Att ta hand om sina små husdjur är väl en självklarhet? Eller?
Tydligen inte. Det finns så många människor som bara slänger iväg små valpar i soporna, som kör ut dem till skogen eller i bergen och sedan bara överger dem där. Utan några som helst känslor.
I Spanien är det mer vanligt än i Sverige. Många har husdjur och många älskar dem. Men många är också helt hänsynslösa.
Vår lilla Pepsi är en sådan hund som höll på att hamna i sophögen. En familj som tänkte KASTA tre valpar. Tack gode gud, så var det en annan familj som förbarmade sig och såg till att alla tre fick hem. Vi fick Pepsi, bland det bästa som har hänt oss.
Triple A är en av de största uppsamlingshemmen här i Marbella-trakten. De tar hand om cirka 500 hundar, en helt fantastisk organisation. De lever till största delen på bidrag och volontärarbete, förutom en mindre summa som de får av kommunen. Dit åker jag ibland bara för att stödja eller för att promenera med hundarna, det gör man på fredagar och lördagar.
Så idag när jag var hos veterinären kom det in en kvinna med en liten rädd, upphittad hund. Hon hade fångat in den när den helt skräckslagen sprang bland bilarna på motorvägen. En uppskattningsvis ett år gammal yorkshireterrier. Sååååå söt! Nu är bara frågan: vem är ägaren? Och hittar men ingen så blir det Triple A där man hoppas att någon adopterar henne.
Ni i Sverige som vill skaffa en hund, titta in på Triple A hemsida. Man kan adoptera där och ta lilla vovven med hem till Sverige. Det finns så fantastiska hundar, alla vill ha ett hem och lite kärlek. I gengäld får man gränslös kärlek av den lilla varelsen.
Jag älskar hundar. Men mest av allt älskar jag Pepsi…
 

Ja, så blir alltså titeln på nästa och tredje och sista delen om Anna Holm och hennes stundtals kaotiska liv. Just nu så redigerer jag igen och nästa vecka har min redaktör det i sin hand. Det är alltid spännande att få första reaktionen på sitt manus från sitt förlag, men när redaktören tar tag i det… det är nervöst. Fast jag vet ju att allt som kan vara riktigt bra, bara blir bättre med fler ögon, fler känslor och fler infallsvinklar.
Och känslor… det har jag massor av i den här boken.
Just nu läser jag och fylls av känslor. Anna Holm, en karaktär som har blivit min vän. Och alla de andra, hur ska jag kunna skiljas från dem? 
Och vad är det för BEGÄR? Ett OEMOTSTÅNDLIGT begär? Hmm, i september finns boken i handeln och då får ni veta…

PS. Hänger ni med?
Ett oemotståndligt förslag
En oemotståndlig affär
Ett oemotståndligt begär

 

Mitt under brinnande försäljningen av Som ett brev på posten så dimper omslaget till pocketen för En oemotståndlig affär ner. Jag inser att i september kommer fortsättningen på den här pocketen och då är det ju finfint att den finns i handeln ett par månader innan nästa bok.
Hänger ni med?
Många läsare gör inte det, det har jag märkt. Vilken bok kom då och då och vilken är fortsättning på vilken…?
Så här är det.
2012 – Tre Veckor
2013 – Fångad i Marbella
2014 – Ett oemotståndligt förslag (pocket 2015)
2015 – En oemotståndlig affär (pocket 2016)
2016 – Som ett brev på posten (pocket 2016 eller förmodligen 2017)
2016 (september) – Ett oemotståndligt begär
Är ni med nu?
Och för den som var lite uppmärksam kanske märkte att jag även avslöjade titeln på tredje och sista delen om Anna Holm…
 

Jag har olika hjältar. Dom finns där i olika sammanhang, beroende på vad saken gäller. Ibland behöver jag dom och det är då jag inser att de faktiskt är… mina hjältar.
Igår fick jag anledning till att plocka fram en av dem. En stor hjälte, på alla sätt. För honom kanske det inte var så märkvärdigt (han är norrlänning) men för mig var det liv eller död. (Nej, jag är aldrig särskilt dramatisk).
Microsoft skickade ett mail om min dropbox eller onedrive eller vad katten det nu är jag har och det handlar om GB och storlek och de ber om lösenord som jag inte har en aning om.
Panik.
Och det är bara förnamnet. (Jag får panik då och då).
Då mailar jag min hjälte. Och han svarar mitt i tvätten. Och löser allt med ett stoiskt lugn.
Helt magiskt.
Det är sådana människor som är mina vardagshjältar och som gör att jag somnar med ett leende på mina läppar.
Tack Stefan. Hoppas du fick klart tvätten.
 

Ibland glömmer jag varför jag har flyttat söderut. Jag sitter inomhus hela dagarna och jobbar, och det skulle i praktiken lika gärna kunna vara i ett vanligt industriområde i vilken del av Sverige som helst.
Men så BESTÄMMER JAG MIG för att titta ut.
Och inser att jag måste få njuta av det som finns omkring mig. Så imorse startade jag med en skön strandpromenad i gryningen följt av en underbar frukost på Cappuchino. Härliga väninnan Charlotte gjorde mig sällskap och såklart så fick hundarna Pepsi och Kalle vara med.
En sådan kickstart!
Om jag nu bor här så är man ju knäpp om man inte njuter lite extra ibland av allt detta varma och vackra, precis så som jag gjorde idag. Sedan kommer manus, synopsis, mail och allt annat jobb som på en räkmacka.
Det kallas för att tanka energi.
Tack Charlotte, för idag!
 

Men vad nu då?
Kaplan avgår och Yasri Khan deppar. Och vem är då han? Jo, han är ordförande för "Sveriges muslimer för fred och rättvisa". En organisation som tydligen Kaplan en gång var med och grundade. Så nu deppar Yasri för han tycker att Kaplan är en hyvens kille och gillar inte hans avgång. Och när han ändå håller på att bli intervjuad av den kvinnligaTV4-reportern så passar Yasri på att berätta att han håller fast vid muslimernas tradition om umgänget till kvinnan:
”Fysisk beröring till det motsatta könet anses väldigt intimt”.
Så därför avstår han att ta i hand. När det gäller kvinnor alltså.
Någonstans där stänger jag av teven och funderar på vad det är för fel på min hand. Min kropp. Jag som kvinna.
Är det detta MP vill tillföra i det jämlika samhälle som jag hoppas Sverige ska fortsätta att stå för även i framtiden? Något som vi har kämpat för i hundra år och som vi är stolta över.
Godnatt frihet. Godnatt jämlikhet.
 

Just nu knarkar jag lister igen. Det är en månad sedan Som ett brev på posten kom ut och jag följer slaviskt hur min bok vandrar upp och ner på olika försäljningslistor. Det går mest upp och det har det gjort sedan släppet. Så sakta men säkert hittar boken ut till nya läsare, nya målgrupper och även till alla redan trogna läsare.
Det är så himla roligt!
Och snart så ska redaktören sätta tänderna i Anna Holm 3-boken – som HAR FÅTT ETT NAMN! Ska bli så roligt att arbeta med min redaktör Johanna Rydergren igen och tillsammans med henne få berättelsen att bli ännu bättre.
Och namnet?
Tja, jag tror nog att jag ska hålla på det några dagar till, haha.
Men snart så!
 

Så har man gått på catwalk för första gången i sitt liv.
Jag har stått på många scener – men alltid med mikrofon och med något att säga. Dock inte igår. Då var det fashion, mode och musik som gällde.
Måste erkänna att det var smått nervöst, vi var åtta mannekänger (gud, så fånigt ord) och sju butiker och ett tag var det lagom svettigt backstage när jag skulle ha koll på varje plagg, varje sko, ska det var strumpor här, halsband eller inte, akta frisyren, skynda, skynda, av med plagg, på med plagg, en knapp som strular, AKTA HÅRET, var det stövlar eller sandaletter nu, nu är det min utgång IGEN och… på med leendet, gå fram med självsäkra steg i takt med musiken, le, möta publiken, några vändningar, lite spex kanske, rak i ryggen för guds skull och stadiga steg på höga klackar… och så av och sedan snabbt på med nästa outfit.
Jag älskar det.
Om folk tröttnar på att läsa mina böcker så skulle jag nog satsa på att bli skådis eller nåt.
För jag älskar scener.
 

Kanske är min hjärna lite skruvad? Eller så är det bara så här det ska vara. Jag bestämde mig för att ta en paus efter att jag lämnat in senaste råmanuset. Det var veckan innan Som ett brev på posten kom ut, i början av mars. Köp boken här!
Råmanuset som jag var klar med är avslutningen på Anna Holm-triologin och det är bestämt att maj och juni ska ägnas åt redaktörsjobb. Utgivning september.
Min plan var att vara cool och starta upp ett nytt bokprojekt först någon gång efter sommaren.
Men.
Jag kan inte låta bli.
Nu föds det historier och några nya karaktärer håller på att flytta in i mitt huvud. Jag talar om fortsättningen på Som ett brev på posten.
Vill ni veta hur det går för Anders och Gunilla, Kicki och Hasse, Bettina och Magnus och alla de andra? Och hur har Thore och Elsa det?
Jag vill veta.
Och det är därför som det klickar igång i hjärnan.
Samtidigt – parallellt – så tickar en helt annan berättelse fram. Jag undrar hur det ska gå med den?
 

Självkänsla och självförtroende.
Som natt och dag. Självförtroende är (enligt Wikipedia) individens tilltro till sin förmåga att prestera. Självkänsla är uppfattningen man har om sig själv och den man är. Är man tillräckligt bra? Duger man? Många blandar ihop begreppen och tror dessutom att det är samma sak.
Ohhh, no.
Jag har ett bra självförtroende. Jag tar snabbt tag i saker, ser till att förverkliga mina mål, älskar att stå inför folk, tycker om uppmärksamhet, är något av en exhibitionist.
Jag har däremot en usel självkänsla. Ifrågasätter ständigt mig själv, underminerar mina prestationer, har svårt att ta emot beröm och deppar lätt ihop att jag inte duger.
Så jag behöver mycket klapp på axeln och bevis på att jag är bra.
Rent ut sagt skitjobbigt ibland.
Men, men… mestadels försöker jag intala mig att jag räcker till även om jag alltid vill mer och innerst inne vet jag (tror jag) att jag faktiskt duger.
Sån e ja. Och ni?
 

Som ett brev på posten släpptes för en månad sedan och i samband med det så var det såklart releasefest. Förlag, vänner och branschfolk minglade på Nalen innan Ljudboksgalan. Vi firade helt enkelt.

Men eftersom jag älskar att fira så varför inte fira en gång till? Den här gången i Marbella med vänner och bekanta som bor här.
Sagt och gjort. Tillsammans med bästa Hans Möller på Starz så fick det bli en Marbella-release i solen. Cavan korkades upp, Starz goda små tapas serverades och många kom. Över hundra personer ville mingla mellan sex och åtta på kvällen… eller ja… somliga höll på till tolv på natten. Varför gå hem när man har så trevligt?
Jag älskar att berätta om mina böcker. Jag älskar att folk vill läsa mina böcker. Och jag älskar att mingla med vänner.
Tack alla ni som kom!
Foto: Peter Höök
 

Nästa vecka ska jag gå mannekäng på en modevisning. Jag ska visa kläder för sex butiker och för en designer. Och det är inte vilken designer som helst.
För det är Britten Emme.
När jag kom till Marbella för flera år sedan så hörde jag talas om henne. Britten.
Alla visste vem hon var och jag väntade otåligt på att få stöta ihop med denna legendariska kvinna. Och så en dag så stod hon där. Stilig, pigga ögon, otroligt välklädd och med det där varma leendet som för mig har blivit signifikativt för just Britten.
ABBA.
Just så. Hon har designat ABBAs scenkläder. Ja men, det är ju bara så häftigt! Och idag fick jag bakgrunden (äntligen) till hur hon stötte på denna mega-popgrupp.
Det hände i Ronneby. Där dansade Britten till Agneta Fältskogs sånger. Ronneby Brunn. Tänk va… Britten hade på sig ett fodral som hon hade designat och sytt själv, ett tight fodral med ett hjärta på magen, alltså inte vilket hjärta som helst, det var ett hjärta som var ihåligt och där man kunde se magen.
Agneta Fältskog föll som en fura.
Hon lät Britten möta resten av ABBA som på den tiden hette ”Festfolket” och resten är historia.
Ja men, fattar ni! Hos henne har jag provat kläder idag. I Brittens ateljé i Monda som ligger i bergen ovanför Marbella.
Resultatet?
Wow, ingen har sett mig i liknande kläder tidigare. Här snackar vi fantasi och att gå utanför alla kända boxar som finns.
Nästa vecka ska ni få se bilder. Modevisningen är den 14 april.
Och jag säger bara: Dancing Queen!
 

Det kom ett sms:
”Hej, Jonas Aronsson heter jag och jag fick ditt nummer från din granne. Tyvärr har det hänt en olycka. Vid skärmflygning på Rörtången idag försvann uppvinden och jag tvingades nödlanda i er trädgård och skadade ert växthus ganska illa. Själv undkom jag med diverse skärsår. Återkom gärna med ersättning. Mvh Jonas.”
Va fasen! Vi har ofta skärmflygare där vi bor och det är ett fint inslag. Men att kraschlanda i vårt växthus… det kunde jag aldrig drömma om. Eftersom vi inte var hemma så messade vi grannen och bad dem att gå över och kolla, själv satt jag och filade på vad för typ av ersättning vi skulle begära. Så kom då svaret:
”april, april”.
Men…! Och givetvis var det grannen som hade skickat det första messet från dotterns telefon. Grundlurade.
Men man kan ju ge tillbaks:
”Ja, vi vet att det är april månad, men gå nu och titta till växthuset!!”
Efter en kort stund kom svaret:
”Är ni helt dumma i huvudet eller?”
Vårt svar:
”april, april”.
Så kul kan man ha en fredagkväll 1 april.