäst tro?

”Nu eller aldrig”.
”Ett brev kommer lastat… med vadå?”

Och som ett brev på posten (!) så är jag nu med i Adlibris feelgood kampanj, jaaaa!

Och så har tidningen Sydkusten skrivit om ”En oemotståndlig affär” i sitt nya nummer. Tack för det!
Klicka och läs här vad de skriver!

En sådan bra fredag!
Hoppas ni alla får en lika fin fredag som jag. Tjoho!

Jag tror att hon och alla de andra i Ett oemotståndligt förslag och En oemotståndlig affär kan bli riktigt bra på film. Anna kan spelas av Josephine Bornebusch, det tror jag kan bli en perfekt roll för henne. Calle tror jag är Joel Kinnaman, så jäkla snygg om man kammar till honom lite. Och Calle är ju snygg, det tror jag att alla har fattat som läst boken. Så har vi Fabian, ja, det får nog bli allas vår Persbrandt. Ni vet, lite stygg, lite snygg, lite opassande och farlig. Filip då? Hmmm, efter lite eftertanke så har vi ju en sötis i Alexander Skarsgård, fast då får han ju fixa lite längre hår såklart.
Sådärja. Nu är rollistan klar då. Jesper, Bea, Martin, Janne och alla de andra får tillkomma lite senare. Huvudsaken är ju att nyckelrollerna är klara.
Och att något filmbolag nappar…
Men det tror vi på, eller hur?

Tänk om de inte tycker om vad de läser?

Tänk om de ber mig göra om? Allt…

De vet vad boken ska handla om, men har inte läst en rad. Ännu.

Tänk om det inte blir utgivning i vår?

När de sedan har sagt ja (för det måste jag utgå ifrån) så kommer ändringsperioden. Därefter tillkommer redaktör, omslag, baksidestexter, mera redigering, inläsning av ljudbok, korrektur osv. Plus marknadsföring, ehhh, ingen bagatell precis.

Så utgivning till våren, det håller vi alla tummar och tår på, eller hur!

Men innan dess kan ni klicka på länken här, lyssna på när Mattias (min förläggare) frågar mig om mitt skrivande, och svara på frågan vem som först läser mitt manus. Då kan du vinna en signerad pocket av Ett oemotståndligt förslag. Men för att svara måste du först klicka in dig på Bokfabrikens facebook-sida!

Ha en bra måndag, alla!

 

Men min värld går ju vidare och vi måste alla leva på vårt sätt även om det knappast inte finns någon som inte följer dessa familjer och det finns knappast inte någon som inte lider med dem och som inte vill hjälpa.

Men hur hjälper vi?

Vi – vanliga medborgare?

Vi – svenska staten?

Vi – Europa?

Vi – övriga världen?

Varför hjälper (läs: tar emot flyktingar) bara Europa och några arabländer? Varför inte alla de rika Arabstaterna? USA? Kanada? Ryssland?

Varför åker inte medborgare från hela världen som en samlad armé och slår ihjäl IS? Utplånar.

Varför slåss man inte?

Tänk om alla hade flytt i massor, tömt länderna i Europa, där Hitler drog fram?

Det här är så svårt, så komplext, så gräsligt.

Tänk om jag själv fanns där med min familj när mina barn var små? Jag hade gjort allt för att komma på det där tåget från stationen. Jag hade också slängt mig över tågrälsen.

Tänk om jag själv hade stått bakom ett stängsel med tusentals andra, en stängd gräns, med vakter som ser till att jag inte kommer vidare. Jag hade också försökt forcera mig över.

Tänk om jag själv hade sovit med filtar virade runt mina barn, på en äng, med tusentals andra, utan att äga mer än det jag har på mig.

Jag inser att jag inte kan lösa någon av alla mina frågor så jag fortsätter med mitt liv, med teven på, malandes med nya hemska bilder och rapporteringar. För jag måste få veta.

(bild från SVT)

Vad är det som händer?

Jo, jag börjar närma mig slutet.

Ni vet hur det känns när man är i slutet av en bra roman och man inte kan släppa taget. Alla har säkert känt så någon gång. Precis så är det att avluta ett manus. Man blir manisk. Vill själv få veta slutet även om jag redan vet. Men jag vill ha det på pränt! Otåligheten är som en piska på mig och jag har svårt att fokusera på något annat än… manuset.

Så vad gör jag efter en halvtimma i det kolsvarta? Jag stiger upp såklart. Skriver så tangenterna glöder. Och på en och en halv timme så har det blivit ytterligare tusen ord. Nöjd vinglar jag tillbaka, sover i två timmar, bara för att sedan ha full fart igen.

Den här veckan har varit en bra skrivarvecka. Men nu är det fredag och i eftermiddag ska jag ta helg. Och då kommer Christina Larsson ner. Jag misstänker att det blir lite bubbel som det alltid blir när Ketchup of the day flickorna ses!

(Bilden är från Christinas release av Alibi AB, har tidigare publicerats av henne på denna blogg, men den tål att visas igen! Se så glada vi är!)

Så när manuset står mig upp i halsen så reser jag mig upp, tar ett varv i trädgården, plockar någon frukt eller bara ser på dem. Det ger energi.

Idag har jag fått nya, härliga recensioner på En oemotståndlig affär. Det ger mig också energi. Och snart så stundar bokmässan och Sverige och en hel bunt med bokframträdanden. Även det ger mig energi. Jag älskar att stå och prata och förhoppningsvis underhålla. (Så hör av dig om du är intresserad till din bokklubb, ditt nätverk eller… vad du nu håller på med.) :-)

Men nu ska jag fortsätta med mitt nya manus (som snart är klart) och vänta på att bananerna ska mogna.

Häpp!

Migration. Integration. Flyktingar. Tiggare. Ökat våld. Taskiga skolresultat. Och det gäller självklart inte bara teve. All media tar upp detta. Vanliga media. Social media. Krönikor, ledare, insändare… you name it. Alla tycker något och debatterna går höga.

Det är ju bra. Vi lever i en demokrati till skillnad mot många andra. Så alla får tycka och det gör vi. Alla utom politikerna, tycks det ibland.

Och det är här jag blir förvirrad. På bara en kort tid, framför allt sedan senaste valet, så har plötsligt alla vanliga medborgare en åsikt. De som tidigare inte brydde sig eller hade en aning om något för de var mest intresserade av deras egen lila oas. Nu är det tvärtom. Alla ska tycka och alla ska helst lägga ut det på facebook och det strömmar in artiklar som är vridna från alla håll och kanter och dessutom en rad påstående inlindade i något slags typsnitt som gör att det ser ut som ett gammaldags ordspråk.

Och då ska man gilla. Konstigt, för även om det är något negativt så ska man tydligen gilla. Jag har själv gjort det och samtidigt lite flyktigt funderat på varför jag gillar ett inlägg som jag uppenbart inte gillar, men jag gillar det som personen som skapade inlägget förmodligen ville ha sagt… ehh… ungefär som när folk gillar när någon meddelar att någon annan avlidit.

Fattar ni? Folk har ingen styrning att lita på längre, så alla är lite lagom förvirrade. Inga bra svar från våra styrande politiker kan bli lika med förvirring för oss ”vanliga”.

Men tillbaka till min förvirring över media och alla samhällsdebatter och avsaknaden av styrning. Om det hade varit val idag så hade jag nog varit totalt förvirrad. För av de frågor som jag nämner i början av min text så vill alla partier påskina att de kan, vill, har koll och vet vad som ska göras. Men ingen – absolut ingen – har egentligen några svar. Inte några av allianspartierna, inte de röd-gröna och inte SD. Jo, SD anser sig säkert ha svar på en del av detta, men det innebär ju inte att de vet hur de ska styra ett land bara för det. Jag kanske låter otroligt gammalmodig nu, men förr så stod varje parti för något. Det tycker i varje fall inte jag att de gör idag. De är bara populistiska, rädda, politiskt korrekta, skitnödiga, avdammade och handlingsförlamade. De rättar in sig i leden och sticker aldrig ut. De tycks alla avvakta vad de andra partierna ska komma med. Så ingen gör något. Alls.

Oavsett vad de vill sätta in för åtgärder som rättar upp vårt land (för det behövs) så välkomnar åtminstone jag någon slags handlingsplan what so ever! Inte allt det där flummiga och fega som alla svamlar om nu – av just rädsla för att få hela mediadrevet på sig och med det även svenska befolkningen.

Jag har inga svar. Jag är bara en invånare i detta avlånga land som försöker så gott det går att rösta på politiker som ska se till att få ett land att må väl. På alla plan.

Men det är då min förvirring blir total. För ingen, absolut ingen, kan ge mig några svar idag.