Fel!
Jag kör fel!

Med en isande känsla i kroppen, som får blodet att frysa till istappar och som i sin tur får hjärnan att sluta fungera så inser jag att jag precis missade avfarten och därmed missade infarten till… flygplatsen. Jag märker hur jag i nattens mörker – klockan är fem på morgonen – hamnar på motorvägen mot Sevilla istället för att fortsätta rakt fram på motorvägen mot Malaga och flygplatsen.

Fan!
Fan, fan, fan!

Och när har jag möjlighet att svänga av från motorvägen som går till Sevilla då?
Och så satans mörkt det är, vilket väderstreck ska jag åt?

Bara lugn, Birgitta. Bara lugn!
LUGN!

Kommer på att jag har en GPS. Ja, en GPS. Nu ska allt ordna sig.
Jag saktar ner farten och vrider GPS-knappen fram och tillbaka för att ställa in den på flygplatsen. Det går, och ett förrädiskt lugn sprider sig i mina vener.

Men det tar snabbt slut.
Isen kommer tillbaka med våldsam kraft, som en hel istid faktiskt.
Alla motorvägar, precis alla, har spanjorerna lyckats bygga om runt omkring Malaga. Min GPS går bananas och tanten i högtalarna berättar hela tiden att jag ska vända om eller ta mig till en körbar väg.

Fan, fan, fan.

Måste alltså lita på mitt lokalsinne som aldrig har existerat.

Så kommer en avfart, jag svänger av vägen bort från Sevilla, i ett svettigt ögonblick hade jag faktiskt övervägt att åka dit, har aldrig varit där, men förnuftet tog tag i mina stelfrusna vener och nu svänger jag av. Mot Malaga. Letar efter skyltar, så som man gjorde innan GPS:en gjorde entré. Gryningen kommer, jag kan plötsligt skönja havet, jag åker åt det hållet, kommer fel, vänder om, börjar hitta skyltar till ställen jag känner igen och …
Ett tu tre står det en skylt med ”flygplats” på.

Flygplats!

Jag skriker ut min glädje, yes, jag är på g igen, jag är med i spelet, man räknar inte ut Birgitta Bergin i första taget, jag är fucking bäst! Drar på som en bålgeting, kommer in med skrikande hjul på flygplatsen, slänger nycklarna till Jonas som alltid tar hand om bilen, han står där troget och väntar, rusar in i flyghallen, tränger mig förbi alla i säkerhetskontrollen, springer till gaten som nästan ska stänga och är glad att jag för en gångs skull bara åker med handbagage.

Jag hann.
Jag sitter på planet.
Lite svettig. Lite skärrad. Men jag hann.

Sevilla får det bli någon annan gång.

 

Söndag eftermiddag.

Solen har gömt sig bakom molnen men det är ändå 22 grader ute. Förbereder mig för kommande veckan. Precis som de flesta andra människor.

Vissa kallar det för söndagsångest.

Jag känner bara en spirande inspiration.

Åker till Sverige på tisdag.

Pratar om mitt författarskap på Olskroken Akademibokhandeln på onsdagkväll. Samma på Akademibokhandeln Kungälv på torsdagkväll.

Möten om spännande framtidsprojekt.

Middag med mamma.

Och ta-da! Lunch med Ketchup-tjejerna med tillhörande fotografering.

Lördag bär det av tillbaka till Marbella igen.

Så… ingen söndagsångest. För life is good.
 

Att vin är nyttigare än motion är tydligen ett påstående som alla vill tro på. Mitt blogginlägg från i förrgår har delats på facebook i skrivandets stund 158 gånger och våra besökare på Ketchup-bloggen har ökat markant. Det får mig att förstå att man läser det man vill läsa.

Och man tror på det man vill tro på.

Självklart så är inte vin nyttigare än motion, men med Jante vilande på ena axeln och Luther på den andra så blir det så befriande när någon professor har gjort en undersökning som tillåter sådant som Jante och Luther ogillar.

Alkohol.
Dans.
Skratt.
Tro på sig själv.

Tanken får mig att fundera lite ytterligare. Visst ska man få göra allt som man vill?

Man får ha långt hår fast man är gammal. Man kan svära i kyrkan. Man får ha hur kort kjol som man bara vill (själv) utan att andra ska bli provocerade. Man får bli kär i vilken ålder som helst. Man kan dansa när man vill. Man får skratta lite för högt. Man får säga att man själv är skitsnygg. Man får leva ut sina drömmar. Man får tycka precis vad man vill. Man får dricka vin på måndag morgon.
Och så vidare.

Så lev. Inom lagen.

Visst är det härligt?

Och förresten: mitt omslag till nästa roman är färdigt. Det är härligt!

Telefonterror.
Det är precis vad det handlar om.

Jag har några olika telefonabonnemang. Mobilt och fast. Och något konstigt har hänt det sista året. Mina nummer måste ha kommit in i någon slags rulle.

Försäljningsrullen.

Nästan varje dag blir jag uppringd av en klämkäck tjej eller enormt bryende kille eller tvärtom. De vill mig väl. De bryr sig verkligen och särskilt bryr de sig om mig. Bara mig. De försöker skapa en förtrolighet, de har verkligen något att säga, något som kommer att göra mitt liv betydligt lättare och bättre.

Lättare att leva.

Och jag kommer att tjäna på det.

Ja, ni vet. Ni känner säkert igen dem. Postkodlotteriet. Orange kuvertet. Miljonlotteriet. Prenumeration på strumpor. Fonder. Telefonabonnemang. Elpriser. Listan kan göras hur lång som helst.

Och de använder mitt namn. Flera gånger. Väldigt förtroligt. ”Jag vill inte att du missar den här unika chansen, Birgitta”. Och de vilar rösten med jämna mellanrum, tar en kort paus, smeker sig in i mitt liv där jag stressad står i kö i någon jäkla snabbköpskassa, sitter i bilen, lagar mat, skriver på mitt manus, duschar, försöker sova, klipper gräset eller målar naglarna.

Alltid i fel läge och… de ringer jämt!

Jag svarar snällt, talar om att jag inte är intresserad men de vill ju mig så väl. ”Inte ska du väl gå miste om den här chansen, det här tar inte lång tid, vill du verkligen inte veta, du kommer att vinna, det finns garanti, stensäkert…”

Tack för samtalet alla telefonförsäljare. Men nej tack.

 

Jag visste det!

”Vin är nyttigare än motion”.

En studie visar att långvarigt drickande minskar farligt kolesterol nästan lika effektivt som mediciner. Det säger professor Fredrik Nyström och artikeln går att läsa i Aftonbladet. Dessutom blev blodfetterna bättre och levern belastades inte alls.

Haha, sådana studier gillar jag som gärna tar ett glas vin till maten oavsett vilken veckodag det är, precis som större delen av Europa gör. Numera gäller det även många svenskar, tyvärr lite för mycket nosandes i boxvinerna där det där glaset lätt tenderar att bli både tre och fyra.
Det är kanske mindre bra…

Undersökningar eller inte.
Bra med motion, bra kost, och ett glas vin om dagen (och ja, ja då, ibland mer än ett glas). Det är i varje fall mitt recept. Och än så länge är alla mina värden perfekta, min vikt okej, mitt flås funkar och mitt humör är (oftast) på topp.

Skål på er!

Det är lite soldis. Eller kanske är det dimma, jag har lite svårt att veta skillnaden ibland. Men jag kisar med ögonen för jag kan inte riktigt se horisonten. Jag vet att den finns där men den är inbakad i något vitt, bomullsaktigt. Så sluter jag ögonen helt och det är då som jag så tydligt kan se dig framför mig samtidigt som jag hör vågorna hur de stilla och nästan lite lojt rullar upp på stranden, en efter en, i evighet för dagen. Lite sand och stenar följer med och det rasslar till varje gång de rullar med vattnet, fast ändå väldigt tystlåtet och stilla. Jag hör en fiskebåt tuffa där ute, annars är det inte många ljud som tillåter sig.

Havet.

Det är där jag talar med dig. Så har det varit hela tiden, ända sedan den dagen du inte längre fanns att ringa, besöka, sitta tillsammans med, att se in i dina ögon och få svaren där och då.
Nu talar jag till dig och jag väntar och väntar på dina svar.

Ibland kommer de. Svaren alltså. På olika sätt, inte med en tydlig mening, utan mer i tecken. Det är en tröst och jag lyssnar.

Fiskebåtens ljud har avtagit, jag öppnar mina ögon och jag kan se hur den har tuffat rakt ut mot den gräddvita horisonten och hur den försvinner in i bomullen.

Idag har jag inga frågor. Men jag söker närheten och visst känner jag det, den där varma brisen som sveper runt mig och som vill tala om att du är närvarande.
Du kommer alltid, alltid att finnas hos mig, i mig och med mig. Snart fem år sedan du lämnade oss, men fortfarande så verklig.

Tack pappa, för alla fina år.
 

Syster kommer på besök till Spanien.

Systers bagage på villovägar, rullbanden på flygplatsen funkar nämligen inte.

Dagen efter: systers bagage fortfarande inte på plats.

Regn.

Trotsar vädret och tar morgon-power-walk.

Frukost. Ingen ost.

Ska duscha.

Varmvattenberedaren har pajat.

Regn.

Ringer elkille.

Spansk nationaldag! Hade ingen aning. Elkille jobbar inte.

Alla affärer stängda.

Regn.

Duschar kallt.

Lunch ute.

Skrattar trots allt.

Hem och väntar på bagage.

Tid på restaurang på kvällen.

Inget bagage.

Hämtar indiskt på hämtställe. Avbokar restaurang.

Bagage kommer!!

Nästa dag. Idag.

Sol.

Syster åker hem.

Vad jag älskar Spanien och att ha besök. Trots regn. :-)

 

Jag besöker olika nätverk, föreningar, klubbar och sammanslutningar av olika slag och storlekar med min inspirations-föreläsning: Våga och vinn.

"Att ta det där klivet rakt ut i luften utan att veta om man landar mjukt eller hårt.
Det var det jag gjorde. Jag bestämde mig. Jag ville bli författare. Jag ville skriva romaner.
Fem år senare så står jag nu här. Med fyra utgivna romaner och två till på gång. Men vägen har inte varit helt lätt, man får inget gratis. Hårt slit och jävlar anamma. Men jag lever min dröm och det är det viktigaste.
Kom och hör min berättelse. Jag vill dela med mig av min resa till där jag befinner mig idag. Med min envishet. Min styrka. Och med alla mina svagheter."

Anna Moberg, egenföretagare på Vincere Rekrytering i Borås uttryckte sig så här efter en sådan föreläsning:
”Att bara våga ta ett steg rakt ut i luften utan att veta hur du landar? Tänker då speciellt på yrkeslivet. Alla bär vi på någon dröm som vi vill förverkliga men vi kanske också har en dröm som vi vill ska stanna vid just en dröm? Birgitta berättade om sin prestationsångest som författare när hon skrev sina första böcker och att hon verkligen ville att det skulle vara ”på riktigt”. När Birgitta nådde sitt mål med sina böcker så satte hon nästa gång upp ännu högre mål. Det kan ju innebära att även om man har ett bra självförtroende, kan självkänslan få sig en törn. Man börjar tvivla på sig själv. Men att det är viktigt att "Feel good" finns på vägen, ett bra och fint ord tycker jag.”

”Du fick mig att bli tårögd på din föreläsning. Gick verkligen rakt in”.
Anna Moberg

Hör av dig till mig om du vill att jag kommer till just ditt nätverk för ett besök.
birgitta@birgittabergin.se

Så vaknar man till nyheten som fick i varje fall mig att tappa hakan.

DÖ är DÖD.

Kristdemokraterna har klivit av och Kinberg Batra går raskt ut i oktoberkvällen och konstaterar med ett halvt leende att ja, nu är DÖ död.
Svenska folket hickar till, media går banans, SD ropar nyval och Löfvén skriker om svek och brustna löften.

Jag sitter och följer rapporteringen, försöker förstå, och det enda jag kan konstatera är att jag någonstans inom mig upplever att nu kanske det äntligen kommer att hända saker. Jag har aldrig tidigare upplevt kaos i Sverige så som det är nu, men det är så mycket idag som verkar glida politikerna ur händerna.
Handlingsförlamning.
Kommer decemberöverenskommelsens död kunna bryta detta? Kommer partierna att ta sig ur sina olika vacuum och ta det ansvar som vi medborgare förväntar oss att de bör göra?

Jag tvivlar.
Folk är fega, politiker är fega. Men just idag så måste jag säga: KD är i varje fall inte fega.

Och jag brottas fortfarande om min nya roman ska heta ETT BREV KOMMER LASTAT eller SOM ETT BREV PÅ POSTEN.

Det gäller ju att prioritera vad som är viktigast. :-)
Trevlig lördag!
 

eller...
”Ett brev kommer lastat”.

Det är frågan. Jag pratar om titeln på nästa roman, ni vet den där om det gamla paret som blir förälskade och deras knäppa familjer. Just nu är det titel, baksidestext och omslag som diskuteras vilt med bokförlaget. Redan på fredag börjar införsäljningen till bokhandeln. Utgivning i vår.

Så svårt! Vad tycker ni?

Baksidestext, omslag och titel… det är ju det som gör att man överhuvudtaget köper boken. Om man nu inte helt enkelt har bestämt sig för att trava iväg och ”köpa nästa Bergin-bok”.

För det är ju så jag vill ha det.
Såklart.

Dumheter, säger jag bara.
Men hon är en tjej som ibland tar lite dåliga beslut, kanske beroende på att hon har ett tufft och stressigt liv. Saker går inte som hon önskar och hon mår faktiskt inte alltid så bra. Så ja, ibland kan även jag undra hur hon kan snäsa av sina nära som vill henne väl, hur hon inte använder sitt omdöme, hur omoget hon kan bete sig i olika situationer. Men jag vet ju att hon i själva verket är en smart brud.

Jag talar om min karaktär.
Som om hon finns på riktigt.
Och ja… i min värld finns hon. I mitt huvud.

Idag startas resan ner till Marbella, denna gång i bil. Kvar lämnar jag en skön känsla av en lyckad bokmässa, bokrelease och härliga föreläsningar för kvinnor med mitt tema: ”Våga och Vinn”. Kvar finns sötman av att Ett oemotståndligt förlag har sålt i över 30 000 ex och att det bara fortsätter, igår låg jag på Adlibris 15:e bäst säljande pocket i Sverige. Anna Holm finns numera i många hem och fler ska det bli.

För på plats i Marbella börjar det igen. Anna Holms liv ska bli en bok tre. Och jag lovar – det är där ni alla ska få lära känna den skärpta tjejen som hon egentligen är.
Så… en gång för alla: Anna Holm är inget våp.

Hejdå Sverige. För denna gång.

Kammar mig och sätter sminket på plats. Pratar för mig själv. Går in i min bubbla och låter omvärlden bli just… omvärlden. Övar lite på det jag ska säga som jag egentligen redan kan.

Varför?
Jo, ikväll är det ketchup-time.
Vårt första gemensamma event. Lizelotte, Christina och jag. Tre vänner som bloggar och har roligt tillsammans. Det hoppas vi ska smitta av sig till er.

Ikväll ska jag berätta om mitt författarskap och hur man vågar och vinner.
Det ska Christina med. Men hon har en annan historia.
Och Lizelotte, den av oss som skriver de mest finstämta texterna, ikväll ska hon presentera kläder av kvinnor, för kvinnor: Milook.

Snart ses vi!