Tada! Som utlovat.
Omslaget till tredje och sista (!) delen om Anna Holm: ETT OEMOTSTÅNDLIGT BEGÄR.
Tack bästa Sofia Scheutz för design och idé. Vi har kompat bra ihop.
Och tack Pepsi, världen bästa vovve, som satt still en tiondels minut för att fotograferas.
Och visst är det snyggt med det orange, lite guldiga, färger som ska harmonisera en solnedgång.
Så vad tänker Anna på?
Vad rör sig inne i hennes huvud?
Läs boken i september så får ni veta.

Omslaget på ETT OEMOTSTÅNDLIGT BEGÄR är klart. Och det blir såååå fint och bra.
Och redigeringen av manuset framskrider. Det blir också såååå bra, haha! Jag är helt inne i Anna, Filip, Fabian och Kattis värld. Ja, ni hör, dessa fyra personer kommer alla ha en stor plats i nästa Anna Holm-bok.

”En lycklig tid
Skuggor från det förflutna
Vem kan man lita på?”

Imorgon visar jag upp omslaget. Idag kan ni få ett smakprov ur boken:
Varsågoda: Kapitel 1.
 

Redigeringsträsket.
Det är så många författare känner när de redigerar.
Men jag älskar det.
Att få se hur min text bara växer, fördjupas, spetsas till. Känna hur den utvecklas, hur karaktärer synliggörs och onödigt prat försvinner. Få upptäcka felen, det ologiska, få chans att ta bort och lägga till. Det blir ju bara bättre.
Och det är inte en redigeringsomgång. Det är många, så många att jag inte ens orkar räkna.
Och redaktören som har alla sina synpunkter.
Ofta så kloka och 
välformulerade. Som gör att allt höjer ännu mer.
Så tacksam för det.
Så småningom ska det bli en tryckt bok. Med snyggt omslag, baksidestext och fint författarfoto. Några recensioner från tidigare böcker. Tack till alla och annat smått och gott.
Men det är en bit kvar. Boken kommer finnas i handeln i september.
Ett oemotståndligt begär.
Omslaget är klart nu och det blir så snyggt.
Åh, vad jag längtar tills ni ska få läsa!
Och vet ni vad! En oemotståndlig affär har kanonpris på Adlibris just nu. Passa på innan nästa boksläpp! (Klicka på Adlibris-länken)
Ha bästa söndagen!

Glor på min skärm.
G L O R.
Ibland är det stopp och idag är det på det viset. När jag kliver upp på morgonen så förutsätter jag att jag ska göra en hel massa, men idag blir liksom inget gjort, istället hittar jag på tusen andra saker.
Idag tänkte jag (bland annat):
- skriva klart synopsis, och då menar jag S K R I V A  K L A R T.
- få ner på skrift ett upplägg på ett projekt som redan har diskuterats, varit möten om och som finns i mitt huvud. Nu ska det bara skrivas ner. B A R A.
- maila ut förfrågningar och ta kontakt med listan av nätverk och andra som vill ha föreläsare. Fixa bokningar i höst. H U R  S V Å R T  K A N  D E T  V A R A?
- skriva en blogg. O M  V A D??
Men inget blir gjort och jag... glor.
Jo, förresten! Det blev ju en blogg nu iaf! Om egentligen inget alls. Mer än om hur hjärndöd jag är ibland och det tror jag alla är då och då.
Så nu tar jag mig en promenad istället.
Men förresten! Fick reda på att ljudboksupplagan av SOM ETT BREV PÅ POSTEN är slutsåld. Häpp.
 

Det här med recensioner.
Det är såklart viktigt. Oavsett om det är positiva eller negativa sådana. Man kan förstås fråga sig vad en recension är? Är det bara tidningar och medias röst som räknas? Eller alla bokbloggare? Eller den enskilda läsaren? I grunden handlar det ju om en människa som tycker, även om han eller hon skriver för Svenska Dagbladets kultursidor eller om det är en hemmafru i Åsele. Alla röster är lika viktiga, tycker jag. Det enda jag förkastar är de som spyr ur sig galla, som är rent elaka. Men dessa personer skyltar sällan med sina namn, det är dem som kan gå under rubriken ”nättroll”. Som anser att det är deras rätt att såga och göra människor illa.
Recensioner som värmer mig mest är nog de personliga ändå. De läsare som tar sig tid och ork att skriva till mig personligen och uttrycka sina tankar. Dessa är tack och lov till 99.9% positiva, och det är ju klart att det boostar mitt ego.
För det kan behövas ibland i en författares rätt ensamma vardag.
 

Är det någon mer än jag som har en slags hang-up på Grey's?
Nu pratar jag alltså inte om Fifty shades of Grey. Nix, nu är det Grey’s anatomy som jag menar. Hör ni? Grey's anatomy. Jäklar en sådan serie. Jag kan inte klara mig utan den. Faktum är att det är nog det enda jag ser på teve nuförtiden, förutom olika aktuellt-sändningar. (Och hur kul är det på en skala?). Men Grey’s alltså. Jag är så involverad i alla trassliga kärlekshistorier som aldrig tycks lösas och hur alla doktorer opererar medans de pratar om alla sina problem och glädjeämnen under tiden, och jag undrar: är det verkligen så på sjukhus?
Ingen aning.
Det enda jag vet är att jag är fast. Så får alla rynka på näsan hur mycket man vill.
Häpp.
 

Idag är det en jättejobbig dag. För idag ska jag köpa en ny bikini.
Tror jag i varje fall.
Hur stor ångest har man inte varje år när man ska tränga sig in i ett litet bås med neonrör och klä av sig mer eller mindre naken med ett antal små minimala plagg på galgar som är fullständigt omöjliga att träda på plaggen igen, efter att man provat? Man klär på sig det som såg så snyggt ut på provdockan eller på bilden eller för all del, till och med på galgen. Hur i hela världen kan det komma sig att det inte ser lika lockande ut på min kropp? Varför pöser brösten ut, varför lägger sig magen över byxkanten, och hur kommer det sig att lår och ben inte alls harmoniserar med hur den lilla byxan är skuren? Man (läs: jag) faller fortarande för små, söta bikinis, men i själva verket borde jag kanske köpa en hel baddräkt. Eller helt enkelt strunta i att köpa dessa skitplagg som ändå aldrig passar. Och när man står där i all sin utsatthet så inser man att man måste prova en annan storlek (läs: större) och givetvis så finns det inte en endaste expedit inom synhåll just då.
Så vad ska man då göra? Trippa ut i trosorna?
Nej, vid närmre eftertanke så lägger jag nog min energi på annat denna lördag. Efter att ha skrivit detta så försvann den minimala lusten jag hade i morse!
Och förra säsongens bikini är faktiskt helt okej. 
Ha en fantastisk solig helg!
 

Att skriva synopsis är mycket svårare än att skriva en roman. Det är då man ska värka fram vad den kommande boken ska handla om, vad den röda tråden ska vara, vilka personer som ska finnas med, vad de har för karaktär, utseende, hang-ups, önskningar och drömmar. Man ska sy ihop en historia som förhoppningsvis ska fängsla läsaren, framkalla skratt och gråt, kanske ilska och glädje. Man ska knyta ihop säcken i slutet så läsaren inte sitter med en mängd olika frågor och det ska inte bli ett ”jaha?” efter avslut, det ska bli ett ”jag vill ha mer!”
Samtidigt…
Så vill jag ha utrymme för spontanitet, att väva in nya historier vid sidan av som inte var planerat innan, smyga in en bifigur som inte var född i synopsisstadiet, glida iväg från den röda tråden för att jag just i det ögonblicket känner att det är rätt.
Vara lite wild and crazy. Eller extra kreativ.
Det är det jag sysslar med nu. Synopsis. På nästa roman som jag börjar skriva på någon gång i sommar.
Så spännande. Även för mig.
 

”Fejkkonton recenserar böcker i rekordfart på nätet”. (Läs länk). 
Just nu kokar det en aning bland författare och förlag. Det har framkommit att Boktipset som är knutet till Adlibris och Bonniers har en mängd fejkkonton där man betygsätter böcker i snabb takt med bara ettor för att sedan ge en femma till utvald  bok. På det här sätter får man ner omdömet om vissa böcker som i sin tur leder till att konsumenten som tittar på betyget och hur många stjärnor en viss bok har, kan bli vilseledd.
Förskräckligt, enligt min åsikt!
Jag är många gånger skeptisk till dessa betygssättningar, oavsett om det är böcker eller hotell eller annat. Ett väldans tyckande i tid och otid. Och det gäller även ”läsarrecensioner”. Man kan få en dålig recension från press eller bokbloggare men det är oftast nyanserat och välutvecklat och kan många gånger bli tänkvärt för författaren. Men en läsarrecension kan bestå i att skriva ungefär ”kan ingen jävel stoppa den här personen som förmodligen har mutat sig till att få ge ut en så jävla dålig bok”. Gärna med en mängd stavfel i meningen.
Knappast konstruktiv kritik.
Om det stämmer att Boktipset har så många fejkkonton som ställer till det så hoppas jag innerligt att Adlibris och Bonniers börjar städa. Det är en skam både mot författaren, läsaren och förlaget.
Basta.
PS. Klicka gärna på länken här till Adlibris och checka av mina stjärnor och så kallade recensioner. En salig mix.
 

En vanlig måndag.
Sköna väninnor ses över en god middag och ett gott glas vin.
Så befriande.
Bort med ”vi ska bara ses på fredag och lördag kväll”. Fram för en middag ihop vilken dag som helst. Att träffas. Umgås. Skratta. Skvallra. Utbyta tankar.
Måndag eller när som.
Viktigast är att man har vänner. Vilken dag som helst.
Tack för ikväll!
 

Att ta hand om sina små husdjur är väl en självklarhet? Eller?
Tydligen inte. Det finns så många människor som bara slänger iväg små valpar i soporna, som kör ut dem till skogen eller i bergen och sedan bara överger dem där. Utan några som helst känslor.
I Spanien är det mer vanligt än i Sverige. Många har husdjur och många älskar dem. Men många är också helt hänsynslösa.
Vår lilla Pepsi är en sådan hund som höll på att hamna i sophögen. En familj som tänkte KASTA tre valpar. Tack gode gud, så var det en annan familj som förbarmade sig och såg till att alla tre fick hem. Vi fick Pepsi, bland det bästa som har hänt oss.
Triple A är en av de största uppsamlingshemmen här i Marbella-trakten. De tar hand om cirka 500 hundar, en helt fantastisk organisation. De lever till största delen på bidrag och volontärarbete, förutom en mindre summa som de får av kommunen. Dit åker jag ibland bara för att stödja eller för att promenera med hundarna, det gör man på fredagar och lördagar.
Så idag när jag var hos veterinären kom det in en kvinna med en liten rädd, upphittad hund. Hon hade fångat in den när den helt skräckslagen sprang bland bilarna på motorvägen. En uppskattningsvis ett år gammal yorkshireterrier. Sååååå söt! Nu är bara frågan: vem är ägaren? Och hittar men ingen så blir det Triple A där man hoppas att någon adopterar henne.
Ni i Sverige som vill skaffa en hund, titta in på Triple A hemsida. Man kan adoptera där och ta lilla vovven med hem till Sverige. Det finns så fantastiska hundar, alla vill ha ett hem och lite kärlek. I gengäld får man gränslös kärlek av den lilla varelsen.
Jag älskar hundar. Men mest av allt älskar jag Pepsi…
 

Ja, så blir alltså titeln på nästa och tredje och sista delen om Anna Holm och hennes stundtals kaotiska liv. Just nu så redigerer jag igen och nästa vecka har min redaktör det i sin hand. Det är alltid spännande att få första reaktionen på sitt manus från sitt förlag, men när redaktören tar tag i det… det är nervöst. Fast jag vet ju att allt som kan vara riktigt bra, bara blir bättre med fler ögon, fler känslor och fler infallsvinklar.
Och känslor… det har jag massor av i den här boken.
Just nu läser jag och fylls av känslor. Anna Holm, en karaktär som har blivit min vän. Och alla de andra, hur ska jag kunna skiljas från dem? 
Och vad är det för BEGÄR? Ett OEMOTSTÅNDLIGT begär? Hmm, i september finns boken i handeln och då får ni veta…

PS. Hänger ni med?
Ett oemotståndligt förslag
En oemotståndlig affär
Ett oemotståndligt begär

 

Mitt under brinnande försäljningen av Som ett brev på posten så dimper omslaget till pocketen för En oemotståndlig affär ner. Jag inser att i september kommer fortsättningen på den här pocketen och då är det ju finfint att den finns i handeln ett par månader innan nästa bok.
Hänger ni med?
Många läsare gör inte det, det har jag märkt. Vilken bok kom då och då och vilken är fortsättning på vilken…?
Så här är det.
2012 – Tre Veckor
2013 – Fångad i Marbella
2014 – Ett oemotståndligt förslag (pocket 2015)
2015 – En oemotståndlig affär (pocket 2016)
2016 – Som ett brev på posten (pocket 2016 eller förmodligen 2017)
2016 (september) – Ett oemotståndligt begär
Är ni med nu?
Och för den som var lite uppmärksam kanske märkte att jag även avslöjade titeln på tredje och sista delen om Anna Holm…
 

Jag har olika hjältar. Dom finns där i olika sammanhang, beroende på vad saken gäller. Ibland behöver jag dom och det är då jag inser att de faktiskt är… mina hjältar.
Igår fick jag anledning till att plocka fram en av dem. En stor hjälte, på alla sätt. För honom kanske det inte var så märkvärdigt (han är norrlänning) men för mig var det liv eller död. (Nej, jag är aldrig särskilt dramatisk).
Microsoft skickade ett mail om min dropbox eller onedrive eller vad katten det nu är jag har och det handlar om GB och storlek och de ber om lösenord som jag inte har en aning om.
Panik.
Och det är bara förnamnet. (Jag får panik då och då).
Då mailar jag min hjälte. Och han svarar mitt i tvätten. Och löser allt med ett stoiskt lugn.
Helt magiskt.
Det är sådana människor som är mina vardagshjältar och som gör att jag somnar med ett leende på mina läppar.
Tack Stefan. Hoppas du fick klart tvätten.
 

Ibland glömmer jag varför jag har flyttat söderut. Jag sitter inomhus hela dagarna och jobbar, och det skulle i praktiken lika gärna kunna vara i ett vanligt industriområde i vilken del av Sverige som helst.
Men så BESTÄMMER JAG MIG för att titta ut.
Och inser att jag måste få njuta av det som finns omkring mig. Så imorse startade jag med en skön strandpromenad i gryningen följt av en underbar frukost på Cappuchino. Härliga väninnan Charlotte gjorde mig sällskap och såklart så fick hundarna Pepsi och Kalle vara med.
En sådan kickstart!
Om jag nu bor här så är man ju knäpp om man inte njuter lite extra ibland av allt detta varma och vackra, precis så som jag gjorde idag. Sedan kommer manus, synopsis, mail och allt annat jobb som på en räkmacka.
Det kallas för att tanka energi.
Tack Charlotte, för idag!
 

Men vad nu då?
Kaplan avgår och Yasri Khan deppar. Och vem är då han? Jo, han är ordförande för "Sveriges muslimer för fred och rättvisa". En organisation som tydligen Kaplan en gång var med och grundade. Så nu deppar Yasri för han tycker att Kaplan är en hyvens kille och gillar inte hans avgång. Och när han ändå håller på att bli intervjuad av den kvinnligaTV4-reportern så passar Yasri på att berätta att han håller fast vid muslimernas tradition om umgänget till kvinnan:
”Fysisk beröring till det motsatta könet anses väldigt intimt”.
Så därför avstår han att ta i hand. När det gäller kvinnor alltså.
Någonstans där stänger jag av teven och funderar på vad det är för fel på min hand. Min kropp. Jag som kvinna.
Är det detta MP vill tillföra i det jämlika samhälle som jag hoppas Sverige ska fortsätta att stå för även i framtiden? Något som vi har kämpat för i hundra år och som vi är stolta över.
Godnatt frihet. Godnatt jämlikhet.
 

Just nu knarkar jag lister igen. Det är en månad sedan Som ett brev på posten kom ut och jag följer slaviskt hur min bok vandrar upp och ner på olika försäljningslistor. Det går mest upp och det har det gjort sedan släppet. Så sakta men säkert hittar boken ut till nya läsare, nya målgrupper och även till alla redan trogna läsare.
Det är så himla roligt!
Och snart så ska redaktören sätta tänderna i Anna Holm 3-boken – som HAR FÅTT ETT NAMN! Ska bli så roligt att arbeta med min redaktör Johanna Rydergren igen och tillsammans med henne få berättelsen att bli ännu bättre.
Och namnet?
Tja, jag tror nog att jag ska hålla på det några dagar till, haha.
Men snart så!
 

Så har man gått på catwalk för första gången i sitt liv.
Jag har stått på många scener – men alltid med mikrofon och med något att säga. Dock inte igår. Då var det fashion, mode och musik som gällde.
Måste erkänna att det var smått nervöst, vi var åtta mannekänger (gud, så fånigt ord) och sju butiker och ett tag var det lagom svettigt backstage när jag skulle ha koll på varje plagg, varje sko, ska det var strumpor här, halsband eller inte, akta frisyren, skynda, skynda, av med plagg, på med plagg, en knapp som strular, AKTA HÅRET, var det stövlar eller sandaletter nu, nu är det min utgång IGEN och… på med leendet, gå fram med självsäkra steg i takt med musiken, le, möta publiken, några vändningar, lite spex kanske, rak i ryggen för guds skull och stadiga steg på höga klackar… och så av och sedan snabbt på med nästa outfit.
Jag älskar det.
Om folk tröttnar på att läsa mina böcker så skulle jag nog satsa på att bli skådis eller nåt.
För jag älskar scener.
 

Kanske är min hjärna lite skruvad? Eller så är det bara så här det ska vara. Jag bestämde mig för att ta en paus efter att jag lämnat in senaste råmanuset. Det var veckan innan Som ett brev på posten kom ut, i början av mars. Köp boken här!
Råmanuset som jag var klar med är avslutningen på Anna Holm-triologin och det är bestämt att maj och juni ska ägnas åt redaktörsjobb. Utgivning september.
Min plan var att vara cool och starta upp ett nytt bokprojekt först någon gång efter sommaren.
Men.
Jag kan inte låta bli.
Nu föds det historier och några nya karaktärer håller på att flytta in i mitt huvud. Jag talar om fortsättningen på Som ett brev på posten.
Vill ni veta hur det går för Anders och Gunilla, Kicki och Hasse, Bettina och Magnus och alla de andra? Och hur har Thore och Elsa det?
Jag vill veta.
Och det är därför som det klickar igång i hjärnan.
Samtidigt – parallellt – så tickar en helt annan berättelse fram. Jag undrar hur det ska gå med den?
 

Självkänsla och självförtroende.
Som natt och dag. Självförtroende är (enligt Wikipedia) individens tilltro till sin förmåga att prestera. Självkänsla är uppfattningen man har om sig själv och den man är. Är man tillräckligt bra? Duger man? Många blandar ihop begreppen och tror dessutom att det är samma sak.
Ohhh, no.
Jag har ett bra självförtroende. Jag tar snabbt tag i saker, ser till att förverkliga mina mål, älskar att stå inför folk, tycker om uppmärksamhet, är något av en exhibitionist.
Jag har däremot en usel självkänsla. Ifrågasätter ständigt mig själv, underminerar mina prestationer, har svårt att ta emot beröm och deppar lätt ihop att jag inte duger.
Så jag behöver mycket klapp på axeln och bevis på att jag är bra.
Rent ut sagt skitjobbigt ibland.
Men, men… mestadels försöker jag intala mig att jag räcker till även om jag alltid vill mer och innerst inne vet jag (tror jag) att jag faktiskt duger.
Sån e ja. Och ni?
 

Som ett brev på posten släpptes för en månad sedan och i samband med det så var det såklart releasefest. Förlag, vänner och branschfolk minglade på Nalen innan Ljudboksgalan. Vi firade helt enkelt.

Men eftersom jag älskar att fira så varför inte fira en gång till? Den här gången i Marbella med vänner och bekanta som bor här.
Sagt och gjort. Tillsammans med bästa Hans Möller på Starz så fick det bli en Marbella-release i solen. Cavan korkades upp, Starz goda små tapas serverades och många kom. Över hundra personer ville mingla mellan sex och åtta på kvällen… eller ja… somliga höll på till tolv på natten. Varför gå hem när man har så trevligt?
Jag älskar att berätta om mina böcker. Jag älskar att folk vill läsa mina böcker. Och jag älskar att mingla med vänner.
Tack alla ni som kom!
Foto: Peter Höök
 

Nästa vecka ska jag gå mannekäng på en modevisning. Jag ska visa kläder för sex butiker och för en designer. Och det är inte vilken designer som helst.
För det är Britten Emme.
När jag kom till Marbella för flera år sedan så hörde jag talas om henne. Britten.
Alla visste vem hon var och jag väntade otåligt på att få stöta ihop med denna legendariska kvinna. Och så en dag så stod hon där. Stilig, pigga ögon, otroligt välklädd och med det där varma leendet som för mig har blivit signifikativt för just Britten.
ABBA.
Just så. Hon har designat ABBAs scenkläder. Ja men, det är ju bara så häftigt! Och idag fick jag bakgrunden (äntligen) till hur hon stötte på denna mega-popgrupp.
Det hände i Ronneby. Där dansade Britten till Agneta Fältskogs sånger. Ronneby Brunn. Tänk va… Britten hade på sig ett fodral som hon hade designat och sytt själv, ett tight fodral med ett hjärta på magen, alltså inte vilket hjärta som helst, det var ett hjärta som var ihåligt och där man kunde se magen.
Agneta Fältskog föll som en fura.
Hon lät Britten möta resten av ABBA som på den tiden hette ”Festfolket” och resten är historia.
Ja men, fattar ni! Hos henne har jag provat kläder idag. I Brittens ateljé i Monda som ligger i bergen ovanför Marbella.
Resultatet?
Wow, ingen har sett mig i liknande kläder tidigare. Här snackar vi fantasi och att gå utanför alla kända boxar som finns.
Nästa vecka ska ni få se bilder. Modevisningen är den 14 april.
Och jag säger bara: Dancing Queen!
 

Det kom ett sms:
”Hej, Jonas Aronsson heter jag och jag fick ditt nummer från din granne. Tyvärr har det hänt en olycka. Vid skärmflygning på Rörtången idag försvann uppvinden och jag tvingades nödlanda i er trädgård och skadade ert växthus ganska illa. Själv undkom jag med diverse skärsår. Återkom gärna med ersättning. Mvh Jonas.”
Va fasen! Vi har ofta skärmflygare där vi bor och det är ett fint inslag. Men att kraschlanda i vårt växthus… det kunde jag aldrig drömma om. Eftersom vi inte var hemma så messade vi grannen och bad dem att gå över och kolla, själv satt jag och filade på vad för typ av ersättning vi skulle begära. Så kom då svaret:
”april, april”.
Men…! Och givetvis var det grannen som hade skickat det första messet från dotterns telefon. Grundlurade.
Men man kan ju ge tillbaks:
”Ja, vi vet att det är april månad, men gå nu och titta till växthuset!!”
Efter en kort stund kom svaret:
”Är ni helt dumma i huvudet eller?”
Vårt svar:
”april, april”.
Så kul kan man ha en fredagkväll 1 april. 
 

Flera gånger har jag varit konferencier på olika modevisningar. I den rollen har jag alltid känt mig bekväm. Men nu... nu ska jag ut på helt okända vatten: jag ska gå mannekäng på en modevisning.
Gulp.
Men vad är det för skillnad kan man undra över?
Massor!
Att stå i centrum och vara konferencier kan jag älska. Jag har en roll, jag presenterar, jag har en väl vald klänning eller annan dress och jag har kontroll.
Nu ska jag plötsligt visa kläder från sju olika butiker, två ingångar per butik, alltså fjorton ombyten! Jag blir svettig av bara tanken. Och hur ska frisyren hålla? Och sminket? Tänk om alla kläder blir statiska vid alla dessa på och av?
Som tur är finns ju smink, frisör, påkläderskor och annan hjälp på plats, men ändå…
Ut på okända vatten.
Om två veckor alltså. Och idag har jag varit hos två av butikerna och provat ut kläder.
Om två veckor meddelar jag resultatet…
 

Jag har blivit med Instagram...
Så länge som jag har sneglat på detta fenomen, men hela tiden gått i cirklar och haft dåliga undanflykter för att inte skaffa mig ytterligare en social media att hålla koll på. Jag har redan fullt sjå med att ratta min blogg och min författarsida på facebook. Men då jag var med på Books & Dreams författarkväll och så många frågade mig vad jag heter på Instagram som om de tog för givet att jag var med där, och när jag fick mess att jag ligger ute i Bonniers Bokklubbs Instagramflöde… ja det var droppen. Man känner sig nästan utanför.
Så jag gjorde slag i saken när sonen var hemma, jag behövde verkligen all hjälp och support man kan få och nu är jag med! Håller tungan rätt i mun och försöker rattar runt mig bland följare och följa andra.
Så be my guest! Jag heter enkelt och naturligt birgittaberginforfattare, så ni hittar mig lätt!
Vi ses i flödet!

Det här med ljud. Det är ju hur bra som helst. Tänk alla som inte har tid att sitta ner och läsa böcker, nu kan man sätta in ett par hörlurar i öronen och sedan är det bara att lyssna medan man diskar, promenerar, kör bil, hänger tvätt, stryker… Och vips så blir det där trista så mycket roligare. Plötsligt så kan böcker nå ut till så många fler.

Mina böcker har lästs in av proffsiga Anna-Maria Käll. Hon läser mina berättelser helt fantastiskt.  Hon är säkert en bidragande orsak till att mina böcker toppar ljudbokslistorna. En trist röst kan verkligen förstöra en bra historia. Och en bra röst kan samtidigt lyfta en historia.

Idag var jag gäst hos Stefan Livh i P4 Förmiddag. Alltid så roligt att få berätta om nya boken. Och Stefan är alltid trevlig att få besöka! Om man vill lyssna på programmet så klicka på länken här. Det är ett utdrag från intervjun. Vill man lyssna på hela intervjun så klicka här. Det börjar 33 minuter in i programmet!

Nu är det påsk, och förutom trädgårdsarbete och familj så blir det intervju och plåtning för dagstidning imorgon. 
Ha en underbar påsk alla, och håll utkik efter alla magiska påskkärringar!
 

Jag tänkte skriva något glättigt idag om möte med PR-byrå och rapporter om boken. Men så vaknar jag till nyheten att en explosion har skett på Zaventem i Bryssel och en timma senare i tunnelbanan.

Mitt liv stannar.

Jag flyttade från Bryssel för sex år sedan efter fjorton fantastiska år. Jag har både familj och vänner där och jag besöker staden frekvent.
Oroligt söker jag kontakt. Vill veta. Men det går inte att komma fram, nätet är överhettat.

Orden tar slut här. De finns inget mer just nu att tillägga. Jag följer rapporteringen och tänker på de som har drabbats.
Vårt öppna samhälle har än en gång blivit attackerad.
Vad gör vi nu?
 

Att skriva böcker i all ära men en helg ute i friska luften är en kick för själen på alla sätt. Alltså… mars månad i Sverige och både lördag och söndag har bjudit till lunch UTOMHUS. Solen har varit flitig och vinden har tagit semester så temperaturen har stigit till… ingen aning, jag vet bara att det har varit varmt.

Och jag har minsann inte legat på latsidan inte. Krattat och krattat och krattat. Stora högar med gamla blöta löv har fått byta bostad till komposten. Och de små, små blommorna under högarna har yrvaket tittat upp när jag med fast hand har forslat bort tonvis med löv.
Så vackert.
Och detta i samklang med de små fåglarna som kvittrar och flyttfåglarna som i fantastiska formationer äntligen kommer hem igen.
Jag älskar det!

Nya projekt, vedboden som rivs och en ny som kommer, växthuset som ska fixas till, träd som tas ner och eldningshögen som ska bort i påskhelgen.
Allt som vaknar till liv.

Det är sådant här som ger mig näring för att sedan gå in och låta fingrarna flyga över tangenterna så att nästa manus ska bli klart för att skicka till redaktör.
Och Som ett brev på posten säljer vidare.
Tacksam! Det är vad jag är.
 

Eller ... Books & Dreams. Två till tre gånger om året har de en författarkväll med några utvalda författare. I tisdags var det dags för vårens event. Och… jag var utvald.
För det var faktiskt så jag kände mig. Utvald.
Med över 600 personer i publiken slogs det publikrekord – det var fullt från första till sista raden på vackra Oscarsteatern i Stockholm. Kön ringlade sig utanför långt innan utsatt tid och bokälskare trängdes bland wraps, vin och böcker. Åtta författare, alla så duktiga och det kändes smått surrealistiskt att jag var med i det här gänget – vem hade trott det för fyra år sedan och fem böcker tidigare, då när jag något virrig fick ut min första roman Tre Veckor.
Men här stod jag och som andra person i första akten blev jag intervjuad av charmiga Carina Nunstedt, chefredaktör på Books & Dreams. Hon fick mig att slappna av och på något sätt fick jag publiken att både skratta och bränna av spontana applåder.
Det kändes… sjukt kul!
Så var det signering och fotografering med mina fantasiska författarkollegor Lucy Dillon, Olga Rönnberg, Catharina Ingelman-Sundberg, Elaine Eksvärd, Anna Jansson, Olof Röhlander och Peter Barlach och kvällen gick i rekordfart och några timmar senare satt jag hemma och smälte kvällen.
Magiskt.
Roligt.
Berikande.
Och jag somnade med ett leende på läpparna.

SAMTLIGA FOTON: FOTOGRAF JULIA DANSARIE

Eller maginfluensa. Eller matförgiftning.
Spelar ingen roll vad det heter, man mår pyton. Igår morse, dagen innan jag ska medverka på Oscarsteatern på Books & Dreams stora författarkväll, då vaknar jag och känner det. Den där otäcka känslan att något inte alls är bra, inte alls. Det känns i magen och det känns i kroppen. Sedan tar det inte lång stund innan man kramar toalettstolen som om det vore ens enda och bästa kompis.
Urk.
Igår trodde jag inte jag skulle stå på benen som idag, men det gör jag. Lite svaga Bambiben kanske, men står upp, det gör jag, och ätit har jag.
Så Books & Dreams: Here I come. Ingen jäkla bacill (eller vad det nu var för något) ska slå ner mig! Jag känner mig som en soldat, redo att slåss mot det onda.
Och jag har vunnit.
 

Okej, jag erkänner. Jag är nyförälskad.
Jag trodde aldrig att jag skulle falla dit, har ju alltid varit så trogen. Men efter den här veckan så står det klart för mig. Det bubblar i hela kroppen och jag ser bara det positiva. Jag är väl medveten om att gräset inte är grönare på andra sidan och att det kan bli rutin även i den här relationen, men just nu tänker jag inte så. Just nu funderar jag mest på hur jag ska utveckla det här nya och spännande.  Och jag kan inte ens förklara varför… det är bara en känsla och det är många som har påpekat för mig att min nyvunna förälskelse är delad av många, många andra, så kanske jag inte ska vara så förvånad.
Idag är det fredag igen, solen skiner och jag har en skön helg framför mig med nya kärleken.
Stockholm…
F’låt Göteborg, du kommer såklart alltid finnas med i mitt hjärta också. Och jag kommer aldrig lämna dig. Men man kan faktiskt älska två.
Och just nu pirrar det lite extra för Stockholm...
 

En ny roman pryder bokdiskarna i Sverige. Den heter Som ett brev på posten och det är jag som är författare. Men det har säkert ingen missat som läser den här bloggen :-). Så nu är den alltså klar. 357 sidor, redo för alla som vill läsa. Och jag hoppas att alla ni som läst mina tidigare böcker kommer älska den här historien lika mycket som jag gör, och alla ni där ute som tidigare inte hittat mina böcker kommer att hitta den här.
För det är NU det egentligen börjar.
Det är nu som PR-maskineriet ska sätta igång på allvar. Att få synas i alla slags media. Få utrymme på scenerna. Synas i olika boksammanhang. Intervjuas. Signera.
Det är ett stort jobb och jätteviktigt.
Igår var jag med på kultursidorna i Göteborgs-Posten och även med en mindre intervju i Kungälvs-Posten. I förra veckan publicerade Sydkusten en intervju. I måndags släppte Storytel en intervju på deras blogg.
Och mer ska det komma. Vänta bara!
På tisdag talar jag inför en fullsatt salong på Oscarsteatern i Stockholm, det är ett Books & Dreams evenemang. 550 personer och flera namnkunniga författare. Det kommer man kunna läsa senare om i Books & Dreams magasin och lyssna på i deras podcast. Jag ser jättemycket fram emot det här, blandat med en viss spänning.
Efterdyningarna av Stora Ljudboksgalan sitter i ännu. Att vara en av de fem nominerade var stort nog för mig och att Jojo Moyes vann var inte mer än rätt. Men att se på den stora bioskärmen sin egen bok och mitt eget porträtt som en av de nominerade… det gav mersmak. Hur många Oscarsnomineringar fick egentligen Leonardo DiCaprio innan han slutligen fick sin välförtjänta Oscar förra veckan? Trägen vinner…
Men vardagen kommer ändå tillbaka och nu är det dags för genomgång av råmanuset till nästa Anna Holm-bok. Skrivbord, dator och fokus i blicken.

Men det är också spännande.
 
PS. Missa inte att läsa vår senaste gästbloggare Mattias Linderoth. Han läser bland annat in ljudböcker och det är en alldeles egen värld. Även han var nominerad på Ljudboksgalan!

Jag är klaaaaaar. Klar med råmanus till tredje delen om Anna Holm. Sista delen av Anna Holm. Till tonerna av Ödessymfonin skrev jag punkt för fem minuter sedan. Förvånat satt jag kvar vid datorn och stirrade på skärmen.
Klar?
Ja. Känns helt galet.
Men det är ju inte klart-klart förstås. För det är nu som mitt skal, mitt råmanus ska börja slipas och bli en bra bok.
Men just nu så är den klar och jag är så jätte, jätteglad!
Härlig helg på er alla!
 

Idag är det mars månad, alltså vår i min värld. Här i Spanien är det också vår, trots sommar-temperaturer. Men även här nere finns det årsväxlingar i naturen och just nu exploderar träd och blommor, allt inom växtriket som inte är kaktusar och annat vintergrönt.
Jag älskar våren, det är den bästa av alla årstider. Det finns så mycket hopp, man går mot varmare tider och i mitt fall känns det som om kreativiteten flödar under den här perioden. Folk börjar planera sommar och semester vilket får dem att sprida en glöd av framtidstro. Man börjar åka ut från stan och öppna upp diverse lantställen och man skakar filtar och vädrar ut unken vinterdoft. Och i Sverige är vi världsmästare på att sätta oss på första bästa uteservering så fort solen visar sig och trasten sjunger för trots bara några få grader så värmer visst solen och ett antal fleecefiltar hjälper till så att det blir uthärdligt.
Det är det som är våren. Hopp, tro och framtid.
Och denna vecka SKA jag bli klar med nästa råmanus. Heja mig!
 

Slutsålt.
Fick reda på det idag när jag svarade på frågor på en intervju med just Books & Dreams. Slutsålt på Oscarsteatern i Stockholm. En sådan häftig känsla. Nu är jag ju inte dummare än att jag fattar att flera hundra människor inte kommer dit bara för min skull, jag har sällskap av oerhört begåvade författare, men det spelar ingen roll. Jag får chans att än en gång sprida mina böcker, mitt författarnamn och träffa ännu fler läsare. Prata på scen till massor av bokälskare.

Fredag. Alltid en bra idag. Idag bättre än bäst. Har fått flera positiva besked idag.
Så ikväll blir det skumpa.

God helg på er, alla sköna Ketchupdiggare!
 

Fingrarna svischar över tangenterna, nästa manus håller på att bli klar. Samtidigt är det mindre än två veckor kvar till ”Som ett brev på posten” kommer ut i handeln. Och idag börjar bokrean med mina tidigare böcker för galet låga priser. Det surrar i huvudet av PR-planer och boksläpp, samtidigt som det där med att knyta ihop säcken i ett nytt manus snart tar kål på mig, för att inte tala om min omgivning. Jag har gått in i bubblan, kan knappt fokusera på något annat än min historia som snart är klar. Jag har händelser i huvudet och det läggs till och stryks hela tiden och det gäller att fingrarna går snabbt över tangentbordet innan jag glömmer det spontana som dyker upp. Den där repliken. Den där händelsen. Så jag pratar knappt med andra människor och när jag lämnar huset så är det för att ta en springtur eller gå ut med hunden.
Jag är nog en ganska trist person att ha omkring sig just nu.

Igår skrev jag 4500 ord. Det säger några en del, andra inget. Men det är mycket, jag lovar.
Och ute skiner solen, det är över tjugo grader i skuggan.
Men vem har tid att njuta av det?
 

Oj, vad alla tycker olika! Det slår mig inte minst när det gäller vad vi tycker om litteratur. Jag får så många mail och kommentarer som är så härligt positiva. Såklart. De flesta som skriver till mig vill ju berätta hur mycket de tycker om mina böcker.
Recensenter har överlag också varit positiva. Inte alltid, men än så länge har jag inte blivit sågad, de som är tveksamma är just… tveksamma. Det tål jag.
Men så tittar jag på till exempel Storytels kommentarsfält. Jösses. Där finns allt från ”bästa boken någonsin” till ”sämsta skiten som har skrivits – någonsin”. Jag kan inte annat än att le. För vad skönt det är att vi alla tycker olika. Såklart att inte alla kan älska det som jag skriver.
Men det slår mig också att de flesta som inte gillar mina böcker, de stör sig på att de inte tycker om hur jag beskriver mina karaktärer, de tycker inte om dem helt enkelt. Dessutom så kan de störa sig på mitt språk: för enkelt och för snabbt.
Kanske det. Men å andra sidan är det just dessa egenskaper i boken som mina gillare älskar.
Så ja, ja… vad vore livet utan tyckande.
Ganska trist, faktiskt.

 

Regnet öser ner och inget konstigt med det kan man ju tycka. Men i Spanien är det mindre vanligt, och det konstiga är att när det väl regnar så myser jag. Kan vakna av att höra hur det smattrar på taket och ett leende och ett lugn sprider sig i hela mig. Så fridfullt. Så skönt. Att få ha alla fönster och dörrar stängda och tända massor av ljus. Ta på sig en gosig tröja och dra en filt över benen uppkrupen i soffan. Datorn i knät och manusskrivande med ovädret precis utanför. Ingen sol, inga strandpromenader, bara det där tropiska regnet som forsar fram utanför. För när det regnar här, ja då regnar det rejält.

Och så vet jag att väldigt snart så skiner solen igen. Så man hinner liksom aldrig tröttna på regnet. Det blir aldrig vardag.
Och jag kryper ännu mer upp i mitt soffhörn och min hjärna vandrar rätt in i Anna Holms liv igen.
En bra fredag.
 

Jäklar vad trögt det kan vara ibland. Trögt att veta hur man ska gå vidare. Anna Holm har tagit sig in i mitt huvud igen efter att jag sagt adjö till Elsa och Thore som just nu befinner sig på tryckeriet. Och nu gäller det att komma igång med hennes liv. Sist jag lämnade henne hade jag kommit cirka två tredjedelar in på manuset och hon hade ju såklart fått problem, vem är förvånad? Just nu känns allt lite sorgligt och vemodigt i hennes liv men jag är inte så säker på att det ska vara så. Kanske det är dags att liva upp hennes vardag en aning? Hon har det inte lätt och hon är ju inte en helt okomplicerad person. Och jag unnar henne att må bra så ja… jag får nog lätta upp stämningen.

Ungefär så går mina tankar denna förmiddag med manusskrivande till hundra procent på dagordningen. Dags att försöka runda av Anna Holm och hennes liv. Dags att snart ta farväl. Men några veckor till återstår innan råmanus kan bli klart.
Och bara jag vet hur det ska sluta…

PS. Ni vet väl om att båda böckerna om Anna Holm (Ett oemotståndligt förslag och En oemotståndlig affär) finns med på bokrean i år? Förhandsbeställ här för 69 kr på Adlibris t ex!

 

Alla Hjärtans Dag – varför då?
Ja, jag vet att jag säkert får en hel drös med ovänner genom att dissa Alla Hjärtans Dag. Men för mig är det bara ett stort kommersiellt, amerikanskt påfund. En dag om året ska man säga till den eller de man älskar att man älskar dem. Hur skulle det vara att säga det lite då och då. Och ja, jag vet att det ena inte förtar det andra, men varför ska då den här dagen överhuvudtaget finnas? Förutom att det gynnar alla blomsterhandlare och smyckebutiker?

Eller kanske är det jag som är bitter för att ingen kommer med blommor till mig? För min kärlek, han tycker hela Valentine-dagen är ett stort skämt.

Men.

Året runt får jag bevis på att han älskar mig. Han skrattar med mig, lyssnar på mig, hejar på mig, tar hand om mig när jag är ledsen, peppar mig när jag inte tror på mig själv. Han får mig att känna trygghet, glädje och mening i min vardag. Han berättar att jag är fin när jag minst anar det. Han har en varm och snäll famn att krypa in i. Och han är världens bästa att somna tillsammans med.
Året runt.
Inte bara på Alla Hjärtans Dag.

Det… är värt varenda ros i världens största bukett.
 

Idag gick pressreleasen ut från mitt förlag, Bokfabriken. Det blir liksom på riktigt då. Och det svider till i magen. Liksom bubblar. För...
Nu. Kommer. Min. Femte. Roman. Ut.
7 mars. Magiskt datum. Samma dag som Ljudboksgalan.

Och det är nu som paniken kommer smygande: Tänk om jag blir sågad? Tänk om det har smugit sig in fel i boken som vi har missat? Tänk om ingen vill läsa? Eller tänk om det blir en bok som blir alldeles… alldeles… underbar? Kioskvältare?

Har ju ingen aning. Tiden får utvisa. Men… klicka och läs gärna pressmeddelandet här och känn efter vad ni får för förväntningar och känslor.
Själv tar jag mig en springtur, alltid bra för att lugna ner nerverna.
 

Måndagmorgon.
Det är något alldeles speciellt med måndagar. Jag vaknar alltid och går upp med en energi på hundra procent. Skriver genast ner en lista vad som ska genomföras och vad som ska hända under veckan som ligger framför mig. Sedan benar jag upp listan i veckodagar: måndag till fredag. För att vara än mer noggrann så gör jag två olika listor, en för privata göromål och en annan som är rent jobbmässig. Och så benar jag upp dem så att det som ska göras "på stan" får sin egen lista och det som kan göras utan att lämna hemmet (som också är mitt kontor) får en lista. Därefter sitter jag nöjd och betraktar allt vad som ska göras. Eller så blir jag stressad över ALLT som jag ska göra. Men utan mina listor så blir jag stressad av allt som jag förmodligen kommer att glömma bort att göra.
Så med en trygghet i att listorna finns där så känner jag mig nöjd och är i gång för att ta tag i veckan som nästan alltid innehåller en massa roligt och spännande.
Som att skriva manus och titta in i väggen.
För att vara på säkra sidan att listorna inte försvinner så sätter jag in det som ett dokument i datorn som jag aldrig lämnar (nästan). Och har en handskriven lapp. Och skriver ut dokumentet.
Sådärja.
Nu kan jag börja jobba.
Ha en fin dag, alla, med eller utan listor!

”Gud, så häftigt att vara författare. Att bara sitta och vara … kreativ! Få skriva när lusten faller på, kanske på en tropisk ö eller så. Bara få lov att … uttrycka sig!” Jag kan se hur glöden brinner i personens ögon, personen som kan vara min vän och som just nu drömmer sig bort till en författares glamourösa vardag.
Låt mig då klargöra några saker.
Någon gång per år skålar man i champagne i sus och dus, till exempel på bokmässan, fast då med vansinnigt värkande fötter eftersom man står upp och jobbar hårt i fyra dygn. Ibland blir man intervjuad och känner sig så där lite extra viktig. Några gånger blixtrar det till då man får möta läsarna på olika författarsamtal, det är då bekräftelsen kommer. Förhoppningsvis. En och annan gång läser man försäljningssiffror och bra recensioner – det känns ju fint.

Men förutom det.
Ja, häng med bakom kulisserna så får vi se hur glamouröst det verkar.
 
Måndag: Tittar in i väggen och skriver manus. Lunch på rester. Ensam. Promenad med hunden.
Tisdag: Tittar in i väggen och skriver manus. Lunch på de få rester som finns kvar från måndagens rester. Ensam. Promenad med hunden.
Onsdag: Tittar in i väggen och skriver manus. Lunch med väninna på restaurang. Som att bli utsläppt på grönbete. Promenad med hunden.
Torsdag: Tar mig till café och skriver manus. Tittar in i en annan vägg, fast det finns folk omkring mig nu. Lunch på cafét. Hunden är med.
Fredag: Tittar in i väggen och skriver manus. Struntar i lunch, det är fredag och på kvällen vankas det stormiddag. Går ut med hunden.

Jag hinner med att skicka några mail också, svara på några, ringa några samtal och tänka på fortsättningen av manus.
Det där med mail och telefon, det är viktigt. För annars blir man värsta ensamvargen och bara pratar med sina karaktärer som ju faktiskt inte finns på riktigt.
 
Men ändå. Jag älskar det jag gör, glamouröst eller inte. Jag brinner för det. Jag skriver med hetta och glöd. Jag gråter och skrattar framför datorn. Blir arg på mina karaktärer. Eller tycker synd om dem. Eller gläds med dem. Jag lever med dem.

Så kan det alltså vara. I en författares glamourösa liv.
 

Lagom till våren släpper jag min nya roman. Det blir min femte på fyra år. Under denna tid har jag hunnit reflektera många gånger på att jag faktiskt lever ut min dröm, jag har lyckats göra verklighet av det som många bara går och drömmer om.
Men vägen dit har inte alltid varit en dans på rosor.
Mycket arbete.
Många tvivel.
Flera tårar.
Men mest glädje. Och ett jävlar anamma.

De senaste åren har jag haft förmånen att vara inbjuden till en mängd olika bokklubbar, nätverk, föreningar, klubbar, bibliotek, företag… osv för att berätta mer. Det har ofta blivit många fina möten med min läsekrets eller blivande läsare. Inspiration och samtal hur just du kan förverkliga din dröm.

Har du en bokklubb eller liknande som vill ha besök av mig? Jag reser runt i Sverige i perioder, så tveka inte att höra av dig så kan vi se vad vi kan hitta för alternativ.
Maila mig på birgitta@birgittabergin.se.

Kanske vi ses?
 

För snart ett år sedan var jag gäst på Stora Ljudboksgalan. Jag gick dit med mina författarkollegor Kristin Emilsson och Annika Estassy och på bilden kan ni se hur fint vi blev fotograferade när vi kom! Det minglades och alla åt och drack och jag tänkte där och då att jag fortfarande kände mig lite som en nybörjare i branschen. Då hade jag ändå släppt tre böcker och den senaste gick som tåget i försäljning. Jag minns att jag sa för mig själv: någon gång så kommer jag bli nominerad. Någon gång…

Ett år senare så har det hänt. Jag blev nominerad och därefter framröstad av läsarna för att bli en av de fem finalisterna i kategorin skönlitteratur.

Wow.

Känner så mycket tacksamhet, ödmjukhet och glädje. Och lite rädsla. Och en massa energi. Och framåttänkande. Och vilja. Och… allt positivt.

Samma dag som Ljudboksgalan släpper jag min nya roman (min femte!) "Som ett brev på posten". Det blir releasefest – som en förfest – innan jag ska vidare in på galan.

Och där – på galan, direkt efter romansläpp – ska juryn annonsera vem som blir vinnaren av Stora Ljudbokspriset.
Tänk om det blir jag…?
Då blir det dubbel lycka.

Så håll alla tummar och tår!
Tack.
 

Jag bor i landet ”jag-gör-som-jag-vill”. Kom inte och snacka om lagar och regler, det som passar för stunden, det passar helt enkelt. Och de regler som eventuellt finns, de kan man ändra på lite hur som helst, jösses, man måste ju vara kreativ!
Idag kom jag ut från en restaurang och i rondellen utanför hade någon parkerat en Fiat 500 sådär bara hur som helst. Inte nära kanten eller med sidan mot kanten och absolut inte på en parkeringsplats, nej mitt i en rondell. Sådärja, tyckte nog ägaren, snabbt ut, det här blir kanonbra. Aningen på sniskan, mitt i vägbanan.

Tja, varför inte?

Kanske även ägaren var på sniskan?

Karin (min kompis på bilden) försökte knuffa undan den under optimistiska tillrop, men trots den lilla bilen så var hon för svag.
Ja, ja…

Så kan det vara i landet ”jag-gör-som-jag-vill”.
 

Det rockar att bo på Spanska sydkusten!
Tidigt i morse vakande jag av att Pepsi skällde som en galning och att det var som ett knackande ljud som var svårt att definiera vart det kom ifrån. En slags obehaglig känsla svepte genom mig milt sagt. Inbrott? Men efter ett par minuter så slutade det och det blev lugnt.

Somnade om.

Så vaknar man igen ett par timmar senare och läser att det var ett jordskalv med 6.1 på Richterskalan. Läs artikel från Sydkusten.
Va? Jordbävning! Lyssnar på vänner här nere som vittnar om skakande sängar och skallrande fönster.
Men… varför kände inte jag hur sängen skakade?
Fast läskigt var det ändå. Utan att vara alltför läskigt.

En sådär lagom jordbävning.
Så som vi svenskar vill ha det. Lagom...

Nu dags för sista djupdykningen i manuskorr! Klart på onsdag.
 

Jäklar vad mycket det är att stå i nu. Ni som tror att man ger ut en roman sådär hejsan svejsan – ni har fel! Inte nog med att man ska komma på historien, föda karaktärerna, låta dem få liv och utseende och repliker, göra research, skriva allt, våndas, göra om, redigera tre gånger och korra text som är satt (ett halvårs heltidsjobb…) man ska också förväntas ha åsikter och synpunkter på omslag, omslagstexter, foto på sig själv, färger, foliering eller inte, vilka recensioner som ska tas med, tacktext eller inte, men skaaaaaa vi inte ta ett annat foto och skaaaaaaa det verkligen stå precis så och varföööööööör gör vi inte på detta sättet istället?

Jag blir galen.
Och tokmailar min förläggare.
Eller messbombar. Ha! Nytt ord.

Nu försöker jag hålla mig i styr över helgen men det är fasen inte lätt.
Och nästa vecka går boken på tryck. Tror jag i varje fall.

7 mars. Dagen då Som ett brev på posten finns i handeln. Vet jag i varje fall.
Stön.
 

Elsa och Thore, 81 år gamla, träffas på en bridgeklubb och blir otroligt förälskade. Ingen av dem hade kunnat ana att de skulle få uppleva kärlek igen så sent i livet. Det känns så härligt, men inte alla ser med blida ögon på deras oväntade förhållande. Hemligheter, girighet och avundsjuka gror i deras respektive familjer. Barn och barnbarn, svärdöttrar och svärsöner, alla verkar ha egna motiv att sätta käppar i hjulet för dem.
När Elsa och Thore bjuder sina familjer på förlovningsfest i skärgården, ställs situationen på sin spets. Och allt – precis ALLT – som inte får hända händer.

Som ett brev på posten är ett relationsdrama med värme, romantik och massor av svart humor, någonstans mellan Lars Norén och Tomten är far till alla barnen. Birgitta Bergins stil är som vanligt rapp, förlösande och högst beroendeframkallande.
 

”Alla sköts i huvudet”
Ja, så står det. Men man är så avtrubbad nuförtiden, så själva rubriken går liksom förbi. Man konstaterar mest att det har skett ännu en terrorattack och den här gången i Pakistan.
Ja men, så skönt då. Pakistan. Det ligger tillräckligt långt bort för att man ska slippa bli för oroad. Och att 21 studenter har blivit skjutna i huvudet, ja, det liksom rinner förbi i ens medvetna. Man blundar.

Men herregud! Stop nu!
21 studenter har blivit skjutna i huvudet. Av talibanerna.

Vad är det för fel på världen? Var kommer all denna ondska ifrån? Och har allt det här blivit vardagsmat för oss? Är vi så avtrubbade att vi numera bara läser, sedan suckar och utrycker att det är för jävligt och går sedan vidare för att utföra våra dagliga sysslor.
Såvida inte vidrigheterna händer i Europa då.

Världen brinner och det är inte ett vanligt krig vi har. Det är terror, och ingen går säker. Någonstans. Någongång.

Förstår vi?

Och jag flyr till mina romaner och mina uppdiktade historier, med fiktiva människor och relationsdraman. Blundar och inbillar mig att det kanske inte händer igen. Det där… att skjuta någon i huvudet.

Men jag vet ju. Det här är bara början.